Den 6 november 1540 föddes ett flickebarn på Slottet Tre Kronor i Stockholm.

Hon fick namnet Cecilia och om prinsessor på den tiden hade efternamn så var det Gustavsdotter. Men precis som hennes pappa inte främst är ihågkommen som Gustav I eller Gustav Eriksson, så blev inte heller Cecilia ihågkommen med det patronymikon hon möjligen hade.

I stället har både hon och hennes pappa gått till historien under ett namn som är mer sentida än de själva: Vasa. Gustav och Cecilia Vasa.

Cecilia var Gustavs fjärde barn, det tredje med Margareta Leijonhuvud, dotter till Erik Abrahamsson (Leijonhuvud) som precis som Gustavs egen far avrättats under Stockholms blodbad i november 1520.

Margareta själv var sannolikt född 1516 eller 1517 i Lillkyrka i Närke och kusinbarnbarn till Gustav genom sin mor, samt drygt 20 år yngre än sin make kungen.

De flesta av Cecilias syskon har gjort sina egna avtryck på historien, men tillsammans med halvbrodern Erik XIV och hans öde är hon den mest intressanta av Gustav I Erikssons barn.

Inte minst för att man idag skulle säga att hon gav traditionerna ett långfinger livet igenom.

Under förra årets firande av de 500 år som gått sedan Gustav Eriksson blev Sveriges kung sades det mycket om honom.

Men det mesta handlade om hårda nypor, uppror och statsbildande.

Det talades inte mycket, eller hölls några seminarier, om att det i källorna finns tecken på att Gustav också var en omtänksam pappa som oroade sig för sina barn, inte minst när de blev sjuka, då han gav råd om hur de skulle behandlas, gjorde listor på mat som de borde serveras under sjukdomstiden för att snabbt bli bättre och vilken mat man borde se upp med.

När just Cecilia blev sjuk finns det bevarade brev som vittnar om Gustavs oro.

Men Cecilia Gustavsdotter Vasa skulle också komma att göra sin far inte bara bekymrad och orolig, utan också ursinnig, och ett tillfälle när detta skedde som gått till historien, det inträffade när Cecilia var 19 år.

Hon skulle självfallet, precis som sina systrar, giftas bort på ett sådant sätt att kontakterna gynnade Sverige och det svenska kungahuset.

1556 bestämdes det att Cecilias syster Katarina skulle gifta sig med den Ostfrisiske greven Edzard,

Två år senare, 1558, anlände han till Stockholm med sitt följe i syfte att slutföra äktenskapsförhandlingarna inför det stundande bröllopet, en process som frestade på Gustavs tålamod mer än en gång, inte minst när bröllopet, som skulle ha ägt rum vid pingst 1559 sköts upp ytterligare några månader, till den 1 oktober samma år.

Det var inte bara förberedelserna inför bröllopet och hur utdragna de blivit som fått som relationen mellan brudens far och svärsonen att skava, detta fortsatte även efter att bröllpslöftena var uttalade.

Så fort festligheterna var avklarade meddelade Edzard att han och hans nyblivna hustru skulle bege sig till Ostfriesland, någon Gustav motsatte sig med motiveringen att det var vanskligt att resa så långt på vintern. Edzard vek sig dock inte en tum, utan använde sig av påtryckningsmedel: fick han inte återvända hem med sin nyblivna hustru så skulle han lämna henne i Stockholm och resa hem själv.

Gustav, som inte på långa vägar var någon dumbom, insåg att det skulle lämna både hans dotter och hans  egen person öppna för skvaller och illvilliga spekulationer, och han fick helt enkelt ge med sig.

Kanske hade den konflikten och de spända stämningarna gjort att Cecilia, som skulle komma att dansa efter egen pipa livet ut, kunde verka i skymundan.

Vad som hur som helst är ställt utom all tvivel var att hon och brudgummens bror Johan fått upp ögonen för varandra, och Cecilia började nu böna och be om att få följa med brudparet på deras resa.

Först svarade pappa kungen å det bestämdaste ”nej”, något Cecilia dock inte lät sig nöja med. Efter mer ihärdigt tjat och till slut försäkringar från hennes syskon Katarina och Erik (senare Erik XIV) om att de skulle passa på henne gav Gustav henne tillstånd att följa med så långt som till Vadstena, där brodern Magnus var baserad på Vadstena slott.

