Att inte känna sig hemma som den man är född som är ingalunda något nytt. Det har återkommande funnits de genom historien som valt att leva som det motsatta könet, och en av dessa var Ulrika Eleonora Stålhammar.

Hon föddes 1688 eller möjligen 1689 i en släkt präglat av militärt liv; hennes farfar var militär, hennes pappa och hennes bröder var militärer och de kvinnliga medlemmarna i familjen var i sin tur gifta med militärer.

Ulrika Eleonora ville annorlunda än sina systrar och tidigare kvinnor i släkten, även om den uppväxt hon hade på Stensjö säteri förmodligen motsvarade vad hon drömde om när det gällde den förkärlek hon uppvisade för hästar, jakt och vapen. Möjligen kan hon ha setts som lite pojkaktig, inte minst i en tid då det fanns strikta koder för vem som skulle bete sig hur, och när det skulle ske.

Den relativt okomplicerade uppväxten tog slut när det visade sig att Ulrika Eleonoras pappa, överstelöjtnant Johan Stålhammar, dog svårt skuldsatt. När han gick bort 1711 hade det stora nordiska kriget rasat i 11 år, och det var nio år sedan han själv hade lämnat armén. Det ekonomiska haveri deras far hade orsakat innebar att Ulrika Eleonoras systrar inte kunde få riktigt så fördelaktiga äktenskap som de annars hade kunnat förvänta sig, men alla gifte sig med militärer, dock inte med någon högre rang. Bröderna däremot hade helt andra förutsättningar, och det är inte osannolikt att Ulrika Eleonora, som inte gifte sig alls, åtminstone inte vid detta tillfälle, såg detta och drog sina egna slutsatser.

Den 20 mars 1713 lämnade hon den gård där hennes syster bodde med den armétrumpetare hon gift sig med. På något oklart sätt hade hon Ulrika Eleonora lyckats övertyga sin familj om att det var en god idé att låta henne bege sig till Stockholm på egen hand för att söka en försörjning där.

Någonstans mellan Åkarehult och Stockholm upphör Ulrika Eleonora Stålhammar att existera. In på värdshuset där hon skulle övernatta på sin resa mot Stockholm kliver i stället Wilhelm Edstedt.

Exakt varför Ulrika Eleonora blev Wilhelm är inte helt säkert. Kanske var avsikten hela tiden att göra det han, som han kommer att refereras till så länge det är relevant, helt enkelt gjorde när han kom fram till Stockholm: att försöka ta värvning. Till detta kommer också det faktum att det utan tvekan var lättare att leva i 1700-talets Stockholm som ensam man än som ensam kvinna.

Wilhelm lyckades dock inte ta värvning, vilket för en att undra hur mycket han dessa första dagar egentligen försökte. Karl XII krigade vid denna tidpunkt mot nära nog allt och alla, och soldater behövdes. Det var utan tvekan svårare att ta sig fram i Stockholm än var van vid, och han skulle senare berätta att det kunnat gå dagar utan att han åt.  

Det vände till slut, bland annat till följd av att hon fick anställning som taffeltäckare hos familjen Mannerburg. Taffeltäckare är helt tveklöst en position man inte finner i platsbanken idag, men som var en person hos högreståndsfamiljer som såg till att bordet var ordentligt dukat med rätt tallrikar och bestick för de rätter som skulle serveras. Jag har fastnat lite här, för posten borde ha varit färdig för flera veckor sedan.

Det problem jag haft är att det finns de som påstår att Wilhelm följde med familjen Mannerburg till Åbo, där herr Mannerburg ska ha varit landshövding. Men det finns dock ingen landshövding i Åbo med detta namn vid denna, eller någon annan tidpunkt, så jag tappade tråden lite grann.

Så vi släpper Mannerburgs från och med nu, och nöjer oss med att konstatera att familjen fanns till hands när Wilhelm behövde dem.

Via tjänst hos änkefrun Eva Margareta Ulfvenklou fick Wilhelm slutligen kontakt med en kapten Maas vid Kalmar regemente, och kom därmed närmare sitt mål, att ta värvning.  1715, med rekommendationsbrev från sina tidigare anställningar som betygade hans dygd och ärlighet, lyckades det Wilhelm att bli antagen till artilleriet i Kalmar som hantlangare, vilket innebar att han bar fram ammunition.

Det var också i Kalmar som Wilhelm 1716 träffade sin blivande fru. Maria Löhnman var piga, och som så många andra pigor hade hon aldrig fått lära sig läsa. Därför blev det lite komplicerat när Wilhelm, som senare skulle berätta att han fattat stark kärlek för Maria, skulle fria.

Det första försöket ägde nämligen rum brevledes, och då Maria inte kunde tolka vad det stod tog hon med brevet till prästen och fick honom att läsa upp brevet. Hur Maria reagerade när hon fick höra vad det stod kan vi inte veta, varken hon eller prästen förde det vidare till eftervärlden. Men kanske kan det ha varit något av en chock, kanske sa prästen något som fick henne avstå, men detta första frieri fick Wilhelm korgen.

Nu är det kanske inte särskilt förvånande att någon som helt bytt identitet för att få leva sitt eget liv, inte lätt skulle låta sig avslås. Så Wilhelm friade igen, men inte förrän de umgåtts mer och lärt känna varandra bättre, och Maria kom uppenbarligen att tänka att det inte skulle vara så dumt att tillbringa livet med Wilhelm som make. Bröllopet firades hemma hos Marias farbror som var slottsklockare.

Här kan man ju tänka att Maria snart skulle komma att upptäcka att Wilhelm inte var den han utgav sig för att vara, men det var något hon senare skulle komma att neka till. Kanske visste hon hela tiden att Wilhelm egentligen var en kvinna, men att detta var den möjlighet de hade att välja på om de ville leva tillsammans. Det fanns bara två personer som skulle kunna svara på det, och de är sedan länge borta.

Det skulle dock, enligt Marias senare redogörelse när hennes liv kunde hänga på vad hon sa, ha tagit två veckor innan hon började undra vad det var som pågick. Wilhelm ska gråtande ha bekänt att han inte var en riktig man. Maria menade senare att hon uppfattade det som att han var hermafrodit, förlät honom och älskade honom ännu mer.

Ett år efter bröllopet ska, enligt vad hon senare berättade i domstol, ha uppdagats för Maria att Wilhelm inte alls var hermafrodit, utan att de helt enkelt var två kvinnor i hushållet. Även för detta lades en version fram för rätten några år senare, men faktum var att fem år senare var Wilhelm och Maria fortfarande gifta.

Det var vid denna tidpunkt som Wilhelms, eller Ulrika Eleoneoras, syster Katarina började undra vad som hänt med den syster hon sett lämna sitt och hennes makes hem för att på egen hand söka sig en framtid i Stockholm.

På vägar som inte är helt klara ska hon 1721 ha hittat Wilhelm i Kalmar, och minst sagt blivit något överraskad. I ett brev underströk hon att Ulrika Eleonora förbrutit sig både mot gud och mot Maria, och att detta omedelbart måste upphöra. Det skulle ändå dröja tre år till innan Wilhelm tog avsked från armén och hela historien började nystas upp. Det var 11 år sedan han lämnat både gården Åkarehult och Ulrika Eleonora bakom sig. Han började närma sig 40, och det är möjligt, till och med troligt, att han var sjuklig, för han hade inte fullt tio år kvar att leva.

Det dröjde dock fram till 1726 innan armén hittat en permanent ersättare för Wilhelm Edstedt och han slutligen var fri. Frågan var vad som skulle hända nu. Att hitta en försörjning för före detta soldater var inte lätt, och bara ett fåtal fick en pension från den så kallade krigsmanskassan, framför allt de som varit i strid, vilket Wilhelm inte hade varit.

Här ska sägas att medan Ulrika Eleonora inte är ensam i historien om att ha valt att leva som en man, så var det något man inte tog hänsyn till. Det var belagt med dödsstraff, och att dessutom ha varit gift med en annan kvinna skulle kunna få vilken domstol som helst att spränga en packning. Det var därmed inte fråga om att bara låtsas som om det regnade och återgå till livet som adelsdam.

Något som mot bakgrund av den tidens fördömande och skambeläggande syn på den som valde det liv Ulrika Eleonora/Wilhelm valt, är intressant är att hennes familj ändå fanns där vid hennes sida.

För att få hjälp att lösa problemet kontaktade Wilhelm sin ingifta faster, fru Sofia Drake på Salshult, en kvinna som under Nordiska kriget drev sin makes verksamheter och fortsatte med det när han dog, men andra ord en med den tidens mått mätt handlingskraftig kvinna.

Hos Sofia fick Maria en fristad, och skulle komma att arbeta i hushållet fram till sin död. Samtidigt åkte Wilhelm till släkt i Värmland och blev där åter igen Ulrika Eleonora Stålhammar.

När hon återigen kände sig någorlunda hemma i rollen som kvinna, någon gång under 1728, återvände hon till sin syster Katarina på Åkerhult, och där planerades nästa steg.

Ulrika Eleonora reste till Danmark, på tryggt avstånd från svenskt rättsväsende, skrev ett brev till berörda myndigheter och berättade hela historien.

Man kan tänka sig att det inte var utan en känsla av skräck. Ville det sig riktigt illa skulle både Ulrika Eleonora och Maria kunna förlora sina liv. Brevet, och fallet, passerade både rådhusrätten i Kalmar och Göta Hovrätt, där ingen av instanserna hittade något i lagböckerna som verkligen behandlade det upplevda problemet i Ulrika Eleonoras och Marias historia, och till slut fick man helt enkelt vända sig till Femte Mosebok. Under förhören bedyrade Maria att hon aldrig legat med Ulrika Eleonora medan den senare levde som Wilhelm. Man ska dock ha i åtanke att det egentligen inte säger något, för om ens liv hänger på det, då säger nog alla det som behövs sägas.

Ulrika Eleonoras könsöverskridande liv och de två kvinnornas äktenskap fördömdes naturligtvis, av rätten, men de kom båda undan med oerhört mycket lindrigare straff än vad som kunde ha varit fallet.

Ulrika Eleonora dömdes till en månads fängelse och förvisning från Kalmar, medan Maria dömdes till åtta dagar i fängelse på vatten och bröd, sedan återvände hon till Ulrika Eleonoras faster där hon, som tidigare nämnts, blev kvar resten av sitt liv. Maria Löhnman dog 1761, 28 år efter Ulrika Eleonora Stålhammar som gick bort 1733, 44 år gammal.

Källor:

Ulrika Eleonora Stålhammar/ Svenska kvinnor historien glömde – Stefan Högberg

Ulrika Eleonora Stålhammar – Kvinnobiografiskt Lexikon

Ulrika Eleonora Stålhammar – Kalmar Läns Museum

Karolinska Kvinnoöden  – Alf Åberg