I oroliga tider, när hoten tycks torna upp sig från alla möjliga håll, så kan det hända att en mörk tanke slinker i väg och ägnar sig åt en potentiell undergång. Detta är inget unikt för våra tider, inom de flesta kulturer är detta, tanken på att allt kan ta slut, tämligen grundläggande. Så även i den nordiska mytologin, och idag ger vi oss rätt ut i Ragnarök.

Ordet kommer från det fornvästnordiska ragnarǫk, som löst betyder gudamakternas öde.

Eller varför inte ”Gudarnas skymning”. Tillhör man de något äldre generationerna så kanske man hajar till här, för vem har inte någon gång, i förvåning, utbrustit ”Gudars skymning!” Och ja. Uttrycket är kopplat till den nordiska mytologin, men är självklart inte tusen år gammalt. Hur gammalt det är kan vi dock inte veta med säkerhet, däremot populariserades det av Wagners tonsättning av den nordiska mytologin.

Men åter till den faktiska ”händelsen”

Denna katastrofala händelse föregås av en tre år lång sommar och en tre år lång vinter, den så kallade Fimbulvintern, eller fimbulvetr, storvintern. Framför allt denna skulle signalera att undergången, i form av Ragnarök var i antågande. Under Fimbulvintern fryser jorden, och allt liv upphör. På senare år har forskare, arkeologer och klimathistoriker, sökt Fimbulvintern i verkligheten, och möjligen också hittat den. Under åren 536 till 547 ägde minst tre massiva vulkanutbrott rum, ännu oklart exakt var i världen, men Centralamerika och Asien har presenterats som troliga platser.

Dessa, visar isborrkärnor, slängde ut sådana massiva askmoln i atmosfären att solen förmörkades i decennier. Man har kunnat påvisa att under den aktuella perioden så upphörde etablerade bosättningar att existera i det som idag är Sverige, och odlade områden växte igen, helt enkelt för att det i den kyla som uppstod var omöjligt att odla något i ett redan från början kallt klimat. De teorier uppstått av detta är att den period som följde på vulkanutbrotten var så traumatisk att minnet av den levde kvar i generationer, och på sikt gav upphov till myten om Fimbulvintern och Ragnarök.

I myten ger den missväxt och svält som följer på Fimbulvintern upphov till krig och konflikter, något som man inte behöver gå särskilt långt tillbaka i nutidshistoria för att hitta motsvarigheter till. Professorn i religionshistoria, Gro Steinsland, menar att undergången av de forna nordiska gudarna var inbyggd redan i skapelseberättelse. Asagudarna var aldrig allvetande eller osårbara, och den värld i vilken de verkade var sårbar och skakig från samma ögonblick som den uppstod.

Ragnarök handlar inte om mänsklig svaghet eller uppror mot gudarna, utan motsättningarna mellan krafterna var helt enkelt för stor för att de skulle kunna balanseras i evinnerlig tid. Det är bland annat därför guden Oden ständigt söker kunskap och information. Framför allt är det hans roll att hålla ihop gudarnas och människornas existens, och till slut går det inte längre. Steinsland kallar den vikingatida världsbilden för dramatisk och tragisk, och något annat kan man knappast kalla den. Medan man kämpade på med vardagens göromål så levde man med vetskapen om att tiden var lånad. Här fanns ingen djävul att lägga skulden på – en figur som kyrkliga företrädare i vissa fall några århundraden senare skulle komma att jämställa med just Oden – utan det handlade helt enkelt om spänningar som varit inbyggda från början och gudarnas egna tillkortakommande.

Ett förebud om vad som är på väg att ske är mordet på Balder, Odens och Friggs gode och väne son. Frigg hade avkrävt ett löfte från allt levande om att skydda honom, alla växter och varelser utom den unge misteln som hon ansåg för späd för att utgöra ett hot. Denna miss nådde Lokes öron, jätten som var Odens blodsbroder, men som man i mytologin aldrig vet åt vilket håll han kommer att svänga. Många gånger försätter han gudarna i farliga eller penibla situationer, men ofta så blir det även han som löser dessa, antingen frivilligt eller under tvång. Men denna gång finns ingen nåd från Loke. Under vad som ska vara en vänskaplig, om än något farlig lek, så testas Balders osårbarhet, och Loke förmår Balders blinde bror Höder att skjuta en pil gjord av mistel mot Balder. Pilen träffar, och då växten inte avlagt något löfte om att skydda Balder så blir skadan dödlig.

Därmed har makterna anträtt vägen mot undergång. Loke straffas så klart där och då, och fjättras i en grotta där en orm droppar sitt gift på honom. Trots Odens och Lokes självvalda brödraskap så finns det ingen väg tillbaka från det som skett.

Lokes son, Fenrisulven, som varit fjättrad i kedjor den inte kan ta sig loss från blir trots allt fri, som ett resultat av att bergen rasar samman. Midgårdsormen, även det ett av Lokes barn, som trots sin inneboende ondska har bidragit till att hålla ihop världen genom att ringla sig runt den samma och bita sig i svansen reser sig ur havet och skapar översvämningar. De döda lämnar Hel, och Muspelhorden, världens förgörare, ansluter sig till jättar, eldtursar och Loke.

