Den svenska medeltiden, inte olikt medeltiden i andra länder, hade sina maktspelare som ofta var skrupelfria, och därför, åtminstone många sekler senare, är något mer spännande än de som hade fler etiska betänkligheter. Inte sällan var dessa skrupelfria maktspelare också kyrkans män som gick både sina egna och varierande stormän och kungars ärenden.

En av dessa var Hemming Gadh från Hossmo i Blekinge. Den första gången han dyker upp i källorna är samma år som slaget vid Brunkeberg, då Sten Sture den äldre besegrade Kristian I i vad som kan beskrivas som sista minuten.

Just då hade Hemming och Sten Sture inget att göra med varandra, för den källa Hemming Gadh återfinns i berättar att han detta år, 1471, skrev in sig vid universitetet i Rostock för att studera kanonisk rätt.

Även om de eventuellt inte kände varandra vid denna tidpunkt, så skulle Hemming Gadh och Sten Sture komma att spela viktiga roller i varandras liv.

Detta inleddes efter att Hemming Gadh i mitten av 1470-talet återvände till Sverige, blev kansler hos biskopen i Linköping, Henrik Tidemansson, och sedermera för första gången kliver fram i offentligheten vid ett möte i Strängnäs 1477.

Här skulle det avgöras om också Heliga Brigittas dotter Katarina var värdig att helgonförklaras, och en av de som vittnade om de mirakler som Katarina var ansvarig för var just Hemming Gadh. Efter en svår öronvärk som inte bara hållit honom vaken om natten, utan också fått honom att tappa hörseln på det aktuella örat hade han bett till just Katarina. Han hade äntligen fått somna, och i drömmen framträdde en kvinna klädd i vitt som uppmanade honom att bege sig till Katarinas grav i Vadstena. När han vaknade på morgonen var han botad från sin öronvärk.

Ytterligare ett svenskt helgon skulle ha gynnat riksföreståndaren Sten Sture både internationellt och i kampen mot Kalmarunionen och den danske kungen, vid denna tidpunkt var religionen och dess yttringar tätt förbundna med politiken, och Hemming Gadh sa examt vad Sten Sture ville att han skulle säga. En belöning väntade för Hemming Gadh, vilken också kunde gynna Sten Sture.

Resultatet av den svenska segern, om man kan kalla den för det, Sverige som det såg ut då var långt ifrån enat i synen på unionen och Danmark, var inte bara att Kristian I förlorat makten, hans drottning Dorotea hade också förlorat sina inkomster från Närke och Värmland.

Detta var något hon inte stillatigande tänkte acceptera, och hennes kampanjade för att få Sten Sture bannlyst av katolska kyrkan påbörjades, om bannlysningen lyckades skulle hon få tillbaka sin inkomst och hennes make skulle få tillbaka Sverige.

Vi hör då och då talas om lobbyisterna i Bryssel, de som med vassa armbågar kämpar för att få politiker att ställa sig bakom krav från både länder och företag. Vid denna tid var Rom den plats där lobbyisterna, eller de diplomatiska sändebuden som de kallades, samlades för att påverka inte politiker, men väl den katolska kyrkan att fatta beslut som gynnade både länder, regenter eller rika familjer.

Sten Sture var i praktiken en upprorsmakare som rest sig mot en av Gud smörjd kung, och hans status i Rom var tveklöst svagare än drottning Doroteas. Därför behövde han ett speciellt sändebud till Rom, och det fick bli Hemming Gadh.

Vad Hemming Gadh från Hossmo tyckte om Rom finns det inga källor som beskriver. Han hade förvisso erfarenhet av Hansastaden Rostock, men det bör ändå ha varit en annorlunda upplevelse jämfört med vad han var van vid. Här samlades kyrkans företrädare från hela Europa för att främja just sin kyrka och sitt hemland. Men arbetet satte han igång så snart han inkvarterats i Birgittinorderns högkvarter vid Piazza Farnese, och det skulle visa sig att han klarade sin uppgift alldeles utmärkt. Under åren i Rom doktorerade han även i kanonisk rätt.

Drottning Dorotea var inte att leka med, och i Rom hade hon en hel stab av biskopar som var anhängare av unionen, men detta hanterade Gadh genom att snabbt göra sig ett namn i kretsarna kring Vatikanen.

När Hemming Gadh anlände till Rom var det Innocentius VIII som var påve, en man under vars tid påveämbetet solkades av omfattande simoni, det vill säga försäljningen av kyrkliga ämbeten. Personligen blev han också känd för att vara den påve som utfärdade bullan Summis desideranted affectibus, vilken blev startskottet för omfattande förföljelse av inbillade häxor i Tyskland. Han var också den som 1487 utnämnde Tomas de Torquemada till storinkvisitor över Spanien, och han var en varm anhängare av just den spanska inkvisitionen. Som kuriosa kan nämnas att cirka 200 år efter att det svenska prästerskapet fått en uppsträckning av Vilhelm av Sabina vid Skänninge kyrkomöte för att de hade både kvinnor och barn, så hade denna påve själv flera barn, varav två var erkända.

