Hon är sannolikt den allra mäktigaste drottningen i svensk historia, bortsett från Kristina som ju faktiskt var den som regerade i eget namn. Men Filippa av England är även den förmodligen mest bortglömda, trots att hon kom att bli drottning inte bara över Sverige, utan över hela Norden.

När hon föddes 1394 så skedde det inte som svensk prinsessa, Philippa, som namnet stavas i hemlandet, var dotter till Henry Bolingbroke av huset Lancaster, en gren av ätten Plantagenet, och Mary de Bohun. Sex år efter Filippas födsel kröntes Henry, som var barnbarn till Edward III till Henry IV. Detta skedde genom att han störtade Richard II, som även han var barnbarn till Edward III, men genom en annan son, Edward av Woodstock, eller ”the Black Prince” som han är känd som i den engelska historieskrivningen, möjligen på grund av färgen på hans rustning, hans humör eller hans skoningslöshet på slagfältet. Idag är det ingen som vet.

Men hur blir en engelsk prinsessa en svensk drottning? Genom giftermål så klart, och i just detta specifika fall giftermål med Erik av Pommern, adoptivson till Kalmarunionens danska drottning Margareta.

Att giftermålet ens föreslogs berodde på att Henry, som ny kung och dessutom en som tagit tronen från den rättmätige regenten, ville stärka sina band till andra mäktiga europeiska kungahus. Första gången Henry tog kontakt med Margareta för att föreslå ett giftermål mellan Filippa och Erik var Filippa bara sju år. Den gången hade dock Henry krav Margareta inte kunde gå med på: dels ville han att hans son, kronprins Henry, den blivande Henry V, skulle få gifta sig med Eriks syster Katarina, vars barn skulle bli tronföljare i de nordiska länderna om Erik och Filippa inte fick egna barn, dels att Kalmarunionen skulle ingå ett förbund som riktade sin udd mot Frankrike med England. Det framgår dock av engelska källor att man inte riktigt hade en uppfattning om vem den mäktiga Margareta var. Omväxlande kallas hon just Margareta, men i minst ett annat fall för Isabella. Vid ett tillfälle omnämns hon till och med som drottning av Portugal.

Margaretas avslag av kraven gjorde att bröllopsplanerna rann ut i sanden, men detta varade bara några år. Då fick Ture Bengtsson Bielke resa till England med uppdraget att föra den engelska prinsessan till Danmark. När det var dags för den färden var dock Nordsjön så orolig att den fick ställas in. I stället gifte sig Filippa i Westminster Abbey i november 1405 med ett ombud som fick representera Erik. Hon var då 11 år gammal.

I augusti året, 1406, därpå bar färden dock av till Danmark, och ytterligare ett bröllop ägde rum den 26 oktober, denna gång i biskopsborgen i Lund. Vid samma tillfälle kröntes Filippa till drottning över Danmark, Sverige – som då inkluderade Finland – och Norge.

Medan Margareta fortfarande levde så hörs inte så mycket av Filippa, men när den nordiska stordrottningen dör 1412, då kliver hon fram ur skuggorna. Filippa är då 18 år, och hennes speciella domän inom Kalmarunionen tycks ha blivit Sverige.

Under medeltiden befann sig kungen och drottningen nästan konstant på resande fot, och det tycks som att Filippa och Erik i regel reste på egen hand. Efter att de bott tillsammans på Kalmar slott under tre år efter bröllopet, så finns det bara sex noterade tillfällen mellan 1406 och 1430 då de tycks ha befunnit sig på samma plats vid samma tidpunkt. Filippa reste som nämndes framför allt i Sverige, men befann sig även då och då i Danmark.

Tio år efter bröllopet hade det fortfarande inte fötts några barn i det kungliga äktenskapet, och Erik utsåg sin kusin Bogislav av Pommern som tronföljare, och i anslutning till detta även Filippa som regent i den händelse Bogislav fortfarande skulle vara omyndig när Erik dog. Samtidigt utfärdade han ett frälsebrev där han krävde trohet mot både Bogislav och Filippa i händelse av hans egen död. Fyra år senare, 1420, stadfästes detta formellt, och i samband med detta omorganiserades även Filippas livgeding, det vill säga de landområden som skulle ge henne avkastning och därmed försörjning livet ut om Erik dog före henne.

Från att ha varit utspridda i de nordiska länderna koncentrerades dessa nu till Sverige, och kom att omfatta Närke, inklusive Örebro där hon redan i samband med bröllopet fått Örebro slott som morgongåva, Arboga, Uppsala, Stockholm och Västerås med tillhörande län och slott samt hela Själland. 1424 fick hon titeln “fullmäktig drottning och riksföreståndare i Sverige”.

Som ett resultat av detta kom Filippa ofta att agera som de facto regent i Sverige. Från åtminstone 1422 var det hon som hanterade regeringsärenden i Sverige, och kontinuerligt reste runt i riket. Hon höll också rådsmöten i Vadstena, i Stockholm och i Nyköping. När Erik for på pilgrimsresa till Jerusalem mellan 1423 och 1425 agerade hon som regent över samtliga riken inom Kalmarunionen. På väg ned mot det heliga besökte Erik den tyske kejsaren Sigismund för att få ett utslag i frågan om huruvida Slesvig skulle tillhöra det tyska riket eller Norden. Utslaget blev till Eriks och Nordens fördel, något som inte uppskattades av greve Henrik av Holstein, som vände sig till påven för att få utslaget annullerat. Detta resulterade i att Erik, som ju som sagt var på väg till Jerusalem, kallades till ett möte i frågan.

Men man skickade inte bud efter honom, som man skulle kunna tro var brukligt. I stället fästes anslag på kyrkportar i Rom, Lübeck och Schwerin, där Erik i stort sett uppmanades att höra av sig.

Budskapet nådde honom inte, men det nådde Filippa, sannolikt på grund av att hon i detta då var i färd med att sluta fördrag med en rad tyska städer om att svenska mynt skulle vara lika mycket värda som tyska mynt, något som gav Sverige åtminstone samma utgångspunkt i handeln mellan rikena. Filippa reagerade på anslagen med att helt sonika skriva till påven med budskapet att Erik, det var ju trots allt han som var kung, inte trodde att påven ville ”låta lien gå i annans åker”.

Detta var i stort sett ett finare sätt att tala om att påven inte skulle lägga sig i världsliga affärer, och uppmanade till att låta skiljedomens utfall stå sig. Hon kontrade dessutom anslagen som uppmanat Erik att infinna sig på ett möte med anslag om att kejsaren beslutat att Slesvig var nordiskt. Påven tyckte möjligen att han hade bättre saker för sig än landområden i norra Europa och lade ned annulleringsärendet.

Detta föll inte i god jord hos Holstein, som gick ut i krig mot länderna i Kalmarunionen, inte det första ska sägas, och det med Hansan vid sin sida. Erik som nu var hemma från Jerusalem kallade 1426 till det tidigare nämnda rådsmötet i Vadstena. Det var dock inte Erik som kom till mötet, det var Filippa. Vad hon ordagrant sa kommer vi aldrig att få veta, men hon säkrade både skyttar och ryttare till den uppblossande kriget. Mindre än ett år senare fick hon upprepa bedriften i Nyköping, där hon lyckades förmå den samlade makteliten att släppa till både skepp och fler stridande soldater. Det finns också osäkra uppgifter om att Filippa personligen kan ha lett försvaret av Danmark under ett tyskt angrepp.

Det finns inget som tyder på att Erik av Pommern alls befann sig i Sverige från 1421 till 1430, där ju två års frånvaro förklaras av tidigare nämnda pilgrimsresa, men Filippa å sin sida befann sig i landet vid minst åtta tillfällen under samma period, ofta under flera månader.

En återkommande vistelseort var Vadstena. Här lät hon 1421 också anlägga ett nytt kapell, dedikerat till St. Anna, och här kan man möjligen ana både desperation och sorg. St. Anna ansågs nämligen förbarma sig över ofruktsamma kvinnor, och några barn blev det aldrig i äktenskapet mellan Filippa och Erik.

Det var också i Vadstena som Filippa hastigt dog den 5 januari 1430, drygt 35 år gammal. Av vad vet man inte, det faktum att hon begravdes nästan omedelbart har lett till spekulationer om det kunde ha handlat om en smittsam sjukdom. Hon begravdes i det kapell hon låtit bygga, men graven är tyvärr sedan länge borta.

Källor:

Svenska kvinnor historien glömde – Stefan Högberg

Filippa – Gottfrid Carlsson/National Archive

Filippa, drottning – Charlotte Cederbom/Svenskt Kvinnobiografiskt Lexikon