Nu skall konungen rida sin eriksgata, och landens män skola följa honom och giva honom gisslan, sådan att han är trygg och säker, och svärja denna ed som förut är sagd. Och konungen skall i varje land och lagsaga lova, att han skall hålla alla sina eder till dem, som han svor i Uppsala, då han först togs till konung – Magnus Erikssons landslag, 1350.

Sveriges sittande kung, Carl XVI Gustaf, har genomfört vad som kallats Eriksgata, både när han kröntes, några gånger genom åren och nu senast under 2023 då han firade 50 år på tronen. Men för en nutida monark är en Eriksgata symbolisk för att visa upp sig för sina undersåtar.

Även om det finns de som genom åren protesterat mot monarkin så har de inget att säga till om i frågan, annat var det förr.

Då handlade en Eriksgata helt enkelt om att kungen, som valts på Mora äng, skulle godkännas av de landsdelar vars representanter inte varit närvarande.

Hur långt tillbaka Eriksgatan som tradition sträcker sig vet vi inte. Den första dokumenterade ägde rum 1335 när Magnus Eriksson gav sig ut på färden, men Eriksgatan nämns av Saxo Grammaticus redan 1200.  Inte heller vet vi varför det heter Eriksgata, men åtminstone två teorier har lagts fram av historiker: den ena att ”Erik” på något vis kan härledas till ordet ”ed”, och att det syftar på de som mötte kungen på hans resa svor en trohetsed till honom. Den andra är att det helt enkelt syftar på Erik den Helige, då resan utgick från Uppsala och hans kvarlevor redan under Magnus Eriksson fanns i Uppsala domkyrka.

I den Äldre Västgötalagen från 1200-talet kan man läsa att svearna kunde både välja och vräka en kung, men hans person skulle också identifieras och bekräftas av övriga landskap och lagsagor, där det senare inte per definition var det samma som landskap, utan områden där samma lagstiftning gällde.

I Upplandslagen nämns vilka som skulle besökas, Södermanland, Östergötland, Tiohärad (i stort sett Småland, med vissa avvikelser), Västergötland, Närke och Västmanland, och resan skulle företas medsols.

Under Eriksgatan skulle varje plats kungen besökte förse honom med gisslan från sina egna män, detta för att försäkra att den annalkande kungen och hans följe inte attackerades eller på annat sätt skadades.

Man skulle kunna tro att detta var något som sågs som ett mindre övergrepp i sig av de berörda landskapen och lagsagorna, men i den Äldre Västgötalagen finns historien om kung Ragnvald Knaphövde som ska ha ridit Eriksgata åren 1125 – 1126. Han vägrade nämligen att ta gisslan för att garantera sig säkerhet, något som förargade västgötarna så till den milda grad att de slog ihjäl honom för hans fräckhet att komma till deras ting utan fruktan.

• Tiundi war Ragnwaldær • konogær • baldær oc huxstor • reð • a • karllæpitt at vgisllædhu • oc fore þa sæwirðnigh han giorðe allum wæstgøtom • þa fek han skiæmðær døðhæ •

”Den tionde var Ragnvald kung. Båld och hugstor styrde (han) i Karleby utan gisslan. Och för den sidvördnad han gjorde mot alla västgötar, då fick han en skamlig död.”

1544, vid riksdagen i Västerås tvingade Gustav Vasa igenom att Sverige skulle ha att arvkungadöme i stället för ett valkungadöme, och därmed försvann delar av anledningen till Eriksgatan. Den siste kung som red Eriksgatan enligt den gamla lagen, dock utan att vara vald, var Karl IX, vilket skedde vintern 1609.

Källor:

Äldre Västgötalagen

Magnus Erikssons Landslag

Eriksgatan från medeltid till nutid – Lars G Holmblad

Sveriges Medeltid – Dick Harrison