Anförda av Loke, jätten som blev bror till en asagud, Oden, vänder de sig alla mot gudarna. Efter att ha rådgjort med Mimer, i vars brunn Oden för länge sedan offrat sitt öga för att uppnå all världens kunskap, kallar Oden till ett sista råd med gudarna.

Sedan slår man upp portarna till Odens Valhall och Frejas Folkvang, och alla enhärjar, de modiga krigare som fallit i strid rusar ut.

Den sista striden äger rum på Vigrids tusenmilaslätt. Här slukar Fenrisulven Oden, och Odens son Vidar hämnas genom att i sin tur döda Fenrisulven. Tor dödar Midgårdsormen, men dör själv av reptilens gift. Frej har tidigare gett bort sitt svärd, och är utlämnad till att köra sitt hjorthorn i ögat på Surt, jätten styr över elden. Det hjälper föga, Surt klyver Frej med sitt svärd och sätter sedan världen i brand. Världen sjunker i havet, och allt återgår till Ginnungagap, mörkret som existerade innan skapelsen. Gudarna är döda.

Det skulle kunna ha slutat här, men det gör det inte. Idavallen finns kvar, den vackraste ängen i Asgård, och så har vi Voluspá, den första dikten i den poetiska Eddan, sammanställd av Snorre Sturlasson. Voluspá, eller Völvans Spådom är av okänd ålder och här målas en ny värld upp. Hoppet som ska komma efter Ragnarök. I strof 59-66 spår hon om en ny jord, nya generationer av gudar och nya människor: ”Upp ser hon komma för andra gången jorden ur havet, igen grönskande; forsar falla, örnen flyger däröver, den som på fjället fiskar griper.”

Völvan berättar om en värld där det slit den vikingatida världens människor var alltför bekanta med är över: åkrarna ska gro och växa utan att först sås.

Asarna ska mötas på Idavallen, och Balder ska återvända från de döda och tillsammans med sin bror Höder, den som tog hans liv, styra över den nya världen. Även Höner, som tillsammans med bland andra Oden skapade den gamla världen ska komma och välja det nya världsträdet.

De spel med brickor som var populära bland både gudar och människor ska vara gjorda av guld, och även salen där alla ska bo är gjord av guld.

Men det finns ett segment som har dryftats i århundraden. Någon annan ska komma. Denne någon nämns aldrig vid namn, utan bara att han är den högste. Anledningen till att detta väckt frågor är att omnämnandet om denne den högste inte finns med i den handskrift som ligger till grund för den poetiska Eddan, den så kallade Codex Regius, utan dyker upp i 1300-talsskriften Hauksbók. Det har fått historiker att fundera på om någon har låtit det slippa in en kristen tolkning av den nya världen, och denna icke-namngivna helt enkelt är kristendomens Kristusfigur.

Det var på medeltiden inte helt okomplicerat att återge den forna världens gudavärld, en tunn linje var tvungen att balanseras för att inte bli anklagad för att vara kättare. Idag tror man det ligger bakom tidigare århundradens påståenden om att gudarna skulle ha varit forna hövdingar från ett fjärran land som av okänd anledning skulle ha begett sig till våra nordliga breddgrader. Forntida härskare var godkänt att skriva om, de kunde tjäna som påstådda anfäder till den tidiga medeltidens forna monarker. Forna gudar var mindre populära, framför allt hos den vid tiden allt starkare katolska kyrkan.

Samtidigt finns det de som menar att det inte är logiskt att tolka denna figur som en kristusgestalt. Ingen annanstans i texten ges fog för att kristen världsuppfattning. I stället har man föreslagit att det kan vara Heimdall som återvänder, guden som är den mest hemlighetsfulla i den nordiska mytologin.

Han är född av nio jättinnor, och den enda av gudarna i mytologin som faktiskt associeras med himlen. Teorier finns om att han är en mycket gammal gud, som föregått vad vi kallar asatron, men revitaliserats under vikingatiden. Till skillnad från Oden, Tor, Freja och Frej återfinns hans inte i några ortsnamn, men en sländtrissa påträffad 2010 i Lincolnshire i England nämner hans namn tillsammans med Oden och Tjalve. Lincolnshire ingick i det så kallade Danelagen som styrdes och beboddes av nordbor, primärt danskar, mellan 876 och 954, och texten är skriven på fornnordiska.

Heimdall är i mytologin sammankopplad med Yggdrasil och även väktare av Bifrost, den himlabro som förbinder Asgård med andra världar. Han är också den som genom att blåsa i en lur låter de andra gudarna förstå att Ragnarök är här. Så. Är denne okände gud Heimdall, Jesus eller är det kanske Oden som återigen dyker upp? Det finns ingen att fråga, och kanske är det lika bra. Men sensmoralen man kan ta till sig från myten om Ragnarök i våra egna mörka tider, det är att det finns något annat, där på andra sidan kaoset

Källor:

Poetiska Eddan – Snorre Sturlasson

Fornnordisk Religion – Gro Steinsland

The Children of Ash and Elm; A history of the Vikings – Neil Price

Hedniska Ekon – myt och samhälle i fornnordisk litteratur – Margaret Clunies Ross