Birger jarl är ett namn de allra flesta svenskar känner till, även om det också är det enda man kanske kan om svensk historia så vet man i alla fall det: att det en gång fanns en man som hette Birger jarl. Fast det gjorde han ju inte. Han hette Birger Magnusson, och var född runt 1210 på östgötska Bjälbo gård.

Man vågar nog dessutom påstå att han så totalt dominerat många historieåtergivanden att även om man vet att jarl var en titel och inte ett efternamn att man kan förledas att tro att han var den ende jarlen. Det stämmer inte heller. Han var den svenska medeltidens siste jarl, när han försvann så försvann även titeln. Men innan dess hände det en hel del.

Birger var son till en kvinna som fått sitt liv berättat på dessa sidor, Ingrid Ylva, och hennes make Magnus Minnesköld, och ingick precis som de i den på 1200-talet oerhört mäktiga och inflytelserika Bjälboätten, i senare historieskrivning kallad Folkungaätten.

Runt tiden för Birgers födelse dog hans pappa, och Ingrid Ylva blev under ett okänt tidsspann ensamstående mamma till tre söner, för att sedan troligen gifta om sig med någon historien inte minns.

Birger själv gifte sig när han var runt 25 år gammal med systern till den sittande kungen, Erik Läspe och Halte – man får förmoda att han precis som den romerske kejsar Claudius både hade ett talfel och haltade – Ingeborg Eriksdotter. Tillsammans fick de åtta barn, varav två blev kungar: Valdemar och Magnus, den senare känd i historien som Magnus Ladulås.

Svensk tidig medeltid var ingen fridfull period, och kungar och deras närmaste avsattes och återvände i en hastighet som kan göra vemsomhelst lite yr i huvudet. Erik Eriksson, läspe och halte, hade blivit vald till kung när han bara var sex år, och med det kom självfallet förmyndare som styrde landet i hans ställe, i just detta fall ett riksråd som utgjordes av biskopar och stormän, där en av de senare var Knut Holmgersson, även känd som Knut Långe. Knut hade själv ambitioner rörande tronen, och i slaget vid Olustra 1229 störtade han den nu 13-årige och fortfarande omyndige kungen. Knut Holmgersson, som var en av Folkungarna – inte att förväxla med Folkungaätten – fick inte en speciellt lång tid på tronen. Redan fem år senare var han död, och Erik återtog tronen, men makten låg egentligen i händerna på jarlen och folkungen Ulf Fase.

Han försvinner dock någon gång under 1247-48, möjligen död i slaget vid Sparrsätra 1247 då hans trupper mötte kung Erik och Birger Magnusson, och blir besegrad. En annan möjlig förklaring är att han togs till fånga och helt enkelt avrättades. Det var i samband med detta som Birger själv fick den titel som nästan kommit att uppfattas som ett efternamn. Birger Magnusson blev Birger jarl.

Titeln jarl har som sagt sin motsvarighet i det engelska earl, och fanns i Skandinavien från vikingatid in i tidig medeltid. Det var dock ingen titel för goddagspiltar, med den kom en mäng ansvarsområden. Bland annat var den som bar den kungens högste ämbetsman, och spelade en viktig roll som var både militär och administrativ. Redan innan han fick sin titel hade Birger Magnusson utmärkt sig som militär. Han ledde bland annat vad som kallas ”det andra korståget” mot tavasterna i Finland, och han deltog även i slaget vid Neva 1240, mot ryska trupper under ledning av prins Alexander av Novgorod, som i samband med detta fick namnet Alexander Nevskij, en viktig figur i både rysk och sovjetisk historieskrivning.

