Kanske has vi stått ansikte mot ansikte med dem på något museum, och kanske har det hissnat lite, att blicka in i ögonen på Birger jarl, någon i besättningen på Vasaskeppet, eller Barumskvinnan. Människor som levde för hundratals, eller tusentals år sedan, men som fått ett ansikte.
Det har skett tack vare Oscar Nilsson, arkeolog och skulptör som gjort det till sin specialitet att återskapa de som levde för länge sedan.
I en lite ovanlig post för denna blogg kommer nu en kortare ”intervju” med Oscar, jag skickade några frågor till honom på mejl, och han var vänlig att ta sig tid att svara.
Jag vill också passa på att tacka Caravan Media och Dinah Lord för att de lät mig använda fotot på Zosia.
Hur kom det sig att du kom in på den här banan, att återskapa historiska ansikten?
Jag har sen jag var barn varit väldigt intresserad av historia, och av berättelser. För mig är det viktigt att alltid utgå från en människa, det är ju det som gör att man kan relatera och bli berörd. Mitt andra stora intresse var att skapa, ofta teckna men också skulptera.
När jag sen började på konstskola blev jag rätt så ”hooked” på konsthistoria, inte bara den klassiska konsten utan egentligen hela konsthistorien med människans outsläckliga behov av att uttrycka sig.
När jag sedan började studera till arkeolog läste vi om en engelsk expert som rekonstruerade ansikten ur historien. Jag blev helt tagen och ville veta allt som gick att ta reda på om detta. Det här var dock i början av 90-talet, innan internet. Så jag hittade lite böcker men inte så mycket mer.
Sen startade jag min studio, och efter några år dök det upp en förfrågan om att göra en ansiktsrekonstruktion. Jag tog då kontakt med engelsmannen jag läst om under arkeologistudierna, Richard Neave, och blev inbjuden av honom att lära mig tekniken under hans ledning i Manchester.
Detta var 2001, och sen har det så att säga rullat på.
Anledningen till att jag hittade denna nisch är mina två starka intressen för konst och historia/arkeologi, tillsammans med en sen barnsben djup fascination för det mänskliga ansiktet.
Vilket var det första ansikte du återskapade?
Det var en man och en kvinna från den s k Bergsgraven i Linköping, 2001. Det är en c a 5 500 år gammal grav från stridsyxekulturen. Jag vill minnas att mannen var först ut, så det var alltså min allra första rekonstruktion (förutom övningsrekonstruktioner såklart)
Är det någon av de historiska ansiktsrekonstruktioner du gjort som berört dig mer än andra, eller som du tycker att du fått en speciell relation till?
Jag blir ofta rätt så berörd av alla dessa mänskliga öden som jag får arbeta med, men såklart att vissa blir extra starka berättelser som jag bär med mig. På senare år är det nog flickan kallad Zosia, från Pien i Polen, som berört mig starkast, en 18-åring som på 1600-talet blev begravd på ett fruktansvärt sätt: man trodde att hon var en vampyr/och eller besatt av onda demoner, och hon fick då en skära placerad över halsen och ett hänglås placerad på en stortå.
Detta för att få henne att inte gå igen och hemsöka bygden. Det är omöjligt (för mig iaf) att inte känna en djup orättvisa när man tar del av hennes öde. Hon led av ett antal sjukdomar, och behövde vård och hjälp, i stället blev hon alltså begravd som ett monster. 😦
Spelar personens historia en roll i ditt arbete, eller är det bara benstruktur och muskelfästen som påverkar slutresultatet?
Även om jag alltså blir berörd av det vi vet om en individ, så måste jag förhålla mig neutral till detta då jag rekonstruerar ansiktet. Det ska vara en teknik som, baserad på vetenskapliga analyser och metoder, får fram ett utseende så objektivt och repeterbart som möjligt. Men, såklart handlar det också till en del om att få fram ett ansikte som tycks rymma en människas alla känslor och tankar, så jag brukar säga att de sista 10 procenten är ”mitt tillägg”, där jag konstnärligt går in och försöker få ansiktet att leva, så att vi kan tro på det så att säga.
I dokumentären ”Vampyrernas Gravfält”, som finns nedan samt på SVT Play fram till 31 augusti 2027 kan man få höra mer om Zosia och den vidskepliga skräck som gav henne den fasansfulla sista vila hon fick. I dokumentären, som är gjord av produktionsbolaget Caravan Media.
Scandinavian History 
Lämna en kommentar