Tänk dig att du av vilken anledning som helst är ute och går på en mosse, och plötsligt ser du något som verkar vara mänskliga kvarlevor. En hand sticker upp, eller kanske blickar till och med ett ansikte tillbaka på dig mellan tuvorna.
Det kan så klart vara ett nutida brottsoffer. Men ofta är så inte fallet. Mossliken är något av en specialitet för norra Europa, och denna bloggpost kommer att vigas åt de skandinaviska fallen, tillsammans med några av deras makabra kusiner: våtmarksskeletten.
Men först mossliken: dessa bevaras till följd av mossens specifika kemiska sammansättning och miljöförhållanden. Dessa inkluderar lågt pH, syrebrist och närvaron av garvsyror, vilka alla bidrar till att hämma nedbrytningsprocesser och bevara kroppar, ibland även mjukdelar som hud och hår, under lång tid.
Att mänskliga lämningar hamnat i mossar har en mängd olika förklaringar. Ibland har det handlat om offerplatser som i vissa fall, som Skedemosse på Öland, antas ha fungerat som offerplats under mer än tusen år. I denna värmebölja som råder i Skandinavien i mitten av juli 2025 kommer vi dock att fokusera på några enskilda fall. Inte minst i Danmark har flera fynd än de som nämns här påträffats.
Eftersom jag är svensk och det finns en visst svensk bias så börjar vi med Bockstensmannen. Det var den 11 år gamla Thure Johansson som 1936, tillsammans med sin syster Gulli, hjälpte till att harva Bockstens mosse för torv när det hittade var de trodde var en halmdocka.
Det var det inte, skulle det visa sig. Vad barnen träffat på var ett 700 år gammalt mordoffer. Det skulle dock dröja några år innan man insåg att ett mordoffer var just vad han var.
Länge hävdade forskare att man inte alls kunde säga något om vad Bockstensmannen – något annat namn står oss ju inte tillbuds – men när man noga undersökte avgjutningar av hans kranium under 00-talet så stod det klart att han dött av minst tre slag mot huvudet. Det var professor Claes Lauritzen, då chef för den kraniofaciala enheten på Sahlgrenska sjukhuset, som fick avgjutningen i sina händer 2006, och rätt snabbt kunde konstatera att Bockstensmannen fått ett slag mot underkäken, sedan ett mot höger öra och sedan ett dödande slag mot bakhuvudet.
Bockstensmannen var dessutom pålad, något som kunde ske i en vidskeplig tid som en försäkring om att den döde inte skulle gå igen. Enligt äldre källor, som till exempel sägner, så var pålning något man gjorde kollektivt efter att någon avrättats, och de som drabbades ansågs som onda människor. Antingen hade de makt de missbrukade, var grova brottslingar, kanske själva mördare, eller trolldomskunniga. Ytterligare en kategori de som begått självmord, och det är den kategori vi kan vara hyfsat säkra på att Bockstensmannen inte tillhörde.
Så vem var han? Det kommer vi sannolikt aldrig att få veta. Vad vi däremot vet är att han var välklädd.
Bockstensmannens var utrustad med inte bara en rejäl kalufs av fortfarande rött, lockigt hår, utan också en klädedräkt som idag är den mest välbevarade uppsättning av kläder från 1300-talet. De kläder han bar är av vävt ylletyg som är valkat, eller stampat, till det som kallas vadmal, ett ylletyg som är varmt och står emot regn. Den bredd och kvalitet väven har visar på att den var hemvävd, kanske av hans fru eller eventuellt tjänstefolk.
Bland de plagg han bar när han förlorade sitt liv finns bland annat en struthätta, vilket ska vara det mest karaktäristiska plagget för den tid han levde i. So namnet antyder så var det en hätta, eller mössa, som var strutformad. Medan kan hade den på huvudet kunde man vira själva struten som en halsduk. Sannolikt kan detta förstås som att han dog under den kyligare delen av året, ingen behöver en halsduk mitt i sommaren.
I stället för byxor bar han vad som kallas hosor, en typ av strumpor som användes vid denna tid, och som hölls uppe av läderremmar som i sin tur var fästade vid ett bälte runt midjan, under den kjortel han också bar. Kjorteln var helt enkelt medeltidens basplagg, och ovanpå denna bar han ett bälte där två knivar var fästade, tillsammans med ett läderföremål, sannolikt en liten väska.
Över hosor och kjortel bar han en mantel, som lämnade en öppning för höger arm. Bortsett från att det gjorde det lättare att bära saker, så handlade utformningen också om att man skulle, i en hotfull situation, och under denna tid var de ingen ovanlighet, snabbt skulle kunna få fram det svärd eller de knivar som bars på vänster höft, tvärtom om man var vänsterhänt, men i Bockstensmannens fall satt knivarna kvar i hans bälte. På fötterna hade han så kallade fotlappar, vilka bestod av återvunna plagg som virades om fötterna för att hålla kylan ute. Dessa hade i Bockstensmannens fall filtat sig och blivit som tofflor. Utanpå dessa bar han läderskor med en platt sula.