För Birger skulle det innebära att han i praktiken ledde landet fram till sin död. Redan sitt första år som jarl, 1248, var han närvarande vid Skänninge möte, en sammankomst just i Skänninge som syftade till att styra upp den kyrkliga praktiken i Sverige. Påven, Innocentius IV, var något provocerad av svenskarnas oförmåga av att inrätta sig i den europeiska, katolska, samhörigheten. Inte nog med att svenskarna, och framför allt svearna, varit mer motvilliga till att låta sig kristnas än övriga Skandinavien, för att inte tala om övriga Europa, det var också mer regel än undantag att katolska präster och biskopar hade familj.

Faktum är att det vid denna tid i Sverige var oerhört vanligt att den som blev präst själv hade en pappa som också var präst. Så fick det inte fungera inom den katolska tron. Så nu hade påven skickat sin legat, Wilhelm av Sabina, till Sverige för att hålla räfs och rättarting med det ostyriga prästerskapet. Med på plats var som sagt Birger jarl.

Just denna bit styrdes upp genom att de som var gifta fick fortsätta att vara det, de som levde och hade barn med någon utan att vara gift, i regel hushållerskan, fick skärpa till sig och leva i celibat och att detta sedan skulle vara strikt förbjudet. Här ska det sägas att det, trots Vilhelm av Sabinas alla påvligt sanktionerade pekpinnar, tog något århundrade innan detta med ett liv i celibat helt slog igenom, om än inte helt och fullt, bland landets präster och biskopar.

Mötet innebar också att Birger jarl fick rätt att praktisera romersk rätt i Sverige. Romersk rätt kan låta suspekt, men är i praktiken bara det system även våra lagar är baserade på.

Birger skulle även under sitt återstående liv komma att stifta en hel del lagar, men vi ska inte gå händelserna i förväg. Vid denna tidpunkt, när Skänninge möte ägde rum, var Birger Magnusson redan en oerhört mäktig man. Men det skulle komma att hamna ännu mer makt i hans händer.

Den 2 februari 1250 dör Erik Läspe och halte, 34 år gammal. Därmed går den så kallade Erikska ätten ur tiden. Vid tillfället var Birger själv på ytterligare ett korståg i Finland, under vilket han bland annat var med och grundade Tavastehus slott. När han kom hem igen var hans äldste, men blott tioårige, son Valdemar vald till kung. Det var inte helt ologiskt. Valdemar var systerson till den barnlöse, nyligen bortgångne kungen och son till den som, vid sidan av kungen, var Sveriges mäktigaste man, Birger själv.

Att Valdemar var omyndig innebar i praktiken att Birger nu blev Sveriges regent, trots bristen på kröning och kungakrona.

Maktskiftet var naturligtvis inte fredligt, för det var inte så Sverige fungerade vid denna punkt i historien. I slaget vid Herrevadsbro besegrade Birger jarl och hans styrkor 1251 upprorsstyrkor, förstärkta med sannolikt tyska legosoldater, och därmed satt hans son, och framför allt Birger själv, relativt säkert på landets tron.

I samma veva ska Birger jarl, i alla fall enligt Erikskrönikan, ha grundat Stockholms stad. Och det är möjligt att det finns utrymme för att ifrågasätta detta påstående. Men faktum kvarstår: det äldsta – bevarade – omnämnandet av ”Stokholm”, det är signerat av Birger och Valdemar. Det är ett skyddsbrev för nunnorna på Fogdö Kloster, senare Vårfruberga, som slår fast att Valdemar, och Birger, tar nunnorna och alla deras ägodelar och tillagor under sitt beskydd, samt befriar nunnorna från all form av beskattning. Brevet är signerat i juli 1252.

Birger jarl och hans son Valdemar lät även inleda byggandet av palatset i Vadstena, vilket senare skulle komma att utgöra stommen för Heliga Birgittas kloster.

Birger hade också för ambition att öka Sveriges inkomster, och för att uppnå det målet ville han göra landet mer attraktivt för tyska handelsmän genom att befria dem från skatter och tull vid handel, och gjorde det även tillåtet för tyska handelsmän att bosätta sig i Sverige med samma rättigheter som de invånare som redan fanns här. En av hans ambitioner var att de tyska handelsmännen skulle lära de svenska hur en slipsten skulle dras, och som resultat kom de tyska handelsmännen snart att dominera vissa svenska städer.

