Den 19* april är det 336 år sedan drottning Kristina dog, och det kan vara idé att titta på hennes liv efter att hon lämnade Sverige. Min text skummar naturligtvis bara på ytan, för att helt enkelt alls funka som blogginlägg.

Efter att ha försäkrat sig om att hennes kusin Karl i egenskap av Karl X Gustav skulle ta över tronen lade Kristina den 6 juni 1654 ned sin krona och gav sig av.
Vid detta tillfälle hade hon ännu inte konverterat till katolicismen, det skulle komma under färden mot Rom, närmare bestämt i Bryssel på julnatten 1654. Dit hade hon kommit via Danmark, Hamburg och Antwerpen. Att hon konverterat var dock inget som meddelades förrän hon rest vidare till Innsbruck dör hennes religionsbyte blev offentligt.
Medan hennes övergång från protestantism till katolicism, och anledningen till den, debatterats flitigt under senare århundraden, så mottogs den, åtminstone på kontinenten med fest och gamman. Efter att Kristina och hennes följe lämnat Innsbruck var det dags för en triumfresa som pågick i flera veckor, och på färden hade hon ett följde på 200 personer, framför allt bestående av spanjorer och italienare. I de städer som följet passerade ordnades festligheter.

Det europeiska fastlandets katolska länder av överlyckliga över att dottern till någon som gärna sett sig som den protestantiska trons banérförare, Gustaf II Adolf, faktiskt lämnat protestantismen. Det ringdes i kyrkklockor, kanoner avfyrades och kyrkorna ordnade mässor och processioner för att fira tilldragelsen, och det blev också mer profant firande, som operor och andra musikaliska tillställningar.
Det råder ingen som helst tvivel om att Europas katoliker, i alla fall de som befann sig i positioner där de kunde dra nytta av det, såg Kristinas övergång till deras egen religion som en skänk från ovan. Den svenska konvertiten, tänkte man, kunde användas i propagandasyfte. Men de som hade sådana ambitioner missade att ta med något i beräkningen: just Kristinas starka personlighet gjorde att hon ingalunda var en lätthanterad person.

Kristina nådde till slut Rom i slutet av 1655, och anlände i staden i en storslagen procession som lockat ut människor ur alla samhällsklasser på gator och torg. Kristina red en vit häst med en sadel för män, och inte i damsadel med båda benen på ena sidan hästen som det anstod en dam. Hon var enkelt klädd i grå dräkt, bar en svart hatt och uppvisade en total avsaknad av smycken, något som inte var vanligt bland adelns kvinnor, och definitivt inte vanligt för en drottning, ens en abdikerad sådan. Rutten för processionen gick längs Via del Corso till Piazza di San Marco, förbi Monte Giardono för att sluta på Petersplatsen. Från närliggande Castel Sant ‘Angelo sköts salut, och som sig bör under en dag med festligheter, i alla fall på 1600-talet, var alla affärer stängda.

Det skulle dock inte ta så väldigt länge för Kristina, som vid ankomsten till Rom bytt namn till Maria Alexandra, ett namn hon aldrig använde för att skriva under något, att åter igen gå kyrkans män på nerverna.
Även denna gång handlade det om hennes frispråkighet, hennes vassa tunga och ett klart och öppet ställningstagande mot att på något vis vara en ”skådekatolik”. Kristina var inte heller särskilt from. Hon diskuterade gärna, men ämnet för diskussionen var i stort sett aldrig andliga ämnen. Inte heller gick hon i kyrkan speciellt ofta, men umgicks gärna med unga män.

Påven Alexander VII, som Kristina känt personligen redan när han var kardinal Fabio Chigi, var omåttligt besviken på den tidigare monarken och ska ha utbrustit ”En kvinna född barbar, barbariskt uppfostrad och med huvudet fullt av barbariska tankar” i ett samtal om Kristina.
Under det första av två besök i Frankrike 1656 firades hon, men väckte även uppståndelse liknande den i Rom. Hos Kristina fanns inte tillstymmelse till feminint trippande eller kyska sätt att sitta på, tvärtom finns berättelser om hur hon kunde slänga sig i en fåtölj och kasta upp benen över dess ena armstöd utan minsta tanke på att dölja det faktum att hon hade just ben. Möjligen ett acceptabelt beteende för en något råbarkad man, men inte för en kvinna.