Men Hemming Gadh var en man med en uppgift, och oavsett om han delade påvens uppfattningar kring häxförföljelser eller inte, så var han i Rom för att förhindra att Sten Sture blev bannlyst, och för det krävdes vad som inte kan kallas annat än mutor. Gadh lät skicka efter sex vita hästar för att ge som gåva till påven. Vilka faktorer som fick dessa att dröja är svårt att säga, kanske var det bara transportsträckan, men när de anlände i Rom 1493, tre år efter att de utlovats, var Innocentius död.

Efterträdaren är i det närmaste legendarisk: Alexander VI, född som Rodrigo Borgia och tillhörande släkten som både fick Machiavelli att skriva boken ”Fursten” och var förlaga för maffiafamiljen Corleone i Mario Puzos ”Gudfadern”.

Hemming Gadh kom den nye påven nära, och blev inom kort hans kammarherre, en position med vilken det följde makt. När den tysk köpmannen Otto Brakel försökte stämma Sten Sture i Rom så kunde Hemming Gadh med påvens tillåtelse låta gripa honom och kasta honom i fängelse ett par månader.

Problemet var bara att medan han var i Rom så var han fortfarande beroende av ekonomisk ersättning från Sverige. När Sten Sture inte längre hade råd att betala lön till sitt sändebud var det bara för Hemming Gadh att lämna Rom, och 1500 var han tillbaka i Sverige igen.

Han kom hem till ett land där det relativa lugn som infunnit sig efter slaget vid Brunkeberg var som bortblåst. Han kunde inte gärna vända ryggen till Sten Sture, även om ställningstaganden ofta var som rö för vinden vid denna tidpunkt, och han anslöt sig till unionsmotståndarnas kamp.

1497 hade Sten Sture, om än motvilligt, lämnat över makten till kung Hans, och fogat sig i detta öde, framför allt som ett resultat av omfattande belöningar, däribland hela Finland, Nyköpings hus och en position vid hovet. Två år senare hade dock Stures förläningar minskat, och han slöt sig åter igen till det växande missnöjet med den danska monarken. År 1500 var ett organiserat motstånd bland stormännen ett faktum.

Detta ledde till att Gadh bara ett år efter sin hemkomst var befälhavare för belägringen av det kungatrogna Stockholm, en belägring som varade i cirka ett år. Under tiden hade han också, med hjälp av påtryckningar från Sten Sture, blivit vald till biskop av Linköping.

Om det var förvirring under denna turbulenta tid, eller bara ren arrogans, är svårt att säga, men Gadh underlät att få sin utnämning till biskop bekräftad av Rom. Resultatet blev att han, varit i Rom för att förhindra att Sten Sture blev bannlyst, själv blev det. Att han reagerade med att konstatera att det skulle lösa sig med lite guld, antyder att det faktiskt var arrogans det handlade om, samt möjligen insikten om hur det fungerade i Rom.

Belägringen av Stockholm varade i ett år, våren 1502 lyckades Hemming Gadhs styrkor inta slottet Tre Kronor, där bland annat den danska drottningen befann sig. Sten Sture blev åter riksföreståndare, och fick därmed makt över Sverige, sånär som på Öland och Kalmar.

Den 12 mars 1503 inledde Hemming Gadh också en belägring av Kalmar. Knappt två månader sedan kapitulerade staden, men det skulle dröja ytterligare sju år innan slottet gjorde det samma. Då hade Hemming Gadh begärt att få lämna posten som befälhavare året innan.

Hösten 1503 skulle den danska drottningen återföras till Danmark, och var eskorterad av bland annat Sten Sture. På återfärden mot Stockholm, den 14 december, avlider den åldrande riksföreståndaren i Jönköping med Hemming Gadh vid sin dödsbädd.

Hemming Gadh fick ett både logiskt och märkligt uppdrag: att dölja att Sten Sture var död. Framför allt handlade detta om att förhindra kung Hans skulle gripa tillfället att åter igen ta över styret över Sverige. En annan ledning var att Sten Stures tänkta efterträdare, Svante Nilsson Sture, var illa sedd av delar av Sten Stures släktingar och vänner. Inte minst väntade man sig motstånd från fru Ingeborg, Sten Stures änka.

Men Hemming Gadh var påhittig: han dolde den döde Sten Sture under pälsar och fraktade honom till Stockholm i en köpmanssläde, samtidigt som han lät en tjänare klä ut sig till Sten Sture, men med ansiktet bandagerat, med påståendet att ”Herr Sten” återigen led av sina återkommande ögonproblem.

Komplotten lyckades. Svante Nilsson blev riksföreståndare och innehade den posten till 1511, då hans son Sten Sture den yngre tog över.

Hemming Gadh fortsatte att stå på unionsmotståndarnas sida, först under Svante Nilssons ledning, och efter hans död som allierad med Sten Sture den yngre. Men hans eget rykte var i nedåtgående. Hans gärning som biskop i Linköping var i ifrågasatt, han ådrog sig skulder som han aldrig lyckats betala tillbaka, han besökte horhus och han svor. Inte heller lyckades han bli lika oumbärlig för Sten Sture den yngre som han varit för de två föregående riksföreståndarna. På ett diplomatiskt uppdrag till Lübeck för att säkra stöd till unionsmotståndarna misslyckades han fullständigt. 1512 förlorade han sin biskopsstol till Hans Brask, men fortsatte Sten Sture. 1517 var han inblandad i avsättandet av den danskvänