I februari 1306 avrättades Torgils Knutsson genom halshuggning på Pelarbacken, mer känd som Götgatsbacken i dagens Stockholm.

Detta till trots är det inte han som är huvudpersonen här, det är i stället kung Birger Magnusson och hans bröder; hertigarna Erik och Valdemar, samtliga söner till kung Magnus Ladulås och därmed också barnbarn till Birger jarl.

Medan både Birger jarl och Magnus Ladulås arbetat för att stärka friden i landet, hemfrid, tingsfrid, kyrkofrid och kvinnofrid så fanns det ingen frid mellan de tre bröderna.

När Magnus Ladulås dog på Visingsö 1290, cirka 50 år gammal och med 15 år på tronen, efterlämnade han tre omyndiga söner, och den som utsågs till att leda den unge tronföljarens förmyndarregering var just Torgils Knutsson.

Medan Birger blev kung så fick Erik och Valdemar nöja sig med att bli hertigar över Södermanland respektive Finland, något som inte alls räckte till för bröderna.

Det fanns ingen som helst frid bland Magnus Ladulås arvtagare, och det resulterade i att inte minst Erik såg till att stärka sin makt genom att bland annat köpa stormännens lojalitet. Valdemar i sin tur var gift med den avskydde Torgils dotter, ett äktenskap han såg till att omintetgöra allt eftersom konflikterna mellan Erik och Valdemar å ena sidan och Birger och den mäktige Torgils å andra sidan växte.

Detta resulterade i att Erik och Valdemar 1305 kallades till Torgils Knutsson för att underteckna ett fördrag som skulle göra slut på deras konfliktsökande och attacker mot kungens regim samt mot Torgils själv. Fördraget innebar att de skulle upphöra med alla kontakter med utlandet – vilka inte osannolikt syftade till att bygga allianser med andra regenter och maktspelare, sluta med sina attacker mot kungen och Torgils Knutsson, lyda kungen och inte fick komma till hovet om de inte blivit uttryckligen kallade.

De båda, som de själva upplevde det, förfördelade bröderna signerade förvisso fördraget, vilket skedde på Kolsäters gård i Dalsland, men de verkar inte ha haft för avsikt att följa det och varför kung Birger och Torgils trodde att så skulle ske är i det närmaste obegripligt.

Under månaderna skedde dock någon för någon typ av närmande mellan de tre bröderna, något som skulle komma att drabba Torgils Knutsson: innan året var över hade de tre gått samman för att gripa honom, och detta slutade som tidigare nämnts med en halshuggning på Pelarbacken.

Nu är inte livet en saga, varken idag eller på medeltiden. Det finns därför inget ”lyckliga i alla sina dagar”-slut på den här historien. Inga bröder som föll i varandras famnar efter att ha avlägsnat en man som vållade konflikt och ingen fred.

Från Torgils avrättning i februari 1306 hann det passera ett drygt halvår innan Erik och Valdemar återigen slog till mot sin kunglige bror.

Den främsta källan till dessa händelser är den så kallade Erikskrönikan som skrevs på knittelvers under 1320- eller 1330-talet, alltså relativt nära i tid till de händelser den skildrar.

Enligt denna ska kung Birger ha hållit gästabud i Håtuna, och bjudit in sina bröder vilka anlände med varsitt följe, som det anstod herremän på den tiden.

Under kvällens lopp beväpnade sig dessa följen, tvärt emot både den lagstiftning som brödernas far instiftat om hemfrid och det fördrag de själva undertecknat.

Birger Magnusson greps och hölls fången i två år, en händelse som gått till historien som ”Håtunaleken”, medan Valdemar och Erik fördelade riket mellan sig själva. När Birger slutligen släppts efter långa förhandlingar var han fortfarande kung, och hade fortfarande ett rike att styra över, men kraftigt reducerat sådant. Det största området styrde hertig Erik – som gett Erikskrönikan dess namn – över, och enligt historikern Mikael Nordgren var detta hertigdöme inom ramen för landet det enda prov på en feodal ”statsbildning” som Sverige genomgått.

Trots det inträffade förflöt nu drygt tio år i relativ fred mellan bröderna, men om Erik och Valdemar trodde att Birger glömt något, så var detta ett monumentalt misstag.

