De nummer som finns efter, eller i mitten av, kunganamn kan vara förvirrande. Erik XIV hade till exempel inte föregåtts av tretton andra Erik. I stället är var hans nummer ett sätt att försöka visa på en koppling bakåt, och där kom en del så kallade sagokungar att ingå.

Den första kung vi med säkerhet kan säga att det finns historiska belägg för att han existerat hette dock som av en slump också Erik. Erik Björnsson, eller som han blivit känd: Erik Segersäll. Det är om honom denna text kommer att handla.

Trots att det finns historiska belägg för Erik, så är hans bakgrund något höljd i dunkel. Hans efternamn, Björnsson, gör att det finns teorier om att han kan ha varit son till Björn Eriksson, ”kung” över Östergötland. Rörande Björn är de historiska källorna allt för få för att man ska kunna se hans levnad som bekräftad. Han förpassas därmed till den gruppering av kungar som finns omnämnda i saga-materialet, men som i den mån de levt gjorde det allt för tidigt för att det ska finnas några säkra källor, de tidigare nämnda sagokungarna.

Erik, däremot, är dokumenterad av Adam av Bremen, tysk teolog och historiker som i sin bok om ärkestiftet Hamburgs historia ger många uppgifter om de skandinaviska länderna,  de isländska sagorna – vilka inte helt och hållet ska förväxlas med sagor av Hans och Greta-typ – samt av den danske historikern Saxo Grammaticus. Exakt när Erik föddes är inte känt, men en uppskattning placerar hans födelse omkring 945, möjligen i Gamla Uppsala.

Sin regeringsperiod ska han ha inlett cirka 970, och enligt den isländska Flatöboken styrde han inledningsvis tillsammans med sin yngre bror Olof. Denne ska dock ha dött ung, och Erik fortsatte att regera ensam. Det rike han styrde över kan ha omfattat Västergötland, Östergötland och Svealand.

Under Eriks första decennium som kung så övergavs och brändes handelsplatsen Birka av oklar anledning, och ett nytt centrum för handel blev nödvändigt. På Eriks order ska staden Sigtuna därmed ha anlagts under 970-talet och stått färdig runt 980. Detta gör Sigtuna till Sveriges äldsta stad, ett konstaterande som brukar mötas med ”men Lund då?”, men då ska man minnas att Lund inte alls var en svensk stad under sina första 600 år.

Eriks Sigtuna var, och är, unikt på många sätt. Dels var det den första stad, med den tidens mått mätt, som faktiskt planerades, och det gatunät som staden har idag var det samma som fanns på Eriks tid. Även Sigtunas placering var noga planerad, staden lades där farleder möttes, vilket gav den en viktig position som handelsstad. Som den enda stad som under en period fanns i Sverige blev Sigtuna en viktig plats för både kungamakt och handel, och under Olof Skötkonung, Eriks son, blev det också platsen där Sveriges första mynt slogs.

Något decennium efter Sigtunas grundade skulle även Skara växa fram, men det dröjde ungefär ett sekel innan Skara började omnämnas som en viktig plats.

Men allt var inte frid, fröjd och ett växande rike. Vissa uppgifter gör gällande att Eriks bror Olof efterlämnade sonen Styrbjörn, som med tiden kom att göra anspråk på tronen. Erik ska å sin sida inte ha varit intresserad av att vare sig dela makten med Styrbjörn eller lämna över tronen till honom, i stället gav han honom fullt utrustade skepp, och Styrbjörn ska ha satt segel mot Danmark. Efter en tid ska han ha blivit hövding över Jomsvikingarna, något som enligt de isländska sagorna var ett vikingabrödraskap som hade sitt fäste i Jomsborg, en fästning på ön Wolin vid Oders mynning. I Gesta Danorum, författad av Saxo Grammaticus om danernas historia, ska Harald Blåtand ha gett fästningen till Styrbjörn, som med tiden bar namnet Styrbjörn Starke, tillsammans med en här vilken han använde för att terrorisera de som färdades över havet.

Styrbjörn var dock ingalunda nöjd med sin lott. Cirka tio år efter att Erik tillträtt som kung bestämde sig Styrbjörn för att nu fick det vara nog. Han begav sig till Danmark och ska där ha härjat med sina styrkor tills Harald Blåtand slöt ett avtal med honom, utnämnde honom till jarl och lät honom gifta sig med dottern Tyra. Med Haralds stöd drog Styrbjörn i fälttåg mot den farbror vars arvinge han ansåg att han åtminstone borde vara. Hans styrkor bestod just av de övriga Jomsvikingarna.

Enligt sagorna ska han ha känt att han hade framgången på sin sida efter att Oden framträtt för honom och talat om att segern i ett eventuellt slag var hans. När Erik fick vetskap om det förestående anfallet ska han ha befunnit sig i det som vi idag kallar Gamla Uppsala. Han spärrade farvattnen in mot Uppsala, och Styrbjörn och hans styrkor tvingades att till fots ta sig norrut längs Fyrisån.

De ska först ha mötts, Erik, Styrbjörn och deras respektive härar, på ett fält, Fyrisvallen, längs ån, där den första sammandrabbningen ägde rum. Enligt den isländska Flatöboken hade Erik ordnat ett våldsamt välkomnande för fiendehären. Av Torgny lagman hade han fått rådet att lägga ok på alla hästar och oxar som kunde avvaras, och på oken fästa spjut och utstickande spetsar. Nästa steg var att låta slavar och ”ogärningsmän” driva djuren mot de anfallande styrkorna.

Denna taktik ska ha slagit ut många av Styrbjörns män, men resultatet var att de två härarna blev mer jämbördiga, inte att det gav Erik ett övertag. Denna första dag var striden oavgjord.

För att försäkra sig om att vara den som i slutänden avgick med segern ska både Erik och Styrbjörn efter slaget ha ägnat sig åt blotande för att blidka gudarna. Styrbjörn ska ha vänt sig till Tor, som ska ha uppenbarat sig för honom och tydligen inte alls varit nöjd med vare sig Styrbjörn eller omständigheterna. Enligt Flatöboken ska Tor ha kvädit en dikt:

”Styrbjörn, som fördärvar folkets enhet och stör freden, han låter mig inte vara i fred – vred är jag på stålets härskare. Det frö som här sås kommer senare få den segerivriga hären att förbinda sina sår. Rödfärgade är de hyllade männens sköldar”.

Ett kväde som ju ärligt talat låter mer hotfullt än lovande.

Erik å sin sida besökte templet i Gamla Uppsala och offrade till Oden, och ska även ha lovat att om tio år ge sig själv till Oden. Han ska sedan ha mött en storvuxen man som delvis dolde sitt ansikte – avsaknaden av ett öga, får man förmoda – med hjälp av en luva uppdragen över huvudet. Mannen ska ha gett honom en stav och uppmanat honom att kasta denna mot fiendehären samtidigt som han yttrade orden ”Odin a ydir alla” – Oden äger alla. Enligt den fornnordiska mytologin delade ju Oden och Freja på slagfältets fallna kämpar, men denna gång ville han tydligen ha alla själv. Oden ansågs ju också vara närvarande i stridslarmet, och möjligen så även denna gång.

När Erik kastade sin käpp förvandlades det i luften till ett spjut. Vad man med säkerhet kan säga är att Erik besegrade Styrbjörns här, och att Styrbjörn själv dog i slaget. Man får förmoda att detta skedde med hjälp av mer konventionell, beväpnad, strid. Men medan man kan plocka ut korn av rena fakta ur de isländska sagorna så finns det tillfällen då de, för att uttrycka det milt, broderar händelserna lite. Enligt Flatöboken ska käppen inte bara ha förvandlats till ett svärd då Erik kastade det, det ska även ha gjort fiendehären blind och sedan dränkt dem i ett jordskred. Enligt legenden ska Kungsängsliljor ha vuxit upp på platsen för slaget: vita för Eriks styrkor och röda för Styrbjörns.

Förutom de skriftliga källor som beskriver slaget vid Fyrisvallarna, så anses händelsen också bekräftad av flera runstenar resta i Skåne som nämner ett slag vid Uppsala, och att Toke Gormsson inte flydde från striden utan dog med vapen i hand. Toke Gormsson var ledare för Styrbjörn Starkes danska allierade, och till skillnad från flera av de danska stridande så flydde han inte när det började bli uppenbart vad slaget skulle få för utgång.

Erik verkar åtminstone periodvis ha stått på god fot med Harald Blåtand, men relationen till Haralds son Sven Tveskägg blev dock en annan.

Efter segern i slaget vid Fyrisvallarna begav sig Erik med sin här till Danmark och fördrev Sven ur landet, för att sedan placera sig själv på den danska tronen. Eftersom Harald Blåtand helt sonika bestämt att danerna var ett kristet folk så lät Erik döpa sig till den nya religionen. När han sedan återvände till Sverige ska han dock ha ångrat sig och återgått till de gamla gudarna. Eriks styre över Danmark har senare varit omtvistat bland sentida historiker, men nämns av både Adam av Bremen och Saxo Grammaticus. Adam av Bremen uppger dessutom att han fått detta berättat för sig av Sven Estridsen, barnbarn till Sven Tveskägg genom hans dotter Estrid och senare regent över Danmark samt förmodligen insatt i hur hans morfars regeringsperiod hade sett ut. Som kuriosa kan nämnas att Sven Estridsen hade uppfostrats vid hovet hos den svenske kung Anund Jakob, barnbarn till ingen mindre än Erik Segersäll.

Att Olof Skötkonung, Sveriges förste kristna kung, var son till Erik vet vi. Däremot råder det större osäkerhet kring vem Eriks drottning var. Hon omnämns i sagorna som Sigrid Storråda, men vem som döljer sig bakom det namnet är inte helt klarlagt. En del menar att hon var dotter till en västgötsk storman vid namn Skoglar-Toste. Ytterligare andra menar att hon dotter till den vendiske hertigen Burislav. Problemet här att det inte är helt säkert att Burislav själv ens existerat. En tredje teori är att Erik inte var gift med någon Sigrid Storråda alls, utan med en polsk prinsessa vid namn Swiatoslawa, som i källorna fått namnet det svenska namnet Gunhild.

Men om vi nu tänker att det fanns en Sigrid Storråda, så ska hon efter Eriks död ha gift om sig med den danska kungen Sven Tveskägg, och därmed blev hon inte bara mormor till Sven Estridsen, utan även farmor till Anund Jakob.

Erik Segersäll, som fick sitt nya efternamn efter segern vid Fyrisvallarna, dog ”sotdöden”, vilket i äldre tider var ett uttryck för att man dog på ett icke-våldsamt sätt, det vill säga till följd av sjukdom, antingen hösten 994 eller vintern 995. Faktum är att hans bortgång skedde i stort sett tio år efter att han lovat Oden att han skulle ge honom sitt liv tio år senare.

Sources:

Erik Segersäll – Sture Bohlin/Svenskt Biografiskt Lexikon

Spåren av Kungens Män – Maja Hagerman

Vikingarnas största slag/Slaget vid Fyrssvallarna – Kim Hjadar

Sveriges regenter från forntid till nutid – Lars O Lagerqvist