Hon tros ha varit född runt 1000-talets början, Ingegerd Olofsdotter. Hennes far, Olof Skötkonung, hade varit kung i runt fem år efter att hans egen far, Erik Segersäll, dött 995.
Medan Erik var den kung som anses vara den som inleder den svenska kungalängden, då han kan beläggas i historien, så är Olof den förste som ska ha regerat både över Svealandskapen – som då innefattade Östergötland – och Västergötland.
Ingegerds mamma var Estrid av Obotriterna, vid denna tid en sammanslutning av västslaviska stammar som levde runt Mecklenburgbukten. Här ska Estrids far ha varit hövding, möjligen en av flera.

Medan det tidiga tusentalets hov var ambulerande, och skulle fortsätta att vara så en bit in på medeltiden, så tros Ingegerd ha fötts i Sigtuna, vilket får sägas vara Olof Skötkonungs huvudsäte, en stad anlagd av hans far Erik, och som än idag ska ha samma gatunät som den hade för över 1 000 år sedan. Under alla omständigheter så bör större delen av hennes uppväxt ha utspelat sig i Mälardalen. Man vistades även i Västergötland, och där ska Olof och hans familj, enligt källor som bör tas med åtminstone en nypa salt (brukar dra till en skopa när händelser ligger så pass långt tillbaka i tiden, men här räcker det med en nypa) så döptes hela familjen vid Husaby källa runt 1008 av en engelsk missionär. Redan Erik Segersäll ska ha låtit döpa sig, men ska med åren ha ångrat det tilltaget, och återgått till den forna seden.
Hans barnbarn, Ingegerd, ska dock ha hållit fast vid den nya religionen, vilket naturligtvis är förutsättningen för det eftermäle hon kommit att lämna, men en sak i taget.
Det var, enligt Snorre Sturlasson, meningen att hon skulle gifta sig med den norske kungen Olav Haraldsson, möjligen mer känd som Olav den Helige, känd bland annat för att med våld ha kristnat Norge, och också vara anledningen till en Olavskult som var stor även i Sverige och ska ha spritt sig ända till Jerusalem.

Detta giftermål blev dock aldrig av. Varför är det svårt att veta, men det är inte osannolikt att territoriella konflikter mellan Olav och Olof låg bakom. Kanske var Olof också något avundsjuk på den andre monarkens större rike och inflytande. Olav fick ”nöja sig” med Ingegerds äldre halvsyster Astrid, som Olof Skötkonung hade med sin frilla Edla. Ingegerd själv giftes 19 år gammal, mot sin vilja sägs det, men hon var nog fullt medveten om från början att hon inte hade något att säga till om, med storfursten Jaroslav Vladimirovitj av Novgorod, senare känd som Jaroslav den Vise av Kiev, eller helt enkelt Jaroslav I.

Det ska dock inte ha skett helt utan protest, enligt inte minst Snorre Sturlasson som flera gånger nämner Ingegerd så var hon hetlevrad och inte den som lät bli att göra sina känslor kända.
Jaroslav var drygt 20 år äldre än Ingegerd, och i 40-årsåldern när de gifte sig. När hans far gått bort 1015 hade han stridit med sin bror om makten, en kamp där han fått stöd av Olof Skötkonung och dennes son och tronföljare Anund Jakob. Resultatet blev att Jaroslav blev storfurste av Kiev och härskare över Rutien, en latiniserad form av Rus, riket som ju även det har koppling till just Sverige, då det idag är i stort sett fastslaget av historiker, och dokumenterat redan i Nestorskrönikan att ruserna kom från Roslagen under ledning av Rurik.