Vi får lära oss redan i grundskolan om Magnus Ladulås skyddslagar. Men de var egentligen inte hans. Bara en utveckling av Birger jarls skyddslagar. Det var nämligen Birger som instiftade kvinnofridslagen, vilken innebar att kvinnor inte fick våldtas eller kidnappas. Man kan häpna lite idag över att en sådan lag ens behövdes, men som någon en gång sa ”historien är ett annat land. De gjorde saker annorlunda där.” Vidare instiftade han husfriden, vilket i princip innebar att man skulle vara trygg i sitt hem, kyrkofriden vilken innebar inget våld i kyrkan samt tingsfriden, vilket i dagens termer innebär att våra beslutandeorgan ska kunna sammanträda utan yttre eller inre hot.

Om man tycker att Birger jarls kvinnofridslag är lite torftig, så ska man veta att han låg bakom en annan viktig lagändring till kvinnors förmån. Detta var en tid när kvinnor hade rätt till absolut ingenting när föräldrarna gick bort. Men Birgers lagstiftning skulle en dotter åtminstone ärva hälften av vad en son fick när föräldrar med tillgångar gick bort.

Idag kan det låta befängt, men på 1200-talet var det en oerhört viktig förändring när det gällde kvinnors möjlighet till en egen agens och skydd. Denna lagändring stod sig ända fram till 1845, då döttrar fick samma arvsrätt som söner. Birger jarl avskaffade även järnbörden, vilket i korthet var en process där en för brott anklagad person kunde bevisa sin oskuld genom ett gudomligt ingripande.

Det är inte långsökt att tänka att de gudomliga ingripandena var få och de oskyldigt dömda var många. Genom denna lagändring tog Sverige ett, om än litet, steg mot att vara ett faktiskt rättssamhälle.

När Valdemar blev myndig så fortsatte Birger som regent vid hans sida, och detta förhållande fortsatte tills Birger Magnusson dog, den 21 oktober 1266, runt 56 år gammal. Han blev inte bara Sveriges siste jarl, utan även den siste svenske regent – även om okrönt – som omnämns i de isländska sagorna.

Birger Magnusson begravdes i Varnhems kyrka tillsammans med sin andra hustru, Mechtild, dotter till den tyske greven Adolf IV av Holstein och änkedrottning efter den extremt kortlivade danske monarken Abel, med en regeringstid från 1250 till 1252.

När Stockholms stadshus stod klart 1923 hade beslutsfattarna i Stockholm tänkt sig att Birger, i egenskap av Stockholms grundare skulle få sina kvarlevor flyttade dit. Varnhems kyrkofullmäktige sa dock ett bestämt ”Nej”, och Birger blev kvar där han var. Alla fridslagar han instiftat till trots, så skulle det inte komma att råda frid mellan Birger jarls efterkommande. Nio år efter Birgers död störtade Magnus Ladulås – ett tillnamn han inte hade – sin bror Valdemar, och tog tronen. Magnus egna söner skulle senare komma att bli inblandade i de här flera gånger nämnda Håtunaleken och Nyköpings Gästabud. Inget av detta påverkar dock det inflytande Birger jarl hade på Sveriges utveckling under många hundra år

Källor:

Jarlens Sekel – Dick Harrison

Birger Jarl – Jarlen som byggde riket – Dick Harrisson

Svenskt Diplomatarium – Riksarkivet

Birger Magnusson – Sten Engström/Svenskt Biografiskt Lexikon

 Holmger Knutsson – Hans Gillingstam/Svenskt Biografiskt Lexikon

Knut Långe – Hans Gillingstam/Svenskt Biografiskt Lexikon

Svitjods undergång och Sveriges födelse – Henrik Lindström, Fredrik Lindström