När bröllopsförhandlingarna började för Cecilia Vasa och hennes blivande make 1564 så gav hon uttryck för att hon hellre skulle vilja avstå äktenskap och istället bli hovdam hos en monark som hade hennes djupaste beundran: Elizabeth I av England.

Det var en önskan som det inte togs hänsyn till; Cecilia blev markgrevinna av Baden-Rodemachern.

Dock så hade hon under ett antal år brevväxlat med den engelska drottningen, och även lärt sig engelska för att kunna föra sig i engelskspråkiga kretsar.

Den kom till slut, inbjudan från England, överlämnad av ett personligt sändebud. Redan samma år som Cecilia gift sig, 1564, påbörjades resan. Förutom Cecilia själv, hennes make, Kristoffer II av Baden-Rodemarchen, var det 100 personer, varav en var Helena Snakenborg, som kommer att få en egen post på denna blogg och därför inte nämns mer i denna, som gav sig ut på en nästan ett år lång färd.

På grund av konflikter med Danmark ansågs det inte säkert att resa västerut via Östersjön och därmed passera landet. Istället gick resan i österled och passerade Reval i Baltikum, Polen, det som då hette Preussen samt Spanska Nederländerna.

I en skrift från 1565, författad av engelsmannen James Bell till drottning Elizabeth och möjligen beställd av Cecilia själv, berättas om resans alla strapatser och de platser som passerades.

”And the XVIIIth daie of Septembre in the yeare of our Lorde God, 1564, Stockehollome (a cytie in Sweden where her brothers Courte is kepte) entringe a small vessell, beganne her iourney by water towardes a town called Tellinge;….”

Jag har inte brytt mig om att översätta de stycken ur skriften som jag delar här, dels för att jag tycker att den förlorar på det, och – helt ärligt – jag har misslyckats med att få fram dagens namn på en del av de platser som nämns.

Men, för att understryka vilken prövning resan var har James Bell infogat en lista över de lydstater, hertigdömen och platser Cecilia och hennes följe passerade på sin resa, inklusive hur långt man rest, denna finns som en bild här i posten.

Utan att skriften går in på detaljer så tycks det som att vissa delar av resan var mer besvärliga än andra. Bland annat så uttrycker sig James Bell så här om vad som möjligen är Litauen och staden Saločaì;

”…she departed from Mysse the XVIIIth of Marche ; and the XIXth came to Sallade in Lyttome, the moste barbarous countrey in the worlde : a people as rude of maners as frowarde of stomack : for whose uncyvill behavioure and uppelandishe fasshyones they are accoumpted Sadvage and brute beastes, even of their neereste neighboures.”

Oavsett vilken plats det är som beskrivs så kan man dra slutsatsen att Elizabeth antingen inte kände till den, eller inte tyckte om den. I annat fall hade James Bell aldrig uttryckt sig om den som han gjorde.

Men åter till Cecilias resa: efter att hon besökt sin syster Katarina i Ostfrisland, och enligt vissa uppgifter även hennes vid denna tidpunkt fortfarande fängslade förälskelse Johan med vilken hon delade minnet av Bullret i Vadstena, så nådde hon Calais tidigt i september 1565, nästan ett år efter att sällskapet lämnat Stockholm.

James Bell beskriver ofta Cecilia som en hjältinna som företog denna resa, och det kan vara lätt att glömma att en resa genom Europa på 1500-talet var något helt annat än att göra den idag. Något som också bör ha varit en källa till både oro och spänd förväntan för både Cecilia och de som stod henne när är att hon under resans gång blir gravid med sitt första barn.

I en tid när det åtminstone bland adel och kungligheter var kutym att den blivande mamman isolerades med sina sällskapsdamer veckorna före förlossningen och absolut inte fick göras upprörda, färdades Cecilia både till land och till havs under förhållanden som säkerligen var oerhört bekväma för hennes samtid, men som minst sagt hade lämnat en del att önska i nutid.

Kanske är det Cecilias egen oro eller frustration Bell ger uttryck för när han konstaterar att det vanliga är att en kvinna går in i isolering sex till åtta veckor innan förlossning för att inte äventyra utgången.

Men: hon som varken ”lät sig förolämpas av sin bror eller skrämmas av svallande hav eller kringliggande klippor” skulle kämpa på och fokusera på att både resan och graviditeten snart var över.

Och det sammanföll i det närmaste. Cecilia och hennes följe anlände i London den 11 september 1565, och den 17 september föddes hennes första barn och son; Edvard Fortunatus av Baden-Rodemachern.

Då hade hon redan hunnit få besök av sin stora förebild, drottning Elizabeth, i Berford House där hon, maken och sonen tillsammans med sitt följe skulle bo under vistelsen i London.

Edvard döptes i slottskapellet i Westminster den 30 september, och bars till dopet av drottningen. Dopförrättare var ärkebiskopen av Canterbury, som assisterades av tre andra biskopar.

Elizabeth och Cecilia skulle komma att komma väl överens. Bara det faktum att Cecilia julen 1565 fick inta nattvarden direkt efter drottningen visar på detta. Inte minst den spanske ambassadören da Silva styrker detta intryck i sina brev hem. Drottning Elizabeth och Cecilia bevistade både fester och bröllop tillsammans, samt åt gemensamma middagar.

Inte helt oväntat hade Cecilia i uppdrag att övertyga Elizabeth om att gifta sig med Cecilias bror, Erik XIV, och enligt uppgift ska hon ha vänt sig till earlen av Leicester, Robert Dudley för att hitta en allierad i denna strävan. Man kan tycka att han inte var det bästa valet för detta, då han hade egna planer för Elizabeth. Som vi vet misslyckades alla med liknande ambitioner.

Cecilia skulle också rekrytera brittiska kapare för räder mot danska, tyska och polska fartyg. Inte heller hade hon släppt planerna på att få Johan fri, och vände sig till Elizabeth för att få hjälp med detta.

Det fanns bara ett problem. Pengar. Det finns en bild av Gustav Vasa som folkets kung, men faktum är att hans hov var ett av de mest överdådiga som någonsin existerat i Sverige, och i denna miljö växte Cecilia upp. Även om så inte varit fallet, att balansera en budget och se till att pengarna räckte var inte något som låg för henne.

Att vara en del av drottning Elizabeths hov kostade pengar, och för att klara av kostnaderna så lånade Cecilia, och hennes make – vars rike verkligen inte satt på stora ekonomiska tillgångar – pengar där de kunde, främst hos George North och John Dymond, men även hos läkaren Cornelius Aletanus. Just detta sista kontakt blev en av de första spikarna i kistan för relationen mellan Cecilia och Elizabeth. Aletanus var nämligen i onåd hos drottningen efter att han misslyckats med att på hennes begäran framställa guld.

Men det var inte bara den ekonomiska situationen som fick Cecilias ställning vid det engelska hovet att svaja, utan även hennes nära kontakter med den spanske ambassadören, vilka bland annat kom sig av att delar av grevedömet Baden- Rodemachern låg inom det spanska Luxemburg.

Under våren hade Cecilias make begett sig hem till Baden-Rodemachern för att skaffa fram pengar. Situationen hade blivit ohållbar; på gatorna skrek fodringsägare glåpord efter paret när de färdades till hovet, och väl där sattes pjäser upp där man drev med prinsessans ekonomiska situation. Vistelsen i England höll på att förvandlas till en mardröm.

Planen var att Kristoffer skulle återvända förklädd, vilket han också gjorde, och föra ut sin likaledes förklädda hustru och deras som ur landet.

Det gick inte alls, utan Kristoffer greps och sattes på gäldstugan – ytterligare en förnedring – och blev var där tills Elizabeth tvingade tyska köpmän att betala borgen för honom. Det var dags att åka hem.

Inte ens detta företag förlöpte smärtfritt: i Dover hann fordringsägare ikapp sällskapet och tog vad som fanns av värde, inte bara från Kristoffer och Cecilia, utan även av hennes hovdamer. Cecilia ansåg sig rånad, och när sonen hon väntade föddes förlamad lade hon skulden på denna händelse.

Ytterligare en konsekvens blev att när Cecilia senare gav sig in på sjöröveri, då var England ett lovligt byte.

Källor:

A Narrative of the Journey of Cecilia, Princess of Sweden, to the Court of Queen Elizabeth – James Bell, 1565. (Transcribed by Miss Margaret Morison, Royal Historical Society, April 21, 1898)

Vasadöttrarna – Karin Tegenborg Falkdalen (The Vasa Daughters)

 Om prinsessan Cecilia Wasa, markgrefvinna af Baden-Rodemachern. Anteckningar.- Fridolf Ödberg, 1896. (About the Princess Cecilia Wasa, Margravinne of Baden-Rodemachern. Notes.)

Cecilia – Svenskt Biografiskt Lexikon – Georg Landberg, 1927.

Bilder:

Creative Commons