De kläder Bockstensmannen bar visar på att han tillhörde det övre samhällsskiktet, och det har spekulerats om hurivida han kan ha varit skrivare, fogde eller till och med präst. Kläderna har också bidragit till en ökad kunskap om hur människor klädde sig under det sena 1300-talet, och plaggen är de mest välbevarade från denna tid som påträffats i Europa.
I samband med att Bockstensmannens kranium reparerades och gjöts av så påbörjades också arbetet med att ge honom ett ansikte, ett arbete som utfördes av arkeologen och konstnären Oscar Nilsson, som även gett ansikten till bland många andra Birger jarl, Barumskvinnan och besättning på regalskeppet Kronan.
Tollundmannen är ett annat mosslik som påträffats i Skandinavien, denna gång på Jylland i Danmark. Även här gjordes upptäckten i samband med torvbrytning, den 6 maj 1950. Men medan Bockstensmannen levde under medeltiden, så är Tollundmannen mycket äldre än så. Någon gång runt år 400 före vår tideräkning hängdes han, senare undersökningar har ändrat tidpunkten för hans död från att ha infallit mellan 400 fvt och 200 fvt till någon gång mellan år 405 och 384 fvt.
Han var vid tillfället mellan 30 och 40 år, och hade kortklippt hår. Precis som Bockstensmannen är han i vår tid rödhårig, men i båda fallen handlar det om förhållandena i mossen. DNA-tester på Bockstensmannen har visat att hans hår ursprungligen var mörkt. När det gäller Tollundmannens klädsel så har man fått göra antaganden. Han bar en struthätta på huvudet, och hade också på sig ett bälte. Han har även burit någon typ av gult plagg, som man tror har varit av linne. Hans fotsulor visar tecken på att han var van att gå barfota. Precis som mordet på honom är det omöjligt att veta vad Tollundmannen gjort för att förtjäna att avrättas, möjligen, eller kanske till och med sannolikt, handlar det om ett rituellt människooffer.
Den teorin kan styrkas av att man 12 år tidigare, bara ett tiotal meter från var Tollundmannen senare påträffades, hittade kvarlevorna av en kvinna, Ellingkvinnan. Även hon hade hängts, men ett par hundra år efter Tollundmannen. Hennes kvarlevor hade inte bevarats lika väl, och först trodde man att det handlade om kvarlevorna efter ett djur. Sedan upptäckte man att hon bar ett vävt bälte av ull. Hon skulle även, vid ytterligare undersökningar, visa sig bära en knälång kåpa av fårskinn samt benkläder av koskinn. Hennes hår var uppsatt i en konstfärdig, 90 centimeter lång fläta, och hon var runt 30 år när hon dog.
I samband med att Tollundmannen påträffats så utfördes en röntgenundersökning som visade att alla hans inre organ är bevarade. Bland annat kunde man se att han mellan 12 och 24 timmar innan avrättningen ätit en sista måltid bestående av gröt eller välling.
När Tollundmannen först påträffades så delades han upp i flera delar, då man ansåg att det var viktigt att framför allt bevara huvudet. Dock så har hans kroppsdelar sakta förts tillbaka till honom, senast var det en stortå. Stortån hade blivit kvar hos konservatorn som på 50-talet arbetade med Tollundmannen, och en teori är att han skurit av en tå för att se hur konserveringen höll.
Våren 2024 genomgick hans huvud för andra gången en mikro-CT-skanning, men resultatet är ännu inte presenterat.
I Norge har inga kvarlevor som Bockstensmannen, Tollundmannen eller Ellingkvinnan påträffats. Dock så har liknande fynd gjorts bland annat i Tyskland, Polen, England och Irland.
Bockstensmannen kan besökas på Varbergs Fästning, medan både Tollundmannen och Ellingkvinnan finns på Silkeborg Museum i Danmark.
Källor:
Mosslik och kärrskelett – Markus Eklund, Kandidatuppsats, Stockholms universitet FULLTEXT01.pdf
Begravning i våtmark pågick under årtusenden | Göteborgs universitet
Bockstensmannen – ett unikt fynd – Hallands Kulturhistoriska Museum
Vem var mannen i mossen – Kristina Ekero Eriksson/Populär Historia/2006
Ny teknik har givet Tollundmanden mere præcis dødsattest – Jyllands-Posten
Samtliga foton relaterade till Bockstensmannen: Charlotta Sandelin/Hallands Kulturhistoriska Museum
Tollundmannen, ansikte – Sven Rosborn
Tollundmannen, helbild – Public Domain
Scandinavian History 
Lämna en kommentar