Det här är förmodligen en av de mest personliga texter jag skrivit i relation till historia, men ibland kommer den nära. Så jag tillåter mig denna gång lite känslor i denna blogg.

Det var fredagen den 2 juli sommaren 2021, och vad vi åtminstone minns det som, en av sommarens varmaste dagar.

Vi hade precis varit vid min mormors grav, för mig den första gången på många år och för min son första gången någonsin. Där vilar hon tillsammans med sonen Harry, morbrodern varken jag eller mina systrar någonsin träffade, helt enkelt för att Harry, född 1930, inte blev äldre än åtta år.
Efter besöket vid graven skulle vi besöka områdets mest kända runsten, och vi gick och gick. Att vandringen kändes lång kan till viss del bero på att vi först gick ett par kilometer åt fel håll, och plötsligt stod i en äldre kvinnas trädgård och frågade efter Nastastenen, och vi fick vända om och vandra genom Närkes jordbrukslandskap.

Ett landskap som sett nästan likadant ut genom århundradena. De marker som brukas idag har ofta brukats väldigt länge. En stund satt vi under en ek och drack varsin Festis. Hur länge har den eken stått där? Förmodligen inte lika länge som områdets historia, men i alla fall ett par hundra år.

Jag visste ingenting om texten på Nastastenen innan vi nådde fram, visste inte att den var rest av mamman Tored över Lydbjörn, den dugande sonen. Hennes son.
Att han var dugande ska man inte tolka som att han fick duga i brist på bättre. Uttrycket betyder säkerligen att Lydbjörn var allt en mamma kunde önska: hårt arbetande och hjälpsam. Pålitlig, förmodligen. En god son.

Det blev något av en känslomässig… chock? Jag vet inte om det är rätt ord, men jag blev oerhört berörd. Där hade vi gått från platsen där min mormor vilar med sin son, som jag genom hennes dagböcker vet att hon oroade sig för medan han var sjuk och sörjde djupt när han slutligen dog.
Jag och min son vandrade genom ett gammalt kulturlandskap från en kvinna och hennes son bara för att stå ”ansikte mot ansikte” med en annan kvinna och hennes son, vilka levt nästan tusen år innan min mormor, Harry, jag och min son. Jag tror jag grät lite grann när jag läste ristningen.
På många runstenar står syskon omnämnda. Att de också har varit med och rest stenen över sin bror eller syster.
Ofta kan man läsa på stenarna att någon rest en sten över X, G’s mamma och dotter till Ö. Eller att en far, hans fru och den dödes syskon rest stenen.
Men på Nastastenen: Tored reste stenen över sin son.

Var Tored änka när Lydbjörn dog? Var han hennes enda barn? Hälften av alla barn dog före tio års ålder under den så kallade vikingatiden, och det har spekulerats i att forntidens människor, mot den vetskapen, intog ett distanserat förhållande till sina barn och behandlade dem som små vuxna. Det finns dock inget i källorna som tyder på detta, även om de tidigt fick hjälpa till med könsrollsspecifika uppgifter behandlades de som barn.

Arkeologiska fynd innehåller vikingatida leksaker, och bara ett par hundra år senare finns det, under ”helgonutredningar”, vittnesmål om hur föräldrar bett intensivt till dem de upplevde kunna hjälpa, för att rädda livet på sina barn när de är sjuka eller skadade. Historien må vara ”ett annat land” och folk må ha gjort saker annorlunda där, men det finns inget som tyder på att just kärleken till ett barn man burit och fostrat var annorlunda för tusen år sedan än vad den är idag.

Så Tured förlorade sin son. Var han ett barn? Det finns inget annat att gå på än att han var ”dugande”. En dugande son är en god son. Det finns inga referenser till att han ska ha dött till följd av en konflikt, han reste varken öster eller västerut, vilket det finns besked om på en del andra stenar. En del berättar att någons son dött för att han rest till Särkland (regionen kring Kaspiska havet), som de som deltog i Ingvarståget. Lydbjörn är bara död.
Och Tured är förkrossad nog att resa en sten över honom.

