Den 1 december 1374 gick ett skepp under på Bömmelfjorden utanför Bergen. En av de som dog den dagen var en avsatt svensk kung, fråntagen sin tron och mer eller mindre landsflyktig i Norge där hans son styrde.

Magnus Eriksson, för det var han som dog där i det kalla vattnet, är möjligen en av de svenska kungar som ägnats minst uppmärksamhet. Möjligen berodde det länge på det grundmurat dålig rykte han fått genom ett av våra helgons försorg: Heliga Birgitta hade ett horn i sidan till honom och ägnade omfattande utrymme i sina så kallade profetior till att smäda både kung Magnus och hans drottning, Blanka av Namur.

Men vi tar det från början och tittar på vad som ledde till den där fjorden.
Magnus var bara tre år när han blev kung, självklart med en förmyndarregering. Året innan han utsågs till kung 1319 hade hans pappa och hans farbror dött i vad som kommit att kallas Nyköpings gästabud.

Hans far, hertig Erik, och farbror hertig Valdemar hade länge ifrågasatt sin bror styre och velat ha mer makt. För att uppnå det hade de 1306 kidnappat kung Birger och tvingat honom att dela upp riket mellan dem.
När Birgers hämnd kom förlorade Magnus sin pappa då Birger lät sina bröder Erik och Valdemar svälta till döds på Nyköpingshus.
Tre år gammal väljs Magnus till kung av Sverige och Norge 1319. Därefter dröjde år av en förmyndarregering, men Magnus kröns till kung av Sverige den 21 juli 1336. Vid det laget är han också kung av Skåne som erövrats från Danmark.

Vad Magnus borde bli ihågkommen för är hans omfattande arbete med den svenska lagstiftningen. På det området genomförde han nämligen ett aldrig tidigare skådat arbete. Redan hans farfarsfar, Birger jarl, hade påbörjat arbetet med sina edsöreslagar som påbjöd kyrkofrid, kvinnofrid, hemfrid och tingsfrid. Dessa kan lite rudimentärt sammanfattas som att man inte fick misshandla eller döda någon i kyrkan, hemmet eller på tinget. Man fick inte heller utsätta kvinnor för våld eller någon typ av övergrepp, som till exempel våldtäkt.

Magnus fortsatte det arbetet, och redan året innan sin kröning utfärdar han fyra stadgor, där han bland annat avskaffade träldomen i Västergötlands och Värmlands lagsaga. Detta är den enda stadga utfärdad i hela Norden, där fenomenet att en människa kunde äga andra människor uttryckligen förbjuds. Han lagstiftade också kring arv, där han gav barnbarn samma rätt att ärva sina mor- eller farföräldrar som deras föräldrar hade. I en tid där kvinnor inte hade så mycket att säga till om slår han också fast att den kvinna som gifter sig mot sina föräldrars vilja, eller med en man de inte godkänt, ska förlora rätten att ärva sina föräldrar. I en något vriden form av jämställdhet lagstiftar han också om att kvinnor precis som män kan avrättas när de döms för ett brott.

Men, och här begår han vad man kan kalla misstaget som med största sannolikhet ligger bakom det rykte som en dålig monark som levt vidare genom historien, och inte minst den samtida smutskastning han under sin regeringsperiod utsattes för: han lagstiftade om att begränsa stormännens makt och borgarnas icke förtjänade rättigheter. I den första stadgan från 1335 vänder han sig mot just borgare i Uppsala, som genom att bo i fastigheter tillhörande riddare, väpnare eller prästerskap hade åkt snålskjuts på rättigheter som egentligen endast tillföll de med tidigare nämnda titlar. Bland annat hade man på detta sätt undvikt att betala skatt, och det skulle det nu bli slut på om kung Magnus fick sin vilja igenom.

Kungen försökte även på andra sätt att få stormännens maktmissbruk under kontroll. I Skänninge stadga från 1335 slår han fast ”gemene mans” rättigheter och tryggheter gentemot stormännen. Bland annat fick dessa inte längre rida i stora följen genom landet, och man får förmoda att detta anknyter till något redan Magnus Erikssons farfar, Magnus Ladulås, lagstiftade emot: våldgästningen. Under medeltiden kunde nämligen de bättre beställda på sina färder genom landet anlända till en gård och kräva att de som bodde där höll dem med mat, dryck och tak över huvudet tills sällskapet valde att ge sig av. Detta hade även tidigare kungar ägnat sig åt, och det kunde så klart fullkomligt dränera en mindre gård på alla resurser de hade.

Som en del av sitt arbete med lagstiftningen i landet var kungen ambulerande. Detta var förvisso inte något som vare sig började eller slutade med Magnus Eriksson, för att överhuvudtaget kunna ha någon typ av överblick över sitt rike fick kungen ge sig ut på resande fot.

Vid tingen och andra typer av rättsprocesser kunde kungen vara närvarande och fälla den slutgiltiga domen. Inte sällan handlade det om att någon redan tidigt fått en dom och nu överklagade denna till majestätet. Att Magnus Eriksson var flitig vet vi tack vare att både brev från hans färder finns bevarade, där vi kan se att han konstant var på resande hov under 1347 då han, med uppehåll på några dagar på varje ställe, besökte 26 platser i Sverige, Finland och Norge. Det finns också en stor mängd dombrev bevarade.

