När man rör sig på Norrmalm i centrala Stockholm idag tänker man för det mesta inte på att man rör sig på ett före detta slagfält. Men det var här som Sten Sture den äldre och Kung Kristan I:s styrkor drabbade samman den 10 oktober 1471. Grovt uppskattat var platsen för slaget på Brunkeberg mellan dåvarande Klara Kloster och Käpplingeholmen där Kristians skepp låg för ankar.

För att ge lite mer geografisk kontext kan sägas att Käpplingeholmen idag heter Blasieholmen, där bland annat Nordiska museet ligger. Sancta Clara Kloster är ersatt på samma plats, idag Klara Östra Kyrkogata, av kyrkan S:t Klara.

Eftersom det var en svensk riksföreståndare, Sten Sture, som ledde den ena armén och den danske kungen Kristian I den andra, så är det lätt att få intrycket att detta var ett krig, eller åtminstone ett slag, mellan Sverige och Danmark. Så var inte fallet, kung Kristians närvaro till trots var detta en svensk uppgörelse, mellan de som var för och de som var emot Kalmarunionen.

Det låg dock i Sten Stures intresse att få det att se ut som ett befrielsekrig från Danmark, inte minst för att han själv var relativt ny i rollen som riksföreståndare och ville ge bilden av sig själv som en beskyddare och befriare. Kung Karl Knutsson, som var halvbror till Sten Stures mamma, alldeles innan sin död 1470 hade lämnat över samtliga slott och städer som låg under kungens förvaltning till Sten Sture. Men trots detta var Sture beroende av att även bli vald till kungens ersättare till kronprinsen vuxit upp. Därför skulle en seger i ett så kallat befrielsekrig låta honom sitta säkert i sadeln.

Under åren som gått hade Sverige varit osäkert på vilken fot man skulle stå på i relation till Kalmarunionen, och Karl Knutsson Bonde hade blivit avsatt och kommit tillbaka inte mindre än tre gånger till följd av denna unionsrelaterade beslutsångest.

Nu var det dags att en gång för alla, ansåg säkert både Sten Sture och Kristian I, avgöra frågan.

Den danske kungen hade belägrat Stockholm med sin flotta och en här bestående av en blandad skara danskar, tyskar och svenskar. De senare utgjordes i huvudsak av medlemmar från den svenska adeln och bönder från Uppland.

Förhandlingar om en fredlig uppgörelse var pågående, men Sten Sture valde att avbryta dessa, inte osannolikt då han ansåg sig ha en större chans att vinna genom en militär sammandrabbning. När det gällde storleken på de beväpnande styrkorna så hade nämligen Sten Sture ett övertag.

De Sture-trogna, som utgjordes av en här som anses ha uppgått till omkring 9 000 individer. Cirka 1 000 stridande tillhörde det frälse ståndet och de övriga 8 000 bestod av en bondehär från större delen av centrala Sverige samt reguljära soldater.

Kung Kristian däremot hade totalt 6 000 man med sig, varav 3 000 tros ha utgjorts av svenska och danska reguljära soldater och de övriga 3 000 av tyska legosoldater.

Klockan ska ha varit runt 11.00 på förmiddagen den 10 oktober när Sten Sture och Nils Bosson Sture tillsammans med sina styrkor anlände till vad som idag är Hötorget med omgivningar.

Planen var att fånga Kristians anhängare, och därmed även anhängarna till unionen, genom ett trefrontsangrepp, där tanken var att Sten Sture själv skulle anfalla från väster, Nils från öster medan riksrådet och väpnaren Knut Jönsson Posse skulle attackera från Stadsholmen, det vi idag kallar för Gamla stan, men som 1471 i praktiken var ”stan”.

Man märker inte mycket av det idag när man går runt på Norrmalm, men när slaget stod så skedde det på kuperad mark. Detta märks idag mest av att det är brant vid Johannes kyrka. Men denna dag hade Kung Kristians styrkor fördelat sig mellan Brunkebergsåsens topp, där huvudstyrkan fanns, Sancta Klara kloster och i nere vid Norrström.

Just Norrström var ingen obekant plats för sammandrabbningar för kung Kristian. I början av 1460-talet hade han låtit arrestera ärkebiskopen Jöns Bengtsson Oxenstierna, trots att denne egentligen tillhörde Kristians anhängare. Anledningen var att Oxenstierna motsatte sig den höga beskattningen av Upplands bönder, och ibland helt enkelt efterskänkte denna.

Allmogen belägrade Stockholm för att kräva sin biskop åter, och Kristian skickade 1463 skepp upp för Norrström. Där tog man över Sandbron, en träbro, för att förhindra de olika bondegrupperna att undsätta varandra. Resultatet blev den 21 augusti ett av Stockholms minst kända blodbad, massakern på Helgeandsholmen där drygt 60 bönder dödades direkt och 21 togs till fånga varav nio avrättades.

Nu, i oktober 1471,  sägs det att befolkningen i staden ställde sig på stadsmuren för att se sammandrabbningen, och att de största kyrkorna hade skickat företrädare för att dokumentera förloppet. Kanske var det en av de där klara, soliga oktoberdagarna vi kan få.

Kristian har åter styrkor vid vattendraget och hade säkert tänkt sig att gå segrande även ur denna konfrontation, trots att motståndarna denna gång både var fler och bättre beväpnade.

