Det kan inte ha undgått någon att Grönland står högt på agendan just nu, då vissa krafter inbillar sig att det bara är att kräva att ett land, och dess befolkning, bara kan tas över utan att någon egentligen borde opponera sig.

Så här kommer Grönlands fornnordiska historia. Möjligen kan man kanske argumentera att ön är norsk-isländsk, men när det frågas vad Danmark har för anspråk på den, så kan man konstatera att den skandinavisk/nordiska kopplingen går mer än 1000 år tillbaka.

Det tycks som att Erik Röde kom från en våldsam släkt. Man kan absolut argumentera att han levde i en våldsam tid, men klart är att hans pappa gick över gränsen för vad som ansågs acceptabelt till och med på 900-talet.

Erik föddes i Norge någon gång runt 940, men for med sin pappa Torvald Åsvaldsson till Island när denne förvisades från Norge efter att ha begått minst ett mord. Det verkar inledningsvis ha gått bra för Erik, och han gifte sig och med bland annat sin frus hemgift som grundplåt byggde han en egen gård där fyra barn föddes, bland annat Leif Eriksson som i vuxen ålder skulle komma att ”upptäcka” bland annat New Foundland.

Men den eventuella friden skulle inte hålla i sig. Några av Eriks trälar orsakade ett jordskred på en grannes gård, varvid en släkting till gårdens ägare, Eyjolf dynga – man kan inte låta bli att undra om namnet kom anspelade på kroppsodörer – dödade trälarna. Den som var en träl hade oftast inget lätt liv, och att döda en av dem renderade ofta inget straff att tala om. Möjligen fick man ersätta dess värde hos ägaren. Men Erik verkar ha tagit väldigt illa vid sig, och dödade Eylof dynga och, kanske av bara farten, en annan man vid namn Holmganga-Hrafn.

Återigen skulle det visa sig att man inte ens vid denna tid kunde göra som det föll en in, och släktingar till Eylof drog Erik inför tinget för att hans öde skulle avgöras där. Denna gång blev det inte värre än att han bannlystes från Haukadalen, och helt enkelt fick ta med sig familjen och börja om på en annan del av Island.

Det blev Söderön som blev familjens nya hem, efter att Erik hade lagt under sig Öxnö och Brökö. Det skulle dock inte dröja så väldigt länge innan Erik återigen befann sig i konflikt, han hade lånat ut sina sätesstockar, de rikt dekorerade trästolpar som bar upp husbondens säte i ett vikingatida långhus, och som ansågs ha mystisk kraft och var kopplade till familjens lycka, skydd och förfäders arv, och ville nu ha dem tillbaka.

Den som lånat dem, en man som hette Torgest, förföljde Erik och hans mannar tillbaka till Eriks gård och det blev åter en sammandrabbning. Två av Torgest söner och ytterligare några av hans män dog, med resultatet att Erik och flera av hans män förklarades för fredlösa.

Efter att ha gömt sig en period beslöt sig Erik för att fara till landet Gunnbjörn Ulfsson, också känd som Gunnbjörn Ulf-Kraukason, upptäckt. Erik Röde hittade nämligen inte Grönland helt på egen hand. Några år tidigare hade Gunnbjörn tappat kursen under en resa mellan Norge och Island och hamnat i trakterna av Grönland.

Han gav namn till Gunnbjørnsker, en del av den grönländska skärgården och har senare också fått ge namn till Grönlands högsta berg, och den högsta punkten norr om polcirkeln, Gunnbjørn Fjeld, som sträcker sig 3 700 meter över havsytan.

Vad Erik gjorde, som Gunnbjørn aldrig gjorde, var att utforska den grönländska kusten. Vid denna tidpunkt var Grönland obebott, med undantag för inuitgrupper som periodvis vandrade över från Kanada till öns norra delar för att jaga. Detta var under en period med varmare klimat än Grönland skulle komma att ha bara några århundranden senare, och än vad som är fallet idag. Detta som resultat av vad som kallas den medeltida värmeperioden som ska ha inletts runt 800, uppgifter om 950 finns också och som pågick fram till 1250-talet och då följdes av den lilla istiden.

Att det på 900-talet inte fanns några inuitiska bosättningar på Grönland kan därför vara kopplat till att deras kultur och livsstil var, och är, specifikt anpassade till kallare klimat. Men det innebar att när Erik Röde och hans följe nått sydvästkustens fjordar så fann man ett landskap bestående av ängsmarker och lågväxande björkskogar.

Efter sina tre år som fredlös återvände Erik till Island och lyckades i mitten av 980-talet locka med sig den första vågen av kolonisatörer till landet han döpt till Grönland, enligt vissa uppgifter helt enkelt för att få det att framstå som mer attraktivt.

Det var nämligen inte så väldigt mycket grönt på Grönland, ens på Erik Rödes tid, det var bara två isfria områden på den grönländska västkusten som erbjöd utrymme nog för att det skulle finnas plats nog för nybyggare att slå sig ned och både hålla djur samt ägna sig åt jordbruk. Trots det skulle det följande årtionden vara allt fler islänningar som lämnade hemlandet för att ansluta sig till Eriks koloni.

Längst söderut grundades den största bosättningen, Österbygden, medan den mindre Västerbygden var belägen längre norrut. De varmaste områdena, och därmed den rikaste växtligheten fanns längst in i fjordarna och här skapade nybyggarna samhällen – enligt fornnordisk modell med ensamstående gårdar utklickade i landskapet -lika det de lämnat bakom sig på Island.

