Stenålderns Uppsala, hela landskapet, befann sig till största delen under vatten, och under bronsåldern bestod just Gamla Uppsala av två öar. Först under äldre järnålder började regionen befolkas i någon större omfattning av människor som ägnade sig åt jordbruk och att hålla boskap.

Under 500- och 600-talen började de stora gravhögar, Kungshögarna, som man kanske främst tänker på att anläggas. Genom århundradena hade ju både Oden och Frej antagits ligga i två av Gamla Uppsalas gravhögar, likaväl som de mytologiska kungarna Aún, Adils och Egil tillhörande Ynglingaätten, som enligt Snorre Sturlassons Ynglingasaga styrde över det forntida Uppsala från före Kristi födelse och in på 600-talet.Deras existens anses av en del som bekräftad genom att de nämns i det engelska eposet Beowulf, vilket utspelar sig i vad som idag är Sverige och Danmark.

Under mitten av 1800-talet undersöktes två av dem: Östhögen och Västhögen.
Östhögen, som är den äldsta, undersöktes under åren 1846–47 och anses vara anlagd under perioden 560 – 600 e.Kr. Här hittades lämningarna efter två individer, vilka man tror är efter en pojke, mellan 10 och 14 år gammal, och en vuxen kvinna, möjligen mor och son.
Västhögen grävdes ut 1847, och ursprungligen trodde man att det även här vilade två individer, en man och en kvinna. Men när osteologer mer än 100 år senare, 1999, analyserade de benrester som inte återbördats till gravhögen så kunde man inte finna att det rörde sig om lämningar efter fler än en person.
Eftersom det är osannolikt att samtliga benrester efter just den andra personen hade begravts igen så drog man slutsatsen att det begåtts ett misstag vid utgrävningen på 1800-talet, och att det i Västgraven aldrig funnits mer än en person. Benresterna kunde inte könsbestämmas, men utifrån de rester av gravgåvor som fanns så drogs slutsatsen att det är en man som begravts där. Vem han än var, så begravdes han troligen någon gång mellan 575 och 625 e.Kr.

Trots det gick det att avgöra att det inte var vilka personer som helst som lagts till en sista vila i gravarna. Bland de fragment som påträffades fanns ben från häst, hund och rovfåglar, vilka troligen varit dresserade för jakt. Hunden hade varit en följeslagare i det liv man lämnat och skulle så förbli i nästa, och hästen var både en statussymbol och ett färdmedel.
Men här fanns också fragment av spelpjäser i elfenben, dryckesbägare av glas, röda granater som tros komma från Sri Lanka samt kaméer i guld fram dagens Istanbul fanns i gravarna. Och om även bara i fragment, så visade fynden att här var det inte vilka som helst som placerats, utan människor med makt, inflytande och en kunskap om världen utanför sin egen plätt i Uppland.

Oavsett om de tidigare nämnda mytologiska kungarna Aún, Adils och Egil faktiskt existerat eller inte, så var denna plats ett maktcentrum från 600-talet efter Kristus och i ett antal århundraden framåt, om detta råder inget tvivel.
Kring kungshögarna finns också gravfält som från början tros ha bestått av runt 2 000 gravar. På en karta från 1669 kan man se närmare 700 gravar. Idag finns cirka 300 kvar, resten har försvunnit till följd av markanvändning.

På det nuvarande fornområdet finns det två stycken av människor konstruerade platåer, och genom arkeologiska utgrävningar vet man idag att åtminstone den ena platån var platsen för en enorm kungsbyggnad, vars storlek beräknas till 200 kvadratmeter, uppförd någon gång på 600-talet.
Byggnaden hade flera stycken ingångar, där den största vette mot norr. Där denna beräknas ha varit har man funnit en mängd mindre attiraljer i brons, vilket gör att man tänker sig att den norra porten ska ha varit stor som en kyrkport, utsmyckad dels med de små bronsföremålen, dels med större beslag i metallen. Den som kom in i kungshallen ska ha mötts av stora brinnande eldar i salen, vilka lyste upp de bärande pelarna och väggarna, som samtliga var dekorerade med guld.

Att byggnaden var placerad på en artificiell höjd innebar också att man inte bara hade en milsvid utsikt över landskapet runt omkring, kungshallen har också varit synlig på långt håll för de som närmade sig, och det faktum att den var vitkalkad tros ha fått den att nästan glöda i solljuset.
Redan när byggnaden uppfördes var området befolkat, man har funnit spår av människor och bosättningar från 400-talet i området, men det var under 500- och 600-talet som Gamla Uppsala utvecklades till en maktbas.
Den som satt på tronen var inte bara kung över svearna, utan också ledare för den religiösa kulten, även om det fanns mindre, lokala ledare med samma funktion, men som ytterst lydde under den högste kungen.

På 1070-talet skrev Adam om hur svearna i ett tempel, helt prytt av guld, dyrkade de tre gudarna Oden, Tor och Frej vilka fanns avbildade i templet, till vilka offer enligt Adam av Bremen bars fram av präster vigda åt var och en av de tre gudarna. Han berättade i sin skrift att om sjukdom eller svält hotade så offrade man till Tor, i händelse av ett pågående eller förestående krig så var det Oden man vände sig till och i bröllopstider var det fruktbarhetsguden Frej som uppmärksammades.
”Offerriten tillgår på följande sätt: av varje levande varelse av manligt kön offras nio stycken, med vilkas blod man brukar blidka gudarna. Kropparna hängs upp i en lund nära templet. Denna lund hålles så helig av hedningarna, att varje träd anses ha en gudomlig kraft som följd av de offrade kropparnas död och förruttnelse. Där hänger också hundar och hästar jämte människor, och en av de kristna har berättat för mig att han har sett sjuttiotvå kroppar hänga där om varandra. För övrigt sjunger man, som vanligt är vid dylika offerhögtider, mångfaldiga sånger, som är oanständiga och därför bäst bör förtigas.”

Adam av Bremen berättade också att det var nionde år hölls ett stort blot – offerfest – där alla svear var tvungna att delta.
Man ska dock ha i åtanke att Adam präglades av sin egen tid, närmare 400 år efter den period han beskrev, och många ser idag hans återgivande av blotet som färgat av det faktum att han själv var kristen.
Det finns dock arkeologer som menar att templet, som man inte funnit rester av, kan finnas under grunden på den kyrka som byggdes på 1100-talet, men när platsen undersökts med markradar har man bara funnit spår efter två äldre kyrkor. Några faktiska utgrävningar har inte utförts i eller runt kyrkan.

Källor:

Uppsala högars datering och några konsekvenser av en omdatering till tidiga Vendeltiden – John Ljungkvist/Fornvännen
Gamla Uppsala: från forntid till nutid – Tore Littmark
Viking Dynasties – The Royal Families of Lejre and Uppsala Between Archaeology and Text – Red. Tom Christensen, John Ljungkvist & Neil Price
Uppsala högar I nytt ljus – Maja Hagerman/Populär Historia