Bland Sten Stures styrkor fanns en stor andel bergsmän som var intresserade av att fortsätta kopparhandeln med Hansan – Kalmarunionen hade ju ingåtts bland annat i syfte att minska de tyska handelsmännens inflytande och makt över svensk handel. Medan de i allra högsta grad företrädde sina egna intressen i striden så var bergsmännen också för kungen attraktiva allierade. De kunde samla stora skaror av män under sig och även skaffa fram vapen

När Sten Sture anländer från väster är ambitionen att ta på åsen där Kristian befinner sig, men man slås tillbaka, inte bara en, utan två gånger, av unionsanhängarna för vilka höjdskillnaden är en fördel.

Efter detta andra försök från unionsmotståndarnas sida, fattar någon, kanske kung Kristian själv, ett ödesdigert beslut. Styrkorna han har med sig på åsen går på offensiven och lämnar den höjd på vilken de varit relativt säkra. Stridigheterna, som fram till nu bokstavligen bedrivits i uppförsbacke av Stures mannar, närmar sig mer och mer Sankta Klara, där Kristians soldater byggt en skans. Samtidigt anländer nu Knut Jönsson Posse med sin styrka, och lyckas sätta eld på skansen. Strax därefter träffas han av flera pilar samt får ett yxhugg i huvudet, och faller till marken.

Inte långt därefter är det Kristian som skadas. I stridens hetta träffas han av en kula i munnen, en skada som man skulle kunna tro var dödlig. Dock så ska han bara ha förlorat tre framtänder, men fördes till sitt skepp vid Käpplingeholmen för att tas om hand.

Det är nu, kanske lite sent kan man tycka, som Sten Stures släkting Nils Bosson Sture anländer till slagfältet, ledande merparten av de tidigare nämnda bergsmännen. De soldater som stridit för Kristian och fortfarande var vid liv tyckte nu att det fick räcka. I panik flydde man mot skeppen på Käpplingeholmen, bara för att upptäcka att bron de skulle över hade fallit. Ytterligare stora mängder soldater föll där.

Man skulle tycka att dagens seger borde ha räckt, men det visade sig att den avslutades med vad som då sågs som ett mirakel. Trots sina omfattande skader var Knut Jönsson Posse inte död. Han skulle komma att leva i ytterligare närmare 30 år och dog 1500.

.När slaget var över så ansåg att det var dags att hylla den som hyllas bör, vilket var han själv. I Storkyrkan står än idag resultatet av den hyllningen, en skulptur av St. Göran och draken. Nu har legenden så sakta bleknat, men under medeltiden var just dessa två högsta mode inom kyrkoutsmyckningar i Europa. Vad det är St Göran beskyddar mot draken varierar, ibland är det en stad eller by, andra gånger är det en jungfru. Vad draken representerar skiftar från avbildning till avbildning även det.

När statyn skapades för Storkyrkan rådde det dock inget tvivel om hur den skulle tolkas: draken var Danmark, jungfrun var Sverige och St. Göran, det var Sten Sture själv. Det sista är dessutom inte bara en tolkning, drakdödaren bär en avbildning av Stures egen rustning.

Segern vid Brunkeberg försäkrade också Sten Sture den äldre om en fortsättning i rollen som riksföreståndare, en position som han kom att hålla i obruten följd de kommande 25 åren. Dessa år var, jämfört med Karl Knutsson Bondes regeringstid, fredliga år, och när Uppsala universitet grundlades och sedemera öppnades år 1477 på initiativ av ärkebiskop Jakob Ulvsson, då var det under intresserat överinseende av Sten Sture. Trots att Kalmarunionen, som Sten Sture var emot, grundats för att vara en maktfaktor mot tyska Hansan, så betydde inte Sten Stures seger och position att det var fritt fram för tyska handelsmän i Sverige. Tvärtom.

I en tid då tyskarna sedan flera år hade dominerat stadslivet i Stockholm och innehade de flesta högre ämbeten. Denna trend bröt nu Sten Sture, och fattade beslut om att samtliga ämbeten skulle innehas av svenskar.

Men om Sten Sture och de som stridit vid hans sida hade trott att frågan om att huruvida Sverige skulle ingå i Kalmarunionen var avklarad, så blev de besvikna. Sten Sture vände sig främst till de lägre klasserna i 1400-talets Sverige, och till slut fick rådsaristokratin nog. Vid Kalmar recess 1483 beslöt man att avsätta Sture och i stället placera den danske kung Hans, son till den nu avlidne Kristian I på Sveriges tron.

Sten Sture kämpade emot in i det längsta, och lyckades hålla ut till 1497, då Sverige åter i praktiken blev ett danskt lydrike. Men skam den som ger sig. 1501 var Sture tillbaka vid makten, men denna gång varade det bara i två år, helt enkelt för att han dog 1503, drygt 60 år gammal.

Kalmarunionen fanns kvar fram som en faktor fram till 1523, då Gustav Eriksson Vasa klev in på scenen.

Källor:

Sveriges Medeltid – Dick Harrison

Boken om Sveriges Historia – Hans Albin Larsson

Sverige och dess regenter under 1000 år – Lars O. Lagerqvist