Vi vet att stenen är närmare tusen år gammal, rest under den så kallade vikingatidens sista århundrade. I södra Sverige, med undantag för fickor i Svealand, hade kristendomen tagit över. I Mälardalen, som förvisso tillhör Svealand, innehåller en mängd stenar en avslutande förhoppning om att Gud ska bevara själen för den stenen är rest över, eller en vädjan om att den som passerar ska be en bön över själen för den samma.
Detta saknas på Nastastenen, och vi vet att det skulle dröja fram till 1130-talet innan Svealand kunde anses som ”fullt” kristnat. Slingan som dekorerar stenen saknar också det kristna kors som påträffas på många av runstenarna från 1000-talet, och dess motiv har jämförts med Jellingestenen i Danmark. Nastastenen har till följd av detta beskrivits som en av Närkes i särklass vackraste av runforskaren och antikvarien Sven B.F. Jansson, och detta trots att stenens runor är slitna.

Det finns ytterligare en sak som gör att Nastastenen skiljer sig från andra runstenar: namnet Lydbjörn. Det förekommer bara på en annan sten i Sverige, Skarpåkersstenen i Södermanland (Sö 154).
Uppgifter finns om att den under en period använts som en brosten, och när Sveriges första antikvarie Johannes Bureus först skildrade den under 1600-talets första del berättar han att den låg ned i en hög av andra stenar.
1673 var det dags för kung Karl IX:s Eriksgata genom riket, och som en förberedelse lät antikvarien Johan Haroph resa stenen upp igen eftersom majestätet skulle passera just denna väg genom landskapet. Vid detta tillfälle ritades även stenen av.

På den tiden stod stenen, som den förmodligen gjort från början, på den södra sidan av vägen, vilket antyder att rutten är gammal. 1952 flyttades stenen, som då återigen hade börjat luta och hotade att falla omkull, till en plats cirka sex meter norr om landsvägen.
Hardorph berättar att han då, på 1600-talet, får höra berättelser om hur människor i bygden offrade bland annat knappnålar till stenen i hopp om att botas från diverse åkommor. Detta återkommer igen på 1700-talet, då kyrkoherdarna G.J. Herdman och G. Kjellin skriver om att folk i ”forna tider” offrat knappnålar vid stenen för att motverka missväxt och hungersnöd.

På 1800-talet, knappt 200 år efter att Johan Hardorph låtit resa stenen så har den börjat luta igen, och 1863 ligger den återigen ned. Redan på 1840-talet har en bonde i trakten velat bättra på stenens runor och i processen åstadkommit märken i runslingan som inte alls är runtecken.
De flesta runstenar är dessutom resta av överklassen. Det tog tid att rista in runorna i en sten, och den som gjorde det skulle ha betalt. Det är inte heller som att stenar passande som runstenar låg fanns tillgängliga över allt. De som reste runstenar hade resurser, som bekräftat av inte minst den mängd runstenar som rests inte minst av Estrid och hennes barnbarn Jarlabanke i dagens Vallentuna i Stockholm.

Så vem var Turid i vikingatidens Rinkaby i Närke? Det går förmodligen aldrig att få veta.

Men regionen har alltid varit bördig, och att bli en välmående bonde på 1000-talet var förmodligen inte svårt. I närområdet har sju olika gravfält från järnåldern identifierats, och man vet, till följd av en arkeologisk inventering under 2022, att Rinkaby även är platsen för en bosättning under romersk järnålder. Bara några kilometer bort, i Glanshammar, har man identifierat spåren av en vikingatida kungsgård, och i Hassle, även det i Glanshammar, har man hittat fynd från 600 fvt, där fyndet betraktas som ett offer i en vattensamling, bestående av tre svärd av Halstattmodell, fram till 1400-talet då det mer handlar om vad folk tappat medan de brukat jorden, än faktiska deponier.

Källor:
Sveriges Runinskrifter. Band 14:1: Närkes runinskrifter – Sven B.F. Jansson
Nasta. Runstenar i Sverige – Riksantikvarieämbetet

Bilder:
Rinkaby kyrka – bloggäggaren
Nastastenen 1 – Magnus Källström/Riksantikvarieämbetet
Anka – Chister Åhlin/Statens Historiska Museer
Nastastenen 2 – Pål-Nils Nilsson/Statens Historiska Museer
Hassleskatten – Statens Historiska Museer