Den 7 oktober 1391 helgonförklarades Birgitta Birgersdotter av påve Bonifatius IX i Rom. Då hade hon varit död i 13 år.

Hon föddes 1303, möjligen på Finsta gård i Uppland som dotter till Upplands lagman, Birger Persson och hans fru Ingeborg Bengtsdotter från Bjälboätten i Östergötland, det vill säga samma ätt som också hyste bland andra Birger jarl.

Birgittas morfars far var också kusin till Magnus Ladulås, vilket innebar att hon inte bara tillhörde en av de medeltida Sveriges verkliga stormannaätter både på sin pappas och sin mammas sida, men att hon också, om än på långt håll var släkt med kung Magnus Eriksson, som hon med tiden skulle komma att gissla i sina uppenbarelser.

När Birgitta bara var i 12-årsåldern dog hennes mamma, och Birgitta skickades bort till sin moster för att få den uppfostran som anstod en flicka i hennes samhällsklass, och som hennes pappa inte ansåg kunna ge henne på egen hand. Trots att det vid denna tid i praktiken var en statusmarkör att låta en dotter gå i kloster, och Birgitta redan som barn uppgav sig ha uppenbarelser, så var den typen av liv inget som låg inom räckhåll för henne i dessa unga år. I stället blev hon som många andra en bricka i ett spel för att knyta släktallianser, och giftes 1316, bara 13 år gammal, bort med den fem år äldre Ulf Gudmarsson. Vid samma tillfälle vigdes också Birgittas syster Katarina med Ulfs bror Magnus.

Ulf Gudmarsson kom även han från en framstående ätt, Ulvåsaätten, som hade gods i både Väster- och Östergötland. Med tiden kom han att utnämnas till riddare och riksråd av Magnus Eriksson, och han var verksam som lagman i Närke, vilket gjort att Birgitta utanför Sverige ibland kallats för Furstinna av Närke.

Men först bosatte sig de två tonåringarna på Ulfs fädernegods Ulvåsa. Ibland kan man läsa att Birgitta övertalade sin make att leva i avhållsamhet de första åren, och så kopplar man ihop det med hennes religiositet och att hon möjligen hade velat bli nunna i stället. Så kan det ha varit. Men faktum är att det fanns oskrivna regler om när äktenskapet fick ”konsumeras” om bruden var väldigt ung, det vill säga, man väntade för att inte utsätta vad som de facto var en barnkropp för graviditeter och förlossningar för tidigt. Men med tiden kom Brigitta att föda åtta barn, däribland Katarina, som även hon är helgonförklarad.

Tillsammans med maken Ulf företog hon också flera pilgrimsresor, till Norge och Olof den Heliges grav i Trondheim. Många år senare skulle dottern Katarina, under Birgittas kanoniseringsprocess, berätta att paret hade gått till fots från Östergötland till Trondheim, och sedan hem igen. De reste också till Santiago de Compostela i Spanien. Att ta sig från Norden och ned till Spanien var inte på något sätt lika okomplicerat på 1300-talet som det är idag, och paret ägnade 1341 till 1343 åt den resan.

På vägen hem blev Ulf svårt sjuk, och Birgitta menade sig ha sett den helige Dionysius, inte att förväxla med den grekiske guden för vin, festligheter och extas, utan var en fransk biskop som mördades i Paris år 262. Sankt Dionysius åberopas främst vid huvudvärk och rabies, så det är inte utan att man blir nyfiken på var Ulf Gudmarsson faktiskt blev sjuk i.

Det franska helgonet ska ha lovat Birgitta att hennes make skulle bli frisk igen, och vad det än var Ulf led av, så höll helgonet sitt löfte. Dock så hade Ulf ändå bara några få år kvar att leva, och dog antingen 1344 eller 1346.

Men efter hemkomsten till Sverige, och innan Ulfs död, så flyttade paret till Alvastra, och Birgitta, som i egenskap av kvinna inte fick tillgång till klostret, ska ha bott i ett hus alldeles intill det samma.

På sin dödsbädd så gav Ulf Birgitta en ring som han bad henne att bära och be för honom. Men när han begravdes ska Birgitta ha lagt ringen i graven, och när detta ifrågasattes ska hon ha svarat att nu låg den världsliga kärleken bakom henne. Ringen skulle bara påminna henne om de glädjeämnen äktenskapet hade skänkt henne, och hindra henne från att viga sitt liv åt Gud.

Och det var vad hon gjorde. Men Ulf borta hade Birgitta ett enda mål, och det var att bygga ett kloster i Vadstena.

Kort efter att hon blivit änka fick Birgitta den mest kända av sina uppenbarelser, vilken bestod av en ”kallelse” från Gud där hon utsågs till att vara hans brud och kanal, det vill säga helt enkelt hans språkrör.