Det verkar trots allt som att äktenskapet mellan Jaroslav och Ingegerd, som när hon kommit till Kiev lät ändra sitt namn till Irina, blev lyckat. Tillsammans kom de bland annat att bygga Sofiakatedralen i Kiev med Hagia Sofia i Istanbul som förebild. Katedralen har nu en fasad från sent 1600- och tidigt 1700-tal, men inuti finns fortfarande kalkmålningar och fresker från 1000-talet, bland annat en föreställande Ingegerds och Jaroslavs döttrar. Fromheten går som en röd tråd genom Ingegerds liv, och enligt ortodox tradition ska hon också, genom kontakter med sin svåger, och en gång tilltänkta, Olav Haraldsson och dennes oäkte som Magnus den Gode, ha bidragit till kristnandet av Norge. Olav tillbringade även några år i exil hos Ingegerd och Jaroslav, och när han reste hem för att återta tronen, lämnade han sonen Magnus hos storfursteparet.

Ingegerd och Jaroslav ska ha fått nio barn, varav tre döttrar.

Dottern Anna av Kiev giftes bort med Henrik I av Frankrike och Ingegerd kom därmed att bli anmoder till samtliga franska monarker. Dottern Ellisif, eller Elisabet av Kiev giftes bort med Harald Hårdråde, yngre halvbror till Olav som Ingegerd själv en gång ville gifta sig med. En teori är att Elisabet träffade Harald under hans landsflykt i Kiev efter att Olav fallit i slaget vid Sticklestad.
Det är osäkert vad som egentligen hände med Elisabet efter giftermålet. Det finns inget källmaterial som omnämner henne i Norge, och teorier finns att hon stannade i Kiev, eller dog på resan mot Norge. Samtidigt så är det troligare att Harald Hårdrådes döttrar också var hennes döttrar, än att de skulle ha varit med hans senare hustru, eller frilla, Tora. Detta bland annat för att dottern Maria annars skulle ha varit trolovad med sin egen morbror.

Den äldsta dottern, Anastasia av Kiev, blev drottning av Ungern genom giftermål med Andreas I. Tre av Ingegerds och Jaroslavs söner, Izjaslav, Svjatoslav och Vsevolod var alla storfurstar av Kiev i olika omgångar.
Den äldste sonen, Vladimir, är inte osannolikt den Valdemar som reste från Kiev tillsammans med Ingvar den Vittfarne efter att han och hans mannar vistats tre år i Kiev hos Ingegerd och Jaroslav innan det förödande slut som Ingvarståget fick.
Osäkert är också varför Ingegerd de sista åren av sitt liv valde att gå i kloster. Det var inte ovanligt att överklassens kvinnor gjorde det efter att de blivit änkor, men Jaroslav ska ha levt fyra år efter Ingegerds bortgång. Men i kloster gick hon, och ändrade ännu en gång sitt namn, denna gång till Anna.

Ingegerd dog den 10 februari (den 23 februari, med vår tideräkning) 1050, då hon bör ha varit runt 50 år. Efter sin bortgång helgonförklarades hon inom den ortodoxa kyrka, något som sköts av patriarkerna till skillnad från processen inom den katolska kyrkan, där påven bestämmer själv.
Anna av Novgorod, som kommit att bli hennes helgonnamn, har kommit att bli viktig under Rysslands anfallskrig på Ukraina, som ju är vad Kievriket var en gång. Bland annat är hon en symbol för att landet alltid vänt sig västerut, och har en tusenårig koppling till Europa, genom en Sveaprinsessa, Ingegerd Olofsdotter.
Hon vilar i Sofiakatedralen tillsammans med Jaroslav.

Sedan 2014 finns det en 11 kilometer lång pilgrimsled i Uppland med namnet Ingegerdsleden. Den sträcker sin mellan Uppsala domkyrka och Storkyrkan i Stockholm.

Ingegerd – en bricka i det politiska spelet – Catharina Ingelman-Sundberg
Nestorskrönikan
Olof den Heliges Saga/Heimskringla – Snorre Sturlasson
”Se också din rättrogna sonhustru Erina”, Skara stift 1000 år – Karl-Erik Tysk

Bilder: Public domain