Utan tvekan rådde det feststämning på Vadstena slott, faktiskt Sveriges enda i ordets rätta bemärkelse Vasaborg, som stod färdig 1545, knappt 15 år innan vad som kommit att kallas Vadstenabullret.

Natten mellan den 13 och 14 december fick drabanten Jon Andersson, satt att hålla vakt på slottets borggård, syn på något han inte riktigt väntat sig: upp för slottets vägg, mot fönstret på Cecilias sovrum klättrade en man på en repstege som hängts ut genom fönstret.

Mannen var Johan, och hade det funnits något tvivel om hans identitet medan han kämpade sig upp för väggen, så undanröjdes dessa när vakterna stormade in på Cecilias rum finner de både Cecilia och Johan i ett stadie av lättkläddhet som enligt tidens normer sannerligen inte passade sig. Johan beskrevs som ”havandes näppeligen hosorna på”.

Gustav ska ha brustit i gråt när nyheten nådde honom. I decennier hade han arbetat för att etablera sin kungamakt och sin familj som lika värdig som andra europeiska regenter vars släkter hade en betydligt längre historia på tronen. Det som nu skett var från hans perspektiv en katastrof som dessutom riskerade att fullständigt sänka Cecilias chanser till ett gott äktenskap.

Cecilia ska ha fått ett kok stryk och blivit luggad så hårt att hon senare ska ha berättat att hon trodde håret skulle lossna från huvudet. Även Katarina fick en släng av sleven för att hon brustit i sin uppsikt över sin syster.

Men allra mest ursinnig, det var han på Erik, inte främst för att Cecilia påträffats mer eller mindre avklädd tillsammans med en man, utan för att Erik inte haft vett att lägga locket på.

I stället för att hantera krisen så diskret som möjligt hade han larmat alla som kunde larmas, och förhört både vakter och gäster. Resultatet blev att ryktet omedelbart fick vingar och flög vidare till både slott och koja, i Sverige så väl som ute i Europa. I ölstugorna började man snabbt sjunga nidvisor om kungadottern.

Eriks klumpiga hantering av situationen fick Gustav att ge uttryck för sitt missnöje i ett brev till Erik:

”Du har förföljt denna sak till det yttersta, icke som en broder mot sitt eget kött och blod, utan som den högsta fiende. Oss fruktar att så länge du följer ditt eget sinne, dina drängar och sådana ditt unga sällskaps råd och tillskyndan, icke i detta stycke allenast, utan också till äfventyrs i flere, att både du  själf och vi alle svenske varda en gång tvättandes  våra hufvuden i vårt eget blod. Gud bättre, att vi någon tid skulle vara fader till sådana barn”.

Cecilia hade innan skandalen varit trolovad med greven George Johan av Valdentz, en förlovning som omedelbart gick om intet.

För att mildra skandalen, och förmodligen också för att hon helt enkelt var kär, gav hon uttryck för att vilja gifta sig med prins Johan, som efter den ödesdigra natten tillbringade ett halvår i fängsligt förvar på Örbyhus. Han var dock inte intresserad, och det kan vara lätt att tänka att han redan fått det han ville ha. Men faktum är att Johan aldrig gifte sig överhuvudtaget. Kanske var det sant, ryktet som sa att Gustav lät kastrera honom.

Cecilia Vasa klarade sig bra, och gifte sig bara fem år senare med markgreven Kristoffer II av Baden- Rodemachen. När det gällde äventyr och skandaler var Vadstenabullret bara början.

Men allt detta kaos och besvikelse på hans barn tog hårt på hennes far och under våren blev hans hälsa stadigt sämre.  Bara drygt sju månader efter ”bullret” var Gustav Vasa död.

Källor:

Cecilia Vasa – Riksarkivet

Vasarna i Vadstena – Eva Mattsson

Cecilia Vasa – Georg Landberg, Svenskt Biografiskt Arkiv

Bilder:

Slottet Tre Kronor – Govert Camphuysen, 1661/Creative Commons

Margareta Leijonhuvud – Johan Baptista van Uther/Creative Commons

Okänd kvinna, tidigare trodd att vara Cecilia Vasa – Okänd konstnär/Creative Commons

Vadstena Slott – bloggägaren

Sängkammare, Vadstena Slott – bloggägaren