Som den stora majoriteten kvinnor under den tidiga medeltiden så har Ingrid Ylva inte lämnat så många spår efter sig för eftervärlden att ta del av. Detta till skillnad från hennes son, Birger Magnusson, oerhört mycket mer känd som Birger jarl.

Han blir dock föremål för en post vid ett annat tillfälle, detta är Ingrids ögonblick. Man vet inte riktigt när hon föddes, annat än att det bör ha varit under den andra halvan av 1100-talet. Inte heller vet man med säkerhet vilka hennes föräldrar var, men bland annat Olaus Petri menade att hon var dotter till Sune Sik, även omnämnd som Simon Sik eller Suno Syk. ”Jaha?” kanske någon tänker, då Sune/Simon inte heller tillhör de mer kända personerna i svensk historia.

Men Sune, som han från och med nu kommer att kallas, var son till Sverker den Äldre, den kung som gett namn till den Sverkerska ätten, den ena av de två ätter som hade makten i Sverige mellan 1130 och 1150. Den andra ätten var den Erikska ätten, och mellan dessa två förekom återkommande stridigheter och tron skiften under den aktuella perioden. Sverker den Äldre mördades av män ur hans egen hird 1156 när han var på väg till julottan, förmodat på uppdrag av den danske prinsen och tronpretendenten Magnus Henriksson som bara fem år senare skulle ligga bakom mordet på Erik den Helige, och själv i slutändan dödas i slaget vid Örebro av Sverker den Äldres son Knut.

Om Olaus Petris antagande om vem som var Ingrid Ylvas pappa stämmer så tillhörde hon med andra ord en av de första och under den tidiga medeltiden mest framträdande svenska kungaätterna.

Något som är lite ovanligt, det är att hennes make är nästan lika anonym i de historiska källorna – man får väl säga att deras son Birger skulle komma att kompensera för detta. Magnus Minnessköld tillhörde Bjälboätten, vilken också ibland benämns som Folkungaätten, från vilken en mängd lagmän, biskopar, jarlar och, med Birger jarls ättlingar, även kungar, stammade.

Det ska påpekas att Folkungaätten inte är identisk med den uppländska, politiska, grupperingen som kallas för folkungarna. Ättens huvudsakliga benämning kom från godset Bjälbo i Östergötland där släkten sedan minst tidigt 1100-tal haft sitt säte. Av detta gods finns idag ingenting kvar, seklerna som passerat har just här sopat bort de flesta fysiska spår av den på sin tid mäktiga ätten.

Det finns dock ett undantag, och det är tornet på Bjälbo kyrka, vilket skiljer sig från andra kyrktorn, inte minst i Östergötland. Med sina dryga 37 meter så är det högre än andra östgötska kyrktorn. Det kvadratiska tornets sidor är 10 meter breda, och det har fem våningar, där det andra våningsplanet sedan länge går under benämningen Drottning Ylvas kammare. Sannolikt är det uppfört på just Ingrid Ylvas order, då dendrokronologiska undersökningar har visat att träden som använts för tornets träkonstruktioner fälldes runt 1220.

Då var både Birger Brosa och Magnus Minnesköld borta sedan 1202 respektive 1210, och den med tiden mäktige sonen Birger var fortfarande bara ett barn. Från början hade tornet sex våningar, och de två nedre, däribland alltså ”drottning Ylvas kammare” har sannolikt använts som bostad i oroliga tider.

Ingrid Ylva blev alltså änka, exakt när går det inte att säga då det finns olika uppgifter om när Magnus Minnesköld dog. I vissa källor sägs han ha dött i slaget vid Lena 1208, medan andra källor menar att han stupade i slaget vid Gestilren 1210. Det senare tycks dock som mest sannolikt.

Hursomhelst, Ingrid blev änka, och då det finns få uppgifter om henne personligen, eller hennes liv, utöver de stora dragen, så får man titta på hur livet bör ha tätt sig för en änka i hennes samhällsposition.

Som tidigare nämnts så kom hon eventuellt själv från en kungaätt, och hade varit gift med en förmögen storman som lämnat sina världsliga tillgångar i hennes förvaltning. Det gav i regel kvinnan, Ingrid själv och andra i hennes position, ett handlingsutrymme som på 1200-talet i regel var få kvinnor förunnat. Den underordning som var den patriarkala medeltiden norm för döttrar och hustrur lyftes från en välbeställd änka, som i stället fick befogenheter som annasr var reserverade för männen.

Sannolikt tog Ingrid Ylva över som godsets företrädare i kamerala längder, det vill säga rörande bland annat rörande räkenskaper som handel och skatteinbetalning. Ett uttryck för detta som fortfarande finns kvar, är att de kyrkklockor som fortfarande ringer i Bjälbo kyrka hade Ingrid Ylva som beställare. Så sannolikt är det att hon också lät bygga tornet. Ingrid Ylva var i praktiken alltså godsägare i eget namn.

Vi vet också utifrån den tidens förväntningar på kvinnor i de högre samhällsskicken, inte minst de som hade kopplingar till kungasläkter, att hon bör ha haft kunskap i hur man förde sig vid hovet. Hon kunde sannolikt läsa, var kulturellt bevandrad och hade kunskap i handarbete.

Det sena 1100-talet och 1200-talet var oroliga tider i svensk historia, med stridigheter mellan ätter som gjorde anspråk på den yttersta makten i landet, och som änka var Ingrid Ylva också den som hade ansvar för försvaret av sitt gods och sin familj. Det är där flera historiker tror att tornet kommer in i bilden. Att de två nedre våningarna tjänade som ett skyddsrum, och att de ovanför fungerade som förråd för det man kunde tänkas behöva under längre perioder av stridigheter.

Det finns myter om Ingrid Ylva, där det bland annat görs gällande att hon ska ha varit en vit häxa, det vill säga en häxa som hade krafterna, men inte använde dessa till att göra ont. Kanske kan man av hela idén utläsa att hon som många kvinnor med resurser, styrka och beslutsamhet, både före och efter henne, oroade. Kvinnor som oroar hade en tendens att bli benämnda som häxor, tendenserna hänger kvar än i våra dagar. Men att hon då sågs som en ”vit” häxa kan möjligen tolkas som att hon trots allt var omtyckt.

Inom ramen för ”häxryktet” faller myten om hur från sitt fönster i drottning Ylvas kammare ska ha kunnat betrakta stridigheter mellan medlemmar av Bjälboätten och deras mannar å ena sidan, och Knut Johansson långes styrkor. Varje gång fiendelägret verkade ha övertaget ska Ingrid Ylva ha skakat sitt duntäcke genom fönstret, och varje fjäder som landade på backen förvandlades till en beväpnad ryttare, redo att strida på Bjälboättens sida. Hon ska också ha varit synsk, och förutspått att hennes efterkommande skulle styra landet så länge hon höll huvudet högt. Enligt legenden ska Birger jarl därför ha låtit begrava henne stående i en stenpelare i Bjälbo kyrka. Hennes kvarlevor har dock aldrig påträffats.

Ingrid Ylva dog 1250, och då hade hon hunnit begrava två av sina tre söner med Magnus Minnesköld, båda i tur och ordning biskopar av Linköping: Karl, som stupade i ett slag i Estland 1220 och Bengt som dog 1237.

Kvar blev Birger, som kom att styra Sverige, först som förmyndare för sin son, kung Valdemar, och sedan vid dennes sida till Birgers död 1266.

Källor:

Kvinnan, tornet och makten i Bjälbo – Ingrid Gustin

Jarlens Sekel – Dick Harrison

Häxornas Försvarare – Jan Guillou