Tillsammans med kardinal Mazarin, Frankrikes försteminister, började hon nämligen planera ett erövringståg mot Neapel, som vid denna tid var under spanskt styre. Huruvida kardinalen faktiskt var med på noterna, eller om han bara ville vara till lags för att han trodde det skulle gynna honom är omöjligt att veta. Kristina återvände till Italien, men var bara ett år senare tillbaka i Frankrike, där hon fortsatte att planera sin erövring av Neapel. Oturligt nog, främst för honom själv, var hennes hovstallmästare, markisen Gian Rinaldo Monaldesco, från Neapel. Om det var för att han anade oråd just rörande Neapel, eller om han spionerade på rutin förtäljer inte historien. Men han öppnade och läste Kristinas korrespondens rörande Neapel och avslöjade det hela. Resultatet blev att Kristina lät avrätta honom, och själv blev stämplad som mördare. Hon var oåterkallningen i onåd vid det franska hovet och återvände till Italien.

Från 1659 bodde Kristina i Palazzo Riario, numera Palazzo Corsini, på Tiberns högra strand. Här levde hon med ett hov på 170 personer, däribland fyra sekreterare, en bibliotekarie och en akademisekreterare.
Två gånger kom hon att återvända till Sverige,1660 och 1667, och båda gångerna var pengatrassel en av anledningarna. Det var inte så att Kristina ställdes på bar backe när hon hoppade av uppdraget som drottning, den uppgörelse som träffats med den svenska statsmakten innebar att hon fortfarande skulle vara ekonomiskt oberoende med domsrätt över sitt eget hov. De inkomster hon hade kom i huvudsak från Norrköping stad och slott, Öland med Borgholms slott, Gotland, Ösel och gods i svenska Pommern. Men penningflödet komplicerades inte minst av att Sverige återkommande låg i krig. Det första av hennes besök i hemlandet sammanföll också med hennes kusin Karl X Gustavs begravning, då han inte blev så långlivad på den svenska tronen. Den 13 februari 1660 dog han, drygt 37 år gammal, till följd av en luftvägsinfektion som övergått i lunginflammation, något som den tidens läkekonst med lavemang, örter och åderlåtning inte förmådde råda bot på.

Trots att Kristina av många ansågs åtminstone till viss del gjort sig hopplös med sin vassa tunga så spelade hon en viktig roll i Roms kulturliv. På fredagarna spelades teater på italienska i palatset och på söndagar spanska uppsättningar. Hennes för tiden moderna syn på samhället gjorde att både kyrkan och samhällstoppar kunde kritiseras i pjäserna, och hon fortsatte på så sätt att gå stadens makthavare, inte minst kyrkan på nerverna. Hon hade dock en stark supporter i kardinalen Decio Azzolini, en nära vän som hon också sades ha varit förälskad i över 30 år. På den kulturella sidan erbjöd hon också föreläsningar och konserter i sitt palats.
Tio år efter att hon förberett en invasion av Neapel ställde hon i stället in siktet på tronen i både Polen och Bremen. Efter att även dessa företag misslyckats lade hon de storpolitiska ambitionerna på hyllan.

Kristina dog, som nämndes i början av denna text, den 19 april 1689, 62 år gammal. Hon lades, som den andra kvinnan någonsin, till vila i Peterskyrkan i Rom.

Källor:

Drottning Christina: en biografi – Marie-Louise Rodén
Silvermasken: en kort biografi över drottning Kristina – Peter Englund
Drottning Kristinas tronavsägelse – Torsten Thurén
Drottning utan land; Kristina i Rom – Erik Petersson
Drottning & rebell – Sven Stolpe

*Enligt den gamla, Julianska kalendern dog hon den 9 april