”I Herrens år 1361 intog kung Valdemar av Danmark Gotland och Visby, där han dödade omkring ettusen åttahundra bönder i en strid dagen före den helige Jakobs dag.”

Orden återfinns i Visbyfranciskanernas årsbok, och handlar om Slaget vid Visby detta år, och händelsen får nog egentligen mer beskrivas som en massaker än ett slag eller en strid.

Men vi går tillbaka till början.  Efter att den danske kungen Valdemar Atterdag hade erövrat Skånelandskapen 1360, som ett resultat av att han inte hade råd att köpa tillbaka dem från Magnus Eriksson, så ställde han siktet mot Öland och Gotland.

Kung Magnus, som visste var Atterdag var på väg, skrev flera brev för att varna gotlänningarna för det annalkande hotet.

Det skulle dröja en bit in på medeltiden innan Gotland kunde ses som en fullt integrerad del av Sverige, och vid denna tidpunkt kunde ön i det närmaste beskrivas som en typ av bonderepublik där man även gav sig på att prägla sina egna mynt.

Det var den 22 juli 1361 som en flotta siktades vid Stora Karlsö utanför Gotlands kust, och styrkorna den fraktade landsteg sannolik vid Vivesholmen i Klintehamn samma dag. Ett annat alternativ som nämnts är att landstigningen skulle ha ägt rum vid Ekstakusten på öns västsida. Oavsett vad de oinbjudna danskarna steg i land så var den gotländska landsbefolkningen beredda att bjuda motstånd, och man tror att danskarna, eller som sagt, i huvudsak, tyskarna, möttes av gotlänningar som var beredda att försvara sin ö mot invasionsstyrkorna redan på stranden.

Den första riktiga striden ska ha utkämpats tre dagar efter landstigningen, då 1 500 gotlänningar ska ha förskansat sig vid Fjäle Myr, detta efter att man först rivit bron över Sudertingsån, där det 600 år senare (1961) restes en minnessten över de som kämpade och dog.

Danskarna ska ha mött på hårdare motstånd än de förväntat sig, och beslöt sig efter att striden pågått en stund för att göra en kringgående rörelse och på så sätt komma förbi gotlänningarna. Detta sparade dock inte de försvarande styrkorna, merparten av dem dog i striden, och danskarna fortsatte mot Visby.

Redan från början var det med andra ord en ojämn kamp. De danska styrkorna bestod i huvudsak av tyska yrkessoldater, medan de gotländska var bönder, unga och gamla med olika fysiska möjligheter till strid, som med undantag för de mest förmögna bönderna som hade både vapen och rustningar, hade tagit de vapen som stod till hands, gevär, grepar, klubbor och yxor. Även de skyddande rustningar man eventuellt hade att tillgå var obönhörligt underlägsen den yrkesarmé de nu mötte, och kunde i vissa fall förmodligen ses som antika redan på 1300-talet. De äldsta och de yngsta hade inga rustningar alls som kunde skydda den i striden.

De båda sidorna drabbade samman två gånger, båda gångerna med danska segrar, innan de den 27 juli möttes utanför Visby ringmur för en sista drabbning.

De gotländska styrkorna ska ha bestått av cirka 2 000 män som hade placerat sig mellan Söderport och Solberga kloster, som trots sin dåtida storlek idag endast finns kvar som enstaka murar. Gotlänningarna var faktiskt numerärt överlägsna de danska trupperna, något som dock inte hjälpte alls.

Valdemar Atterdag och hans styrkor hade redan dagen innan nått Visby, och inledde följande dag med att attackera gutarna med armborst, något som anses ha reducerat de gotländska styrkorna med runt en femtedel.

Medan pilarna regnade ned över gotlänningarna framifrån så attackerades de också från Solberga kloster som danskarna hade intagit så snart de anlände till Visby dagen innan.

Denna närkamp tros inte ha pågått mer än en halvtimme, och när det var över låg cirka 1 800 gotlänningar av 2 000 döda. Danskarna anses ha förlorat runt 300 man.

Den dubbla beskjutningen tros ha skapat förvirring och rädsla bland de stridsovana öborna, och det är inte osannolikt att det fanns de som fick nog redan här och försökte fly. De höggs dock ned utan pardon; den tidens lagar och regler om stridsmoral omfattade bara de högre ståndens stridande, inte bristfälligt beväpnade bönder.

När närstriderna sedan inleddes hade de dåligt beväpnade gotlänningarna inte en chans. Under stridens gång var dessutom portarna i ringmuren låsta. Ingen från den mer välbeställda staden kom till de kämpande böndernas undsättning, inte heller kunde skadade individer söka skydd innanför murarna.

Vissa historiker menar att det inte är osannolikt att stadsbor gick upp på ringmuren för att betrakta blodbadet som pågick där utanför. Den förmodade bristen på vilja att undsätta de kämpande och döende bönderna hade inte osannolikt sin förklaring i det inbördeskrig mellan stad och land som utkämpats på Gotland 1288, men mer om det i en annan bloggpost.

Denna närkamp tros inte ha pågått mer än en halvtimme, och när det var över låg cirka 1 800 gotlänningar av 2 000 döda. Danskarna anses ha förlorat runt 300 man.

De stadsbor som hade betraktat det hela låste upp portarna för danskarna och överlämnade sig utan minsta strid, vilket bland annat ledde till en kraftig så kallad brandskattning av Visby.

Vid Solberga kloster restes ett kors till minne av de stupade, vilket står än idag.

De döda begravdes i markerna runt Solberga kloster, alldeles utanför murarna, och där låg de kvar till en arkeologisk utgrävning fann dem igen under utgrävningar som genomförts under 1900-talet. Under dessa utgrävningar har kvarlevorna efter 1 185 människor påträffats, samt en stor mängd ringbrynjor och rustningar, något som gör platsen unik i Europa.

Källor:

I kung Magnus tid – Michael Nordberg

Medeltidens svenska krig – Ulf Sundberg

Den Långa Medeltiden – Fredrik Charpentier Ljungqvist

Krigargravarna vid Korsbetningen utanför Visby – Bengt Thordeman/Fornvännen

Foton:

Rasmus Christiansen – Statens Arkiver – Danish State Archives

Public Domain

Bloggägaren