Det finns en historia som jag aldrig har kunnat glömma sedan jag hörde den första gången. Det är historien om Mats Israelsson, kallad Fet-Mats. Namnet ska han ha fått på grund av sin stora kroppshydda och att han ska ha varit väldigt stark

Fet-Mats bodde i Dalarna, där han, förmodligen från ganska tidig ålder, arbetade i Falu Koppar Gruva, som i sig har en oerhört lång historia; den var i drift från omkring 800 e.Kr. till 1992 och besöktes under de +1000 åren av en mängd välkända personer i svensk historia, som drottning Christina, botanisten Carl von Linné och forskaren Christopher Polhem, bland andra. Men det är för en annan historia; tillbaka till Fet-Mats.

Fet-Mats försvann 1677 och förblev försvunnen, trots att man letade efter honom, och inte minst hans fästmö blev förkrossad. Det antogs allmänt att han hade gett sig av, kanske på grund av någon personlig konflikt, eller så kanske han helt enkelt inte ville gifta sig och föredrog att ge sig av framför att tala om det.

Tiden gick, och livet i byarna och gruvsamhället återgick till det normala och fortsatte så tills en dag 1719. Det hade gått 44 år sedan Fet-Mats försvann, och man vågar nog gissa att ingen längre tänkte på honom vid det här laget. Nu hade gruvan börjat sina och producerade inte längre den mängd koppar man önskade; man hade med andra ord annat att fundera på än en gruvdräng som försvunnit nästan ett halvt sekel tidigare. Man beslutade att återöppna schakt som sedan länge var stängda, och ett av dessa var Mårdskinnsschaktet.

När gruvarbetarna gick in i schaktet för första gången på årtionden upptäckte de att en gång hade rasat, och i raset efter den låg kroppen av en ung man. Han togs omedelbart upp till ytan, och kunde då konstatera att ingen av gruvarbetarna eller övriga närvarande kände igen honom.

Mysteriet kvarstod tills en nu gammal kvinna, Margareta Olsdotter som i sin ungdom varit förlovad med Fet-Mats hävdade att det var han, och detta bara genom att titta på honom. Mannen som hade varit försvunnen i nästan ett halvt sekel hade hittats. Det visade sig att de speciella förhållandena i gruvan, liksom närvaron av kopparsulfat, hade bevarat kroppen som när Fet-Mats dog i gruvdjupet. Det sägs till och med att snuset i hans snusdosa var helt färskt.

Man skulle önska att detta skulle vara slutet på Fet-Mats berättelse; han hade hittats och det var dags att han fick en sista viloplats. Så blev det dock inte. Fet-Mats välbevarade tillstånd växte fascination hos besökare från både när och fjärran, och i 30 år visades han som ett utställningsföremål. När hans kropp började brytas ned begravdes han under golvet i Stora Kopparbergs kyrka 1749, men inte ens i denna händelse tar Fet-Mats öde slut. 1816 flyttades han ut på kyrkogården för att några år senare flyttas ytterligare en gång.  I början av 1860-talet renoverades kyrkan och Fet-Mats ”hittades” igen, varvid han grävdes upp och lades i en låda som placerades på vinden för att glömmas bort.

År 1930, 253 år efter hans död och 211 år efter att han hittades första gången, fick Fet-Mats Israelsson en sista viloplats, på kyrkogården i Stora Kopparberg kyrka, där han ännu vilar.

Källor:

Fet-Mats : en gruvdrängs hemska öde 

Fet-Mats, den förstenade gruvdrängen – Bo G Jansson

Svenskt biografiskt lexikon

Bilder: Creative Commons