Idag, men för 958 år sedan, måndagen den 25 september 1066, möttes den norske kungen Harald Hårdråde och Harold Godwinson, sedan cirka nio månader tillbaka kung av England, varandra vid Stamford Bridge, i Yorkshire.

Det var inget fredligt möte mellan två regenter som bara ville umgås lite; Harald Hårdråde vars efternamn egentligen var Sigurdsson, ansåg att den engelska kronan, och tronen, var hans. Vid sin sida hade han bland annat Harolds bror, Tostig Godwinson, som tvingats i exil av sitt regerande syskon efter att ha förlorat sin titel som earl av Northumbria.

I slutet av sommaren hade de seglat upp för floden Ouse mot York, en styrka bestående av totalt 300 skepp. Det har ibland hävdats att samtliga skepp var krigsskepp, men Snorre Sturlasson menar att åtminstone 100 av dem var mindre skepp med utrustning och proviant.

Hur det än var med den saken så var det mellan 7 000 och 9 000 män som anlände, förutom de norska styrkorna så fanns där också förstärkning från Orkney som vid denna tidpunkt stod under norskt styre. När man närmade sig den engelska kusten anslöt också skepp från Flandern och Skottland.

Den 20 september hade man mött, och besegrat, styrkor ledda av earlen av Mercia och den nya earlen av Northumbria, varefter York kapitulerade och fick finna sig i att hysa vikingarna ett par dagar.

Harold Godwinson ska ha befunnit sig i södra England när nyheten om landstigningen nådde honom, där han väntade ankomsten av den man som kommit att kallas Wilhelm Erövraren.  Nu fick han i stället rida i sporrsträck mot Yorkshire. Eftersom det inte var vanligt, eller ens förekommande, att kungar hade en stående armé vid denna tid så fick han rekrytera mannar på vägen.

Han ska ha tillryggalagt närmare 30 mil på bara fyra dagar, och tog därmed de norskledda styrkorna ”på sängen” så att säga.

Rykten florerade om att vikingastyrkan hade begärt både förnödenheter och gisslan till Stamford Bridge, och Harold begav sig dit.

När styrkorna stod uppställda mitt emot varandra ska, enligt Snorre Sturlasson, en man från den engelska styrkan ha ridit fram till vikingarna för att tala med Tostig Godwinson. Han erbjöd Tostig att få sitt grevskap och titel tillbaka om han övergav Harald Hårdråde. Tostig ska i sin tur ha frågat var Hårdråde skulle få i så fall, och fick svaret ”Sex fot jord, eller så mycket som behövs, då han är längre än vad män brukar vara”, underförstått att Harald Hårdråde skulle dödas och begravas.

Eftersom ryttaren inte presenterat sig frågade Hårdråde vem det var, och fick av Godwinson veta att det var hans bror, kungen själv.

Man vet inte exakt var i landskapet slaget stod, men en legend som levt kvar är den om den ensamme vikingen som stående på en bro, med mer och mer omfattande skador, på egen hand hindrade engelsmännen från att komma över floden och på så sätt nå de norska styrkorna.

Denna fördröjning gav de norska styrkorna att formera en sköldvägg som försvar mot de anstormande engelsmännen.

Det hjälpte dock inte. Både Harald Hårdråde och Tostig Godwinson dog där på slagfältet, den förre enligt legenden av en pil rätt i luftstrupen.

En del historiker har menat att även vikingatiden dog den där dagen. Det stämmer dock inte. Vikingaräder mot bland annat England, skulle fortsätta i ytterligare ett par decennier, och när det gäller den vardagliga kultur som varit gängse under perioden så fortsatte den ett par hundra år till.

Harold Godwinson, å sin sida, hann knappt hämta andan. Tre dagar efter slaget vid Stamford Bridge landsteg Wilhelm, hertig av Normandie, i södra England och Harold fick tillsammans med sin utmattade armé hasta tillbaka genom landet.

Slaget vid Hastings, som jag inte kommer att gå in djupare på, stod den 14 oktober, dagen då Harold Godwinson stupade.

Medan det vikingatida Skandinavien som helhet var i huvudsak opåverkat av Harald Hårdrådes förlust vid Stamford Bridge, så skulle den normandiska segern vid Hastings komma att påverka England på djupet.

Kuriosa: samtliga huvudaktörer i de båda slagen hade någon eller några generationer bort skandinaviska rötter. Att Harald Hårdråde var norrman vet vi. Men något som kanske inte nämns så ofta är att bröderna Godwinson var söner till Gytha Torgilsdatter (gift med Godwin av Wessex), som i sin tur var dotter till Torgils (Styrbjörnsson) Sprakalägg, dansk storman och *kanske* (här går det inte att nog kraftigt understryka att det handlar om ett kanske) son till den svenske Styrbjörn (Olofsson) Starke som, återigen *kanske*, var son till Erik Segersälls bror Olof.

Wilhelm Erövraren, eller som han också kallas, Wilhelm Bastarden, var oäkta, men erkänd, ättling till den förste normandiske hertigen, Rollo, eller som han ofta är mer känd i Skandinavien: Gånge-Rolf, då han enligt legenden ska ha varit så storvuxen att ingen häst kunde bära honom och han fick gå i stället.

Var Rollo kom ifrån ska jag låta vara osagt; frågar man en dansk kommer de sannolikt att säga att han var dansk, medan en norrman med samma sannolikhet kommer att säga att han kom från Norge. Så den här bloggen nöjer sig med att konstatera att han var skandinav.

Så, med tanke på Wilhelms, om än avlägsna, ursprung: hur var det egentligen? Erövrade vikingarna i slutänden England i alla fall? 😉

Källor:

Militära Misstag – Hugo Nordland

1066 – The Battles Of York, Stamford Bridge and Hastings – Peter Marren

The Battle of Stamford Bridge – J. Brooks (1877)

Bilder: Public Domain