Hösten 1317 passerade Valdemar Nyköping i samband med att Birger befann sig på Nyköpingshus, och bjöds in till ett gästabud till vilket han uppmanades att även ta med deras bror Erik.

Detta var början till slutet, för dem allihop faktiskt.

Valdemar anlände först, och hade det inte varit på grund av hans försäkran att allt verkade vara väl, då är det möjligt att Erik förmodligen aldrig anslutit sig till firandet, men det gjorde han.

Möjligen borde det, efter den så kallade Håtunaleken, ha väckt varningssignaler hos Erik och Valdemar när Birger meddelade att deras respektive väpnade följen inte fick plats på Nyköpingshus, utan var tvungna att söka logi ute i staden, så som den var då.

Vad var det med dessa bröder som gjorde, trots alla erfarenheter och egna agendor, att de var så villiga att lita på varandra? Var det faktisk syskonkärlek som förlorat sig i politik och egennytta? För det finns så mycket tilltro i denna historia som med facit i hand är fullständigt obegriplig.

 Precis som Birger drygt tio år tidigare fick Erik och Valdemar anledning att ångra sin beredvillighet att lita på sin bror.

Enligt Erikskrönikan överrumplades Valdemar och Erik av män med armborstar under natten mellan den 10 och 11 december 1217. Detta ska ha kommenterats av kung Birger med ”Minns ni Håtunaleken? Alltför väl minns jag den. Den här lär inte bli bättre.”.

Det skulle de facto bli värre.

Erik och Valdemar hålls fångar i Nyköpingshus kärnhus, som av en slump en den av det idag vittrade kungshuset som idag fortfarande existerar.

Härifrån kommer de aldrig levande.  Fem veckor in i sin fångenskap, den 18 januari 1318, skriver de ett gemensamt testamente. Det vet vi med bestämdhet då det fortfarande existerar.

Där instiftar de bland annat ett kanonikat – ett ämbete för en kanik, vilket i sin tur var en medlem av ett domkapitel – i Uppsala, Linköpings och Skara domkyrkor. De ger också pengar till en lång rad kyrkor och kloster, däribland Strängnäs, Västerås och Åbo, samt till munkarna i Varnhem, Alvastra och Skänninge, vid sidan av nunnorna i bland annat Sko, Riseberga och Askeberga. Detta vid sidan av gåvor till en lång rad andra kyrkliga institutioner, utan tvekan i en desperat ambition att rädda sina själar. Gåvorna ska säkras genom pantsättning av deras gårdar i Svartsjö, Algö och Hammarö.

Sedan dör de. Hur är osäkert.

Legenden säger att Birger lät dem svälta till döds.

Om detta stämmer kommer vi förmodligen aldrig att få veta. Men de två kungabrödernas öde har sagts vara helt värdigt ett drama av Shakespeare. Kanske hade ett sådant även funnits om Sverige haft en Shakespeare.

Så hur gick det då för kung Birger? Erövrade han både landet och lyckan utan sina bröder? Svaret på de frågorna kan sammanfattas i ett kort ”Nej”.

Det skulle komma att visa sig att Birger inte var en fullt så populär kung som han förmodligen hade hoppats på. Cirka sex månader efter att han fängslat sina bröder ledde lagmannen Birger Persson, som varit en av de som bevittnat brödernas testamenten, ett uppror mot kungen. Han valde att fly tillsammans med sin drottning, först till Stegeborgs slott i Östergötland, och när detta föll i händerna på upprorsmännen, vidare till Visby. Därifrån begav de sig vidare mot Själland, där kung Birger levde i ytterligare fyra år. Han och hans drottning ligger begravda i Ringsted kyrka.

Birgers son greps medan han försökte försvara Nyköpingshus och avrättades i Stockholm 1320. I stället kröntes hertig Eriks son Magnus bara tre år gammal till kung vid Mora stenar utanför Uppsala. Magnus Eriksson skulle komma att få sin egen komplicerade regeringsperiod, under vilken han blev regelbundet smutskastad av ingen mindre än Heliga Brigitta.

Källor:

Sveriges Medeltid – Dick Harrison

Erikskrönikan – författare okänd

Svenskt Diplomatarium – Riksarkivet

Bilder:

Svenskt Diplomatariums Huvudkartotek

Creative Commons