Men det var inte i huvudsak till följd av sin lagstiftning som kung Magnus befann sig ombord på ett sjunkande skepp på Bömmelfjorden 55 år efter att han valts till kung.
Kung Magnus skulle komma att under en stor del av sin regeringsperiod befinna sig på kollisionskurs med en samtida kvinna vars namn inte osannolikt är mer välbekant för en större mängd människor: den Heliga Birgitta.

Inte sällan använde hon sina så kallade uppenbarelser för att både anklaga och attackera kung Magnus och drottning Blanka. Från början var det mest förmaningar av det mildare slaget, men med tiden, när det stod klart att kungen inte tänkte följa alla av dem så blev de mer och mer hatiska.

Birgitta Birgersdotter var inte vem som helst ens innan hon blev ”helig”, hon tillhörde den absoluta eliten i dåtidens Sverige, och som dotter till Upplands lagman och gift med en man med samma befattning över Närke var hon minst sagt engagerad i Magnus lagstiftning. Många av hennes uppenbarelser handlade om vikten av att behålla den gamla lagstiftningen som i mångt och mycket gynnade hennes egen klass. Faktum är att vad omväxlande Jesus och Jungfru Maria ville att hon skulle förmedla i regel sammanföll med Birgittas och hennes omgivnings intressen.

En av uppenbarelserna gjorde gällande att Brigitta borde grunda en klosterorden, och att kungen borde stötta det. Det var början till Vadstena kloster, vilket ingalunda gjorde Birgitta mer välvilligt inställd, och när hon väl flyttat till Rom, efter hennes makes bortgång, blev hennes profetior allt mer hätska. Inte bara anklagade hon via dem både Magnus och drottning Blanche för att ha ett sexuellt förhållande med Magnus närmaste man Algot Bengtsson, men när deras son Erik dog hävdade Birgitta att Blanche hade mördat honom.

1347 tog något sin början i Italien som varken Magnus eller någon annan regent kunde råda över: Digerdöden. Efter att ha undvikit både Balkan, Nederländerna och Böhmen nådde den fruktade farsoten Skandinavien. Trots att ingen av Magnus Erikssons belackare använde pesten för att anklaga honom har hans eftermäle till stora delar kommit att präglas av denna.

Det började med att ett skepp ankom till Bergen, det ska ha varit på drift utan besättning, och från detta spreds pesten, först inom Norge och sedan vidare. Man vet inte hur många människor som dog under Digerdöden i Sverige, tack vare att landet var glesbefolkat bör smittspridningen ha gått långsammare än i mer tättbefolkade länder, men trots det så finns det antaganden om att det var mellan 225 000 och 50 000 människor som dog av sjukdomen.

Digerdöden beräknas ha nått Sverige 1350, men i ett odaterat brev som tros vara från 1349 uppmanar kung Magnus invånarna i Linköpings stift där han skriver om utbrottet i Norge och att han fruktar att det samma ska drabba Sverige ”för alla våras missgärningars skull”. Förklaringen för samtidens människor var att smittan var ett straff från Gud, och Magnus uppmanar hela Sveriges befolkning varje fredag ödmjukt ska komma barfota till kyrkan, i gudlig åkallan höra mässan och skänka en penning eller mindre som sedan ska fördelas mellan de fattiga.

Men Birgitta Birgersdotter och pesten var bara början på Magnus Erikssons problem. Sonen Erik reser sig mot honom, delvis till följd av att han 1351 varit tvungen att låna av de pengar som samlats ihop till påvestolen, och sedan inte förmått betala tillbaka dem i tid. Erik och en rad stormän är missnöjda med detta, hans politik och inte minst de förmåner han öste över Bengt Algotsson, som blivit hertig av Finland och Halland. Magnus tvingas 1356 avstå en stor del av landet, och makten över det samma till Erik. Erik dör dock hastigt 1359, något som Birgitta från sitt hem i Rom kom att anklaga Blanche för. Magnus återfår makten över riket, och det fördrag han slutit med Valdemar Atterdag för att återta kronan läggs åt sidan. Valdemar anser sig lurad och återtar Skåne samt härjar både Öland och Gotland.

Magnus hade slutit fördrag med Hansastäderna för att bekämpa Valdemar, men vägrar skriva under det när villkoren för Sverige är för hårda. I hopp om fred, och att återfå Skåne, gifter sig Magnus son Håkan med Valdemars dotter Margareta, som senare ska komma att bli ensam drottning över Skandinavien. Håkan tar makten över landet, men regerar senare tillsammans med Magnus.
Stormännen har vänt sig till Albreckt av Mecklenburg och erbjudit kronan till hans son, Albrecht den yngre, som också är Magnus systerson. Efter att denne välkomnats till Stockholm och valts till kung vid Mora stenar tillfångatas Magnus i samband med slaget vid Gataskogen 1365. Han hålls i fångenskap fram till 1371 då han friges mot en hög lösensumma.

Efter att ha förlorat sitt rike tillbringar Magnus mycket tid i Norge, där sonen Håkan blivit kung och regerar tillsammans med Margareta. Hösten 1374 har Magnus lånat skeppet Mariabollen av den isländske biskopen, och var förmodligen på våg till Tönsberg för att fira jul när en storm drabbar dem på Bömmelfjorden. När det står klart att skeppet kommer att gå under hoppas Magnus överbord, men dras upp igen av sina tjänare. De tar honom i land, och där på stranden drar Magnus sina sista andetag, 58 år gammal.

Källor:

I Kung Magnus Tid – Michael Nordberg

Svenskt Biografiskt Lexikon – Kjell Kumlien

Riksarkivet

Bilder: Public Domain