Erik själv grundade gården Brattahlið, ett namn som betyder brant sluttning, en plats som idag heter Qassiarsuk, på södra Grönland.

Under en arkeologisk utgrävning 1932 hittade man där resterna efter den första kyrkan på Grönland, enligt Erik Rödes saga uppförd på initiativ av Eriks fru Tjodhild efter att hon konverterat till kristendomen.

Vid utgrävningen påträffade man också resterna av ett långhus, det så kallade Brattahliðshuset, som var relativt välbevarade med en tydlig eldhärd i vad som hade varit husets mitt. Bland diverse lösfynd påträffade man också en sländtrissa som hade en liten Torshammare inristad. Man kan kanske utgå från att den inte hade tillhört Tjodhild.

Men tillbaka till kolonins första decennier och århundranden. De boende i Västerbygd fick kämpa hårdare än de i Österbygd. Man hade infört samma typ av ekonomi på Grönland som fanns på Island, det vill säga med uppfödning av nötboskap, får, getter och hästar, vilket kompletterades med jakt och fiske.

Men kolonisatörerna var även jordbrukare, och under den varma perioden odlade man också i begränsad utsträckning spannmål. I Västerbygd var allt detta svårare: betesmarkerna var färre och odlingsperioden upp till en och en halv månad kortare än i Österbygd. Därför kom jakt och fiske att bli mer dominerande där.

Erik Röde dog 1003, men kolonin han grundat fortsatte att växa. På 1200-talet, kolonins tredje århundrade, uppgick den nordiska befolkningen till mellan 3000 och 5000 personer. Livet var i allt väsentligt som det var i det övriga Europa. Kyrkan dominerade samhällslivet, och redan på 1120-talet hade Grönland blivit ett eget stift med tillhörande biskop och domkyrka. Ön hade även två kloster, ett för munkar och ett för nunnor.

Efter att dittills ha varit i stort sett självständigt erkände Grönlands befolkning Norges kung som sitt överhuvud 1261. Året efter gjorde Island det samma. Med det kom den administration och de beskattningar, och därmed de norska fogdar som var en del av att vara underställd en monark.

Det verkar som om det för den större delen av befolkningen inte varit förenat med några som helst fördelar. Grönlänningarna var tvungna att själva se till att de nödvändiga basvarorna fanns att tillgå och till följd av det avstånd som rent geografiskt fanns till övriga Europa, och endast sporadiska handelskontakter som fanns med Norge, var det endast varor av högre värde som importerades.

Detta gynnade naturligtvis främst de mäktigaste och mest förmögna av Grönlands bönder. De exporterade valrossbetar och hud, men även sådant som narvalshorn, isbjörnsfällar och levande vita falkar. I gengäld fick de möjlighet att importera sådant som järn, alkoholhaltiga drycker, textilier och mjöl, bland mycket annat.

1380, 119 år efter att Grönlands-borna erkänt den norska kungen, ingick Norge i personalunion med Danmark. Ett drygt decennium senare var Kalmarunionen ett faktum och ön blev därmed underställd den danska kronan.

Det räddade dock inte kolonin från succesiv undergång. Inte helt oväntat var det Västerbygden som kollapsade först, de hade redan från början sämre förutsättningar än Österbygden.

I bevarade dokument skrivna av en biskopsföreståndare framgår att Österbygden var medveten om Västerbygdens kris på 1350-talet. Men när en undsättningsexpedition skickades ut så fann man Västerbygden folktom. Ingen fanns längre kvar, och århundraden senare skulle arkeologisk forskning avslöja en djupt tragisk historia. Man hittade skelettdelar av jakthundar som slaktats och ätits upp, benpipor som i det närmaste pulveriserats för att man skulle komma åt de sista dropparna märg samt rester efter fåglar som var så små att de knappt hade varit mer än fjädrar, men som ändå fångats och ätits. Alltsammans tecken på svår svält och desperation.

Vid denna tidpunkt började klimatet också succesivt bli kallare, vilket gjorde livet svårare även i den tidigare mer fruktbara Österbygden.

Med den ökande kylan började inuiterna slå sig ned på Grönland under 1200- och 1300-talen, och för att dryga ut sin matförsörjning började den nordiska befolkningen snart jaga säl i samma utsträckning som dem. Inuiterna hade dock en fördel, till skillnad från bönderna var de inte bofasta och kunde därför följa efter sälkolonierna på ett sätt som inte var möjligt när man också hade en gård att ta hand om.

Den allra sista dokumenterade händelsen hos den nordiska befolkningen på Grönland var ett bröllop. I september 1408 gifter sig Þorsteinn Ólafsson och Sigriður Bjørnsdottir i Hvalsey kyrka i Österbygden. Därefter är det tyst från nordborna på Grönland.

Vad som egentligen hände med nybyggarnas ättlingar vet man inte med säkerhet, men teorierna är många. Det har föreslagits att de svalt ihjäl, återvände till Island eller kanske uppgick i den inuitiska befolkningen.

Nordborna lämnade självklart spår efter sig, på Grönland finns ett flertal ruiner, där den mest välbevarade är efter Hvalsey kyrka, som minner om öns fornnordiska period. Forskning har också visat att runt fem procent av faunan på Grönland är växter som har ett klart nordiskt ursprung.

Danmark fortsatte att företa expeditioner till Grönland under påföljande århundraden, och 1721 inleddes nya försök att etablera en koloni på ön, men det är en egen historia.

Källor:

Erik Rödes saga

Den långa medeltiden – Fredrik Charpentier Ljungkvist

Children of Ashe and Ember – Neil Price

Alla foton utan namn på fotograf: Creative Commons.