Fredagen den 16 mars 1792 höll Gustav III en offentlig maskeradbal på Operahuset i Stockholm, och den slutade inte som han tänkt sig. I stället blev det en kväll som utvecklades till en av de mest dramatiska händelserna i svensk historia.

Bakgrunden var Gustav III:s krig mot Ryssland, och inte minst hanteringen av de så kallade Anjalamännen, en grupp officerare som hade motsatt sig den av kungen förda krigspolitiken. Officerarna, hade konspirerat för att få slut på kriget genom att förhandla med Ryssland, och hade i med det syftet skickat en ”note”, ett diplomatiskt meddelande, till Katarina II av Ryssland, där man förklarade sitt missnöje med kriget, att detta stred mot den svenska nationens intresse och att man ville ha fred. Inte helt oväntat såg Gustav III detta som förräderi, konspirationens ledare Carl Gustaf Armfeldt, Johan Anders Jägerhorn och Johan Henrik Hästesko greps och den sistnämnda avrättades 1790.

Inte heller blev det bättre av införandet av Förenings- och säkerhetsakten eller kungens agerande under Riksdagen 1789. Förenings- och säkerhetsakten utökade kungens makt, samt tog bort de flesta av adelns privilegier, samtidigt som ofrälse nu kunde inneha de flesta ämbeten i landet, samt köpa frälsejord. Det var sådant som gnagde den svenska adeln.
Det var under vintern 1791–1792 som sammansvärjningen börjat ta form , med största sannolikhet under ledning av den tyske generalen och friherren Carl Fredrik Pechlin. Pechlin hade kommit till Sverige som sexåring tillsammans med sin pappa, Johann Pechlin som var stationerad i Stockholm som holsteinsk minister. Carl Fredrik blev naturaliserad svensk adelsman 1751, samma år som han också blev överstelöjtnant vid Kalmars regemente och hade en framträdande roll under Frihetstiden (1719 – 1772) .

Deltagarna i sammansvärjningen träffades i Pechlins hem på Blasieholmen, där de konstitutionella planerna för ett Sverige utan Gustav III skissades upp av Pechlin tillsammans med Jacob och Johan von Engeström, Carl Pontus Lilliehorn och Johan Ture Bielke. Den revolutionära delen av adeln var beredd att dra de fördelar som de förväntade sig skulle komma efter kungens avlägsnande, men inte villiga att befatta sig med ett faktiskt kungamord.

Den delen av sammansvärjningen överlämnades i stället till Jacob Johan Anckarström, Adolph Ribbing och Claes Fredrik Horn. Hur kända mordplanerna faktiskt var i den vidare kretsen av de som motsatte sig Gustav III:s styre är inte helt klart. Anckarströms hat mot kungen var även personligt motiverat, han hade i det närmaste blivit ruinerad av kungens politik, och när det blev dags att skriva en bekännelse kallade han Gustav III för ”en menedare och våldgörare”.

Redan innan det i slutänden fatala skottet avfyrades där på operan, så hade Anckarström, Horn och Ribbing redan flera gånger gett sig ut med avsikt att ta livet av kungen. Redan i början av 1792 hade Anckarström och Horn tagit sig ända till Gustavs fönster på Haga slott, tittat in och blivit förfärade.
Vad de såg upplevde de som en redan döende kung, som sittande på en soffa omgiven av böcker med ett anlete som det hos en död man. Synen fick dem att fly tillbaka till sina hästar och ge sig av. Möjligen hoppades de att kungen skulle lämna denna värld inom kort utan deras assistans. Så blev det dock inte.

De hade även planer på att Anckarström skulle skjuta honom på teatern, och denne följde tillsammans med Ribbing också efter kungen till riksdagen i Gävle, den sista Gustav III kom att närvara vid, men inte någon gång yppade sig det ”rätta” tillfället för att ta livet av en kung.
Det var efter att planerna att ta Gustav av daga i Gävle misslyckats som tanken på att slå till vid en offentlig maskeradbal på operan föddes. Det första datum man bestämde sig för var den 2 mars, vilket visade sig omöjligt, och sedan den 9 mars, men den dagen var obarmhärtigt kall, och endast ett fåtal människor kom till balen, vilket gjorde det svårare att agera dold av andra gäster.
Nästa tillfälle inföll den 16 mars. Eftersom detta med stor sannolikhet var den sista offentliga maskeradbalen för säsongen kände man sig säker på att kungen skulle närvara, något som inte alltid var fallet. När Ribbing meddelat Pechlin vad som var på gång så hävdade den senare att han hade möjlighet att samla flera regementen i Stockholm som kunde bistå vid genomförandet av den revolution man hoppades på.

När dagen för mordet anlände samlades delar av sammansvärjningens medlemmar hemma hos Pechlin för att göra upp planer för vad som skulle ske när kungen inte längre var i livet. Anckarström, Ribbing och Horn å sin sida bestämde sig för att de alla tre skulle närvara vid maskeradbalen, och Anckarström begav sig sedan hemåt för att hämta vapen. Förutom en slaktkniv tog han med sig två pistoler laddade med kulor, hagel och spiknubb. Sist med inte minst klädde han och horn sig i svarta kappor och vita masker, och begav sig mot operan.
Kungen, å sin sida, inledde kvällen med en supé på Operan, som var en annan Opera än den som finns idag. Supén intogs en trappa upp i huset, i den så kallade Kungsvåningens Drabantsal, och till sällskap hade Gustav III hovstallmästare Hans Henric von Essen, vakthavande kapten Gustaf Löwenhielm, kammarjunkarna George de Besche och Carl Borgenstierna samt löjtnant Fredrik Gustaf Stiernblad.

Där, mot slutet av supén, skedde något som skulle kunnat ha ge denna historia en helt annan utgång. Lagom som sällskapet börjat avsluta det hela, och göra sig redo för att ansluta sig till maskeraden en trappa ned, överlämnade kammarpagen Carl Magnus Tigerstedt ett brev skrivet på franska till kungen. Det var en varning från en av sammansvärjningens medlemmar, Carl Pontus Lilliehorn, som anonymt meddelade planerna på ett attentat mot kungen.
Gustav III ska ha visat brevet för Hans Henric von Essen, som blev djupt förfärad och, föga oväntat, uppmanade kungen att avstå från att närvara vid maskeradbalen.

Gustav ville inte höra talas om något dylikt: ”Skola de få tro, att jag är rädd” frågade han sin hovstallmästare, som då i stället bad honom att bära ett harnesk som skydd mot vad som kunde tänkas ske. Inte heller detta ville kungen höra talas om.
I stället ställde han sig, fullt synlig för maskeradens deltagare, i ett fönster där han även själv hade översyn över festligheterna nedanför. Han konstaterade att nu hade vilka det än var haft tillfälle att skjuta honom om de ville, och att maskeraden verkade trevlig. Arm i arm med von Essen gick han nedför trappan för att ansluta till balen.

Klockan hade varit strax före midnatt när supén avslutades, och strax efter midnatt, när han samtalade med kaptenen Carl Fredrik Pollet, som hade varit på väg hem, men stoppades av kungen och av etiketten var nödgad att följa med honom mot kulisserna.
Det var när han var i jämnhöjd med dessa som Gustav III syntes bli omringad av män i svarta kappor och vita masker: Anckarström och Horn.
Von Essen skulle senare i sitt vittnesmål berätta att trängseln gjort att han var tvungen att gå strax framför kungen, men fortfarande i armkrok med honom, för att bana väg genom grupperna av gäster, och att när de hunnit en kort bit från salen där balen ägde rum hörde ett skott. Pollet, som gick bakom de två såg kungen rycka till och ropa ”aj, aj Je suis blessé” – jag har blivit sårad.

Direkt efter att skottet avlossats så var det flera som började ropa att elden var lös, sannolikt medlemmar ur sammansvärjningen som ville skapa förvirring, men faktum var också att kungens maskeraddräkt hade börjat brinna av Anckarströms skott.
Kungen fördes tillbaka till slottet genom en skumpig och plågsam vagnfärd, men ska ha varit vid gott mod när man kom fram, och tackat alla närvarande för hjälpen.

På operan slogs en ring runt de kvarvarande gästerna, och alla fick demaskera sig och få sina namn nedtecknade innan de tilläts lämna lokalerna. Redan innan detta hade Carl Fredrik Horn lyckats komma därifrån, men Ribbing och Anckarström var kvar, och den senare gömde en av pistolerna vid trappan.
Det hade inte gått som de tänkt sig. Meningen hade varit att kungen skulle falla död ned på plats och kaos utbryta. Nu blev det i stället så att kungen fortfarande levde, och Anckarström greps redan morgonen efter att skottet fallit. Han erkände redan vid första förhöret, men vägrade att uppge om någon annan känt till mordplanerna. När han tillfrågades om vilka han umgåtts med den sista tiden så nämnde han dock Ribbing och Horn, varvid dessa också greps.

Under utredningens gång dök fler och fler namn på adliga namn upp bland de som misstänktes ha funnits i konspirationens utkanter. När den så ledde till kungens egen bror, senare Karl XIII, lades utredningen ned av polismästare Nils Henric Liljensparre. Men det rådde ingen tvekan om att bland adeln var hatet mot Gustav III djupt.

Det skulle ta Gustav III närmare två veckor att dö, vilket skedde den 29 mars. En knapp månad senare avrättades Jacob Johan Anckarström, medan Ribbing och Horn landsförvisades på livstid.
Gustav III följdes på tronen av sonen Gustav Adolf, Gustav IV Adolf i regentföljden, vars liv fick ett tragiskt slut på ett annat sätt.

Källor:

Gustav III: en biografi – Beth Hennings
Historien om Sverige. Gustavs dagar – Herman Lindqvist
Ekot av ett skott: [öden kring 1792] – Alf Henriksson
Gustav III – Riksarkivet