Parallellt med Birgittas liv utspelades sig ett annat, betydligt högre upp på samhällsstegen, trots att Birgitta själv kom från den absoluta samhällstoppen, och det var naturligtvis kungen. Magnus Eriksson var bara tre år gammal när han 1318 blev kung till följd av att hans pappa Erik och farbror Valdemar dog i fångenskap på Nyköpingshus efter att deras bror, kung Birger, fängslat dem. Detta resulterade i ett uppror bland Eriks och Valdemars anhängare, vilket fick Birger att fly till Danmark. Kvar att sätta på tronen fanns som sagt en treåring.

Magnus Eriksson blev myndig 1333, och när Birgittas klosterplaner började formuleras hade han varit fullvärdig kung i drygt tio år. Det hade dittills varit en relativt lyckad regeringsperiod, och Magnus kunde titulera sig kung över Sverige, Norge och Skåne, det senare friköpt från Danmark. Han var gift med Blanche of Namur, i svensk historieskrivning ofta kallad för drottning Blanka.

Kungaparets och Birgittas liv skulle komma att bli hopflätade på många sätt, sannolikt var Birgitta bland annat under en period hushållerska hos drottningen. Men kontakten var ofta allt annat än angenäm för kungaparet, och historikern Michael Nordberg har till och med uttryckt att det var till Magnus olycka att vara samtida med Birgitta. Som Nordberg påpekar var Birgitta av en annan uppfattning, enligt henne var det att de levde under samma tid en gudomlig nåd som vederfarits just Magnus Eriksson.

Inte mindre än tjugo av de uppenbarelser hon skulle komma att ha genom åren handlade om Magnus Eriksson och hans drottning, och att det eftermäle som ens finns om honom – han är inte den mest ihågkomna av våra kungar – till största delen är negativt, det är i mångt och mycket just Birgitta Birgersdotters förtjänst, eller fel, beroende på hur man ser det.

Birgittas uppenbarelser som innefattade Magnus uppmanade honom inte sällan att avstå från att till exempel stifta lagar som påverkade frälset, hennes egen samhällsklass, negativt. Varför Jesus, Maria eller Gud själv skulle ha synpunkter på det kan man fråga sig. Jesus gjorde sig ju inte känd för att ha mycket till övers för de rika och mäktiga. De som däremot hade synpunkter, det var människor i Birgittas världsliga omgivning.

Man ska nämligen inte göra misstaget att tro att Birgittas uppenbarelser var rent religiösa företeelser. De budskap framför allt jungfru Maria lämnade genom Birgitta hade en märklig förmåga att på ett eller annat sätt gynna Birgittas familj och samhällsklass.

Med tiden skulle hon genom ”uppenbarelser” komma att anklaga kungen för att vara homosexuell och drottningen för att ha dödat sin egen son. Det var Magnus Eriksson som gav Birgitta möjlighet att grunda det kloster hon så hett eftertraktade. Den 1 maj 1346 gjorde nämligen kungen en stor donation riktad till att förverkliga klosterplanerna. Den innefattade kungsgården i Vadstena, samt ett flertal gods i både Öster- och Västergötland, vilkas avkastning skulle finansiera både bygget och upprätthållandet av klostret.

Det gjorde inte Birgitta ens marginellt mer välvilligt inställd, i stället blev utspelen, förklädda till budskap från Jungfru Maria, alltmer hätska med åren. En utlösande faktor tros ha varit att hon var missnöjd med kungens korståg mot Novgorod, vilket inte fått det utfall Birgitta hoppats på.

Birgitta fick aldrig se sitt kloster stå färdigt. För att inrätta en klosterorden räckte det inte med att få gods från kungen, det krävdes godkännande från påven också. För att få detta begav sig Birgitta 1349 till Rom, för att på plats förmå påven att bevilja hennes yttersta önskan. Det tog 20 år, innan det skedde, och Birgitta Birgersdotter återvände aldrig till Sverige under sin levnad.

Under åren 1372-1373 företog hon, närmare 70 år gammal, en strapatsrik pilgrimsfärd till Jerusalem. Hon var redan sjuklig, och resan tog de krafter hon hade kvar. Efter att hon återvänt till Rom dog hon i sitt hem den 23 juli 1373.

Initialt bisattes hennes kvarlevor i kyrkan San Lorenzo in Parnispena i väntan på att dottern Katarina och sonen Birger skulle komma och föra henne hem till Sverige igen. Denna sista resa för Heliga Brigitta inleddes den 2 december 1373, och ett drygt halvår senare, den 4 juli 1374 nådde man till slut Vadstena, där hon gravsattes i Vadstena klosterkyrka. Det skulle dock dröja fram till 1384 innan klostret invigdes. Man kan hitta uppgifter om att Birgitta fortfarande vilar i klosterkyrkan. Det är dock inte sant, hennes kvarlevor försvann i samband med reformationen.

Idag finns 65 Birgittinerkloster i världen, samtliga delar av den orden Birgitta Birgersdotter grundade.

Källor;

I Magnus Erikssons Tid – Michael Nordberg

Heliga Brigitta – Dick Harrison

Heliga Birgitta. Åttabarnsmor och profet – Birger Bergh

Birgitta Birgersdotter (Heliga Birgitta) – Kvinnohistoriskt Lexikon