När det gäller vikingatid vet man inte med absolut säkerhet hur de religiösa ceremonierna organiserades. Att det förekom blot – offer, med andra ord – vet vi, och att dessa offer riktades mot olika av de forntida gudarna beroende på vad syftet med offret var, om man önskade sig framgång i ett krig, en lyckad skörd eller en okomplicerad graviditet och förlossning.

På gården kunde det vara husbonden eller husfrun. Specifikt på Island fanns också benämningen Gode och Gydja för kultledare.

Men vem som ledde de större ceremonierna vilar något i dunkel, men det som verkar sannolikt är att till skillnad från den kristna medeltid som kom efter så hade kvinnorna också starka positioner i kulten.

Någon som stod i direkt kontakt med gudarna och det fördolda var Völvan, som också är den som har huvudrollen dikten i Eddans första dikt, Vǫluspá, eller Valans spådom, där hon berättar om alltings undergång i Ragnarök, men också den värld som ska komma efter.

Völvan, som gör sin röst hörd i Vǫluspá och där kan kosta på sig att både skämta med, och vara ironisk mot, Oden är förvisso närmre den gudomliga sfären än vad man åtminstone kan förmoda att de jordiska Völvorna var. Men dessa fanns och i de bevarade källorna framställs de alltid som äldre kvinnor. Det innebar att Völvan inte längre var ”bunden” av att föda barn, sköta om och uppfostra dem eller vara ansvarig för gården.

Hon verkar också ha haft friheten att resa omkring på egen hand på ett sätt som inte rent generellt var vanligt för kvinnor i ett våldsamt samhälle och tid. Detta har bland annat tolkats som att hon hade en svag släktanknytning. Möjligen skulle detta kunna tolkas som att rollen som Völva krävde att man klippte band till dem som annars skulle ha stått en nära.

Völvan var förmodligen, på grund av sina förmågor både respekterad och kanske även något fruktad. Att hennes position som något av en outsider understryks av att när Oden väcker den uråldriga völvan från döden för att få höra hennes spådomar så finns hon inte tillsammans med de andra döda i Hel dit de som inte ärofullt förlorat sina liv i strid, utan i Hels utkanter. Kanske säger detta något om hennes relation till samhällets kollektiv även utanför myten.

Ett ställe i de forntida sagorna där vi möter en Völva är i Erik Rödes saga, som nedtecknades på 1200-talet av en okänd författare och anses utgå från en äldre, muntlig tradition. Här berättas om Þorbiǫrg, den enda kvarvarande av en syskonskara på nio systrar där alla hade varit Völvor.

Sagan berättar att Þorbiǫrg vintertid reste på gästabud bland de gårdar som vid denna tid fanns på Grönland, där sagan utspelar sig, och där hennes förmågor efterfrågades.

När hon anländer till den förnämste bonden Þorkell så beskrivs hennes klädsel: en blå, med remmar sammanhållen, mantel, besatt med stenar, ett halsband av glaspärlor och en svart lammskinnshuva fodrad med kattskinn, vilket även hennes handskar var tillverkade av.

Just kattskinnet har tolkats som en sammanlänkning med Freja och hennes katter, vilka ju även ska ha dragit den vagn hon färdades i.

Þorbiǫrg mottas i sagan som en vördad gäst, placeras i gårdens högsäte samtidigt som man byggt en plattform för henne att hålla sin ceremoni.

Under sagans gång sammankallas unga män och kvinnor för att sjunga en sång som ska hjälpa henne att försätta sig i den trans som krävs för att se framtiden för gården och dess folk. I sagan som, vilket nämnts tidigare, görs det en sak av att få säger sig kunna sången, detta med hänvisning till sin kristna tro. Island, där sagans människor har sina rötter, kristnades år 1000 efter ett beslut taget vid Alltinget, och Grönland koloniserades 14-15 år efter detta.

Det gör det möjligt att sagans handling utspelar sig någon gång under 1020-talet, och stärker uppfattningen att den forna seden och den nya religionen en period levde sida vid sida.

Även Ibn Fadlan beskriver, i sitt möte med med förmodat svenska vikingar längs Volga, där han bevittnar en begravning med ett brinnande skepp, vad som har tolkats som en Völva. Han kallar henne Dödens Ängel och uppger att det var hon som styrde ceremonierna kring hövdingabegravningen som äger rum. Enligt Ibn Fadlan assisterades Völvan av sina döttrar, vilket kan antyda att yrket gick i arv.

När det gäller Völvans beskrivna klädsel i Erik Rödes saga har inget sådant påträffats när arkeologiska utgrävningar gjorts av gravar, vilket inte är förvånande, textilier och skinn överlever inte alltid århundranden under jord. Men hon beskrivs också bära en stav; ”I handen hade hon en stav försedd med en knapp. Denna stav var prydd med mässing och besatt med stenar upptill, runt omkring knappen.”

Stavar är något som däremot har påträffats i gravar, dessutom i stort sett uteslutande i kvinnogravar, vilket fått arkeologer att dra slutsatsen att dessa gravar tillhört Völvor, bland annat för att ordet völva kan betyda just stavbärerska då ordet hör ihop med vǫlr, vilket betyder käpp eller stav.

En stav var rent generellt en statussymbol, men det är oklart hur och till vad Völvornas stavar användes. En del har velat göra gällande att det handlar om en fallossymbol, för varför skulle en sådan inte vara nödvändigt i ett utövande som var specifikt kvinnligt.

En annan teori, som kan vara mer trolig är att det var en symbolisk så kallad spinnstav som användes av nornorna Urd, Verdandi och Skuld som vid trädet Yggdrasils fot spinner människornas öden.

Stavar som tolkats som völvastavar har endast hittats i ett 30-tal gravar i Skandinavien, vilket antyder att det inte var ett föremål som var till för alla, bland annat i Badelunda utanför Västerås, Birka vid Mälaren och vid Fyrkat i Danmark, vilket gjort att gravarna tolkats som tillhörande döda Völvor. En stav har också påträffats som lösfynd i Gnesta.

Som en sista kuriosa kan nämnas att det isländska ordet för dator, tölva, är en sammanslagning av tal och Völva.

Källor:

Fornnordisk religion – Gro Steinsland

The Children of Ash and Elm – The History of the Vikings ~ Neil Price

Historiska Museet

Völvan vävde lycka med ”magiska” stavar ~Dick Harrisson

Bilder:

Fynd från Köpingsviks – Creative Commons

Völvan på Fyrkat – Thomas Hejlje Bredsdorff.

Sittande katt i bärnsten – Ola Myrin, Historiska Museet.

Völvastav – Helena Bonnevier, Historiska Museet.