Ibland kommer det förflutna på något vis ifatt oss. Plötsligt står vi där, öga mot öga med någon som levde 1 000 år eller mer innan vi ens såg dagens ljus. Ofta bara genom det som genom arkeologi och historisk forskning tas fram om en individ eller grupp, men allt oftare genom återskapande av deras faktiska ansikten genom kvarlevor, DNA-analyser och skickliga skulptörer. En av dem från den svenska forntiden vars blick vi faktiskt kunnat möta är Estrid Sigfastsdotter.

Estrid levde på 1000-talet i Broby Bro, en plats som i modern tid varit föremål för flera arkeologiska utgrävningar, inte minst i jakt på mer kunskap om ätten Jarlabanke, vilken Estrid i egenskap av farmor kom att bli anmoder till.

Estrid föddes till makt och inflytande som dotter till den mäktiga och rika Sigfast, som antas vara en av Olof Skötkonungs närmaste män, på gården Snåttsta i Markim.

Den absoluta närhet till kungen innebar att Estrid växte upp i sin tids förnämsta familjer, i en tid då Sverige sakta men säkert rörde sig från den forna asatron till den kristendom som sedan länge var dominerande på kontinenten.

Olof Skötkonung, som levde mellan de ungefärliga årtalen 980 och 1022, är den som anses vara den första kristna kungen i Sverige. Hans far, Erik Segersäll, lät förvisso döpa sig, men återvände i slutet av sitt liv till den gamla tron.

Det som gjort Sigrid speciell i den svenska fornhistorien, framför allt som kvinna, är de spår hon lämnat efter sig.

Ju längre tillbaka i historien man kommer, desto svårare blir det att hitta kvinnorna, men Sigrid, hon finns där, även utan sin sentida avbildning och blickar ut över den tid hon inte fick uppleva, kanske något trotsigt. Och en anledning till att vi ser henne, det är runstenarna.

På grund av den mängd runstenar, sex till antalet, som Estrids namn förekommer på kan man dra slutsatsen att hon var en inflytelserik kvinna under sin levnad. Här förekommer hon omnämnd som både mamma, maka och syster.

Estrid, som växte upp med den blandning av både status och osäkerhet som det innebar att stå kungen nära, bedöms ha varit i tonåren när hon gifte sig med Östen, med vilken hon bland annat gick sonen Gag, som när han dog bara 4-5 år gammal gav upphov till den andra runsten, U 137, i där Estrids namn nämns: ”Östen och Estrid reste stenen efter Gag, sin son.”

Redan under sin levnad var Estrid en kvinna som med största sannolikhet var känd vida omkring. Att vi vet det är åter igen de runstenar som är resta på hennes uppdrag: stenen U 136 som är placerad vid Broby Bro som kan berätta att ”Estrid lät resa stenar efter Östen, sin man, som drog till Jerusalem och dog borta i Grekland.”

Vad Östen gjorde i Grekland kommer vi med största sannolikhet aldrig att få veta. Det har förmodats att det, i egenskap av kristen, var en pilgrimsresa som Östen gav sig ut på, med Jerusalem som mål. Men det är inget man kan vara absolut säker på. Vid denna tid var Väringagardet framträdande, en livvaktsstyrka för den bysantinska kejsaren i Konstantinopel vilken till största delen rekryterades från Sverige.

Det har också förmodats att när Östen dog i Grekland så var Estrid kvar i hemmavid, och kanske var så fallet. Men 2005 hittades en uråldrig kyrkoliggare i Benedictinerklostret i Reichnau vid Bodensjön, ett stopp redan för vikingatida pilgrimer till Jerusalem. Däri finns namnen; Estrid och Östen. Huruvida det faktiskt handlar om de Estrid och Östen som är föremål för denna post är omöjligt att veta. Men kanske lämnade hon även sitt namn långt utanför landets gränser.

Estrid var cirka 30 år när Östen dog, och blev ensam mamma till flera barn, av vilka endast fyra söner är kända för eftervärlden, även om det inte är en vågad gissning att hon även hade döttrar.  Namnen på de söner hon hade tillsammans med Östen var Gag, som redan nämnts, Ingefast, Östen och Sven.

Att vara en ensamstående mamma för tusen år sedan var inte ett alternativ, och Estrid gifte snart om sig efter Östens bortgång, och det med änklingen Ingvar i Harg.

Även i detta äktenskap föddes flera barn, men återigen är det endast sönernas namn som överlevt in i dagar: Sigvid, Ingvar och Jarlabanke, dock inte den Jarlabanke som även han överlevt in i vår tid. Honom återkommer vi till. Men Estrid var farmor till den kände Jarlabanke. Ingvar hade, som är så vanligt i nya familjebildningar, med sig en egen son, Ragnvald.

 Gården Harg låg i dagens Skånela socken, och Estrid bör ha bott där i cirka 20 år innan hon 50 år gammal återigen blev änka. Hon valde då att återvända till den gård, Såsta, där hon levt med Östen, för att bo med sonen Ingefast och hans familj. Här slutade Estrid Sigfastsdotter sitt liv, mellan 60 och 75 år gammal. Hon begravdes vid Östens gravhög, inte långt från den plats där de en gång rest runstenen för sin lilla son Gag.

Här kunde Estrids historia ha tagit slut, men det gör den inte. 1995 var det aktuellt vid ett vägbygge vid Broby Bro, precis där man med hjälp av gamla kartor vet att Östens gravhög en gång var belägen.

Under arbetet påträffades tre skelett, en man, en ung pojke och en kvinna, och på grund av gravens placering anses de kvinnliga kvarlevorna vara Estrid. Från början fanns teorier om att pojken kunde vara Estrids förstfödda son Gag som dog i barndomen, men tack vare DNA-tester på de båda skeletten har man kunnat avfärda den teorin.

Estrid hade fått en kristen begravning, vilket har varit till eftervärldens, och den arkeologiska forskningens, fördel. Det innebar nämligen att hon begravdes som hon var, och inte brändes vilket i regel var fallet under vikingatiden. Hon låg med fötterna mot öster i en urholkad stock med gravgåvor bestående av ett smyckeskrin innehållande två silvermynt, tre vikter och en silverring. Placerad bredvid henne fanns också en kniv. När skelettet undersöktes och pusslades ihop visade det sig att Estrid med åren hade blivit krum. Man kunde också konstatera att hon någon gång under sin levnad hade brutit sin ena arm. Hennes tänder hade varit inflammerade och möjligen hade hon lidit av tandvärk sin sista tid i livet.

Nu vet vi också på ett ungefär hur hon såg ut, tack vare skulptören Oscar Nilsson, som återskapat Estrids ansikte både som barn och som den ålder hon var när hon gick bort.

Källor:

Stockholms Läns Museum

Täby kommun

Runriket

Bilder:

Runstenar: Creative Commons

Fotona på Estrid Sigfastson med vänlig tillåtelse av Stockholms Läns Museum

Estrid som ung – Elisabeth Boogh