Cirka en mil sydost om domkyrkan i Uppsala ligger ett, jämfört med domkyrkan, avsevärt mindre välkänt, minnesmärke för den svenska historien. Som så många andra minnen från det förflutna i speciellt Uppland handlar det om stenar, men för ovanlighetens skull inte runstenar.

Mora stenar är något helt annat.

På platsen, som också heter Mora stenar, är belägen i Storåns dalgång, i Lagga socken i Uppland, precis på gränsen till Danmarks socken. Här ska de ha varit placerade sedan åtminstone 1200-talet, då de och deras användning finns dokumenterade i (bevarad) skrift för första gången.

Användningen var inte vilken som helst, det var här den kung som nyligen valts på Mora ting fick stiga upp på en av stenarna och slutgiltigt erkännas som den valde monarken.

Fram till Gustav Vasa och hans omformande av valmonarkin till arvsmonarki så var det inte självklart att den sittande regentens äldste son också skulle bli nästa kung. Här ska det ärligt påpekas att det var vanligt att kronan gick i arv i alla fall, eller åtminstone stannade i släkten. Den föregående kungen hade sina mannar och förespråkare som antingen av redan existerande skäl, eller för en ersättning, skulle föra fram den aspirant till tronen som den nu döde monarken ville se som sin efterföljare.

Men det var inte en självklarhet.  Den förste kung vi med säkerhet vet valdes slutgiltigt vid Mora ting och godkändes vid Mora stenar var Magnus Ladulås, som valdes här 1275.

Placeringen av stenen, här, som inte bara är nära nog precis på gränsen mellan två socknar, utan också på gränsen mellan två så kallade folkland: Tiundaland och Attundaland, gjorde platsen perfekt som tingsplats.

Begreppet ”folkland” är vikinga- och medeltida, och beskrev helt enkelt ett område som hade en egen lagman och egna lagar. 1296 slogs Tiundaland och Attundaland samman med Fjärdhundraland och Roden och kom framgent att utgöra Upplands landsaga.

Men åter till stenarna där på gränsen mellan, Lagga och Danmark, Tiundaland och Attundaland.

Stenarna före 1275 kan det bara spekuleras kring då skriftliga källor saknas, men det är inte helt vilda fantasier att tro att kungar valts här redan innan Magnus Ladulås, särskilt med tanke på att platsen inte bara var ett ting, utan även närbelägen en farled och att även Gamla Uppsala, där svearna ska ha hållit sina ting och blot ligger inom det vikingatida Tiundaland.

Den sista kungen som valdes vid stenarna, det var Kristian I 1457.

Sedan dess sägs den ursprungliga stenen vara försvunnen. En teori som lyfts genom åren är att just denne Kristian säg till att stenen försvann för att svenskarna aldrig mer skulle kunna välja en kung på det sätt som seden påbjöd.

Till detta faktum kommer att man inte vet exakt var stenarna låg. Idag är de kvarvarande stenarna skyddade från vädrets makter av ett litet hus i sten, det kanske äldsta museet i Sverige, uppfört på begäran av Gustav III år 1770 (byggnaden är inte den samma som på 1700-talet).

Är detta den ursprungliga platsen, då är själva kungastenen försvunnen. Dock så finns på en åker, cirka 500 meter nordöst om Morby, en grupp stenar där det mittersta stenblocket har föreslagits som den riktiga Mora sten.

Gemensamt för de båda platserna är att det finns gravfält från järnåldern och källor i närheten av båda. Att det fanns en källa vid stenarna, det menar bland annat Snorre Sturlasson, om man är av uppfattningen att ”Mula äng” i hans Heimskringla syftar på just Mora äng.

På platsen, skyddade av den lilla blekrosa byggnaden finns idag de så kallade dokumentstenarna, där bland annat symbolen ”Tre Kronor” finns, enligt rådande uppfattning en av de första avbildningarna. Här finns även stenar som hyllar valet Erik av Pommern samt Karl Knutsson Bonde.

Tyvärr har stenarna, som är av mjuk stenart, påverkats av tid, väder och vind samt mänsklig vandalisering, då besökare har ristat in bokstäver, runor och initialer. Det kanske äldsta exemplet av förstörarlusta på stenarna är från 1660, då läkaren Gerhard Stalhoff såg det som passande att rista in sina, sin hustrus och sin svärsons initialer.

Men naturligtvis, som med alla historiska platser och händelser har det funnits, och finns, debatt om vad dessa har haft för betydelse, inte minst beror detta på vad man kan hitta om dem i de historiska källorna.

Till exempel så lägger Upplandslagen, som var i bruk från 1295 till 1350 inte alls någon större vikt vid Mora stenar och äng. Däremot slår Södermannalagen från 1325 och Magnus Erikssons Landslag från 1350-talet fast att det var här som kungavalen ägde rum.

Efter att valet ägt rum skulle en Eriksgata äga rum, något som också nämns Magnus Erikssons Landslag, trots att han själv inte företog någon förrän 1335, 17 år efter att han blivit vald till kung, helt enkelt för att han bara var tre år när valet ägde rum.

(Läs om Eriksgatan genom att följa länken i ordet).

Efter Eriksgatan återvände man till Uppsala för den slutgiltiga kröningen. Trots den traditionella uppfattningen var att valet skulle äga rum vid Mora stenar och äng, så var det inte alltid så skedde. Till exempel valdes Erik av Pommern till kung i Skara, men anses sedan ha begett sig till Mora äng för en ceremoni. Karl Knutsson Bonde valdes i Stockholm, accepterades som kung vid Mora äng och kröntes sedan i Uppsala.

Arkologiskt arbete pågår vid stenarna och dess närområde, men då det är odlingsmark sedan många generationer tillbaka är kulturlagren ofta sönderplöjda.

Kungar valda, eller hyllade, vid Mora stenar och äng:

Magnus Ladulås, vald vid Mora sten 22 juli 1275

Magnus Eriksson, vald 8 juli 1319

Håkan Magnusson, vald i februari 1362

Albrecht av Mecklenburg, vald 15 februari 1364

Erik av Pommern, vald 11 juni i Skara, vid Mora den 23 juli 1396

Kristofer av Bayern, vald september 1441

Karl Knutsson Bonde, vald 20 juni 1448

Kristian I, vald 23 juni 1457

Källor:

Mora sten och stenar – Riksantikvarieämbetet, 1993

Mora sten och Mora ting – Mats G Larsson, Fornvännen, 2010

Föreläsning: ”Mora stenar: En arkeologisk landskapsstudie av en kungavalplats” – Alexandra Sanmark, professor i medeltidsarkeologi vid University of the Highlands and Islands

Mora stenar – Statens Fastighetsverk

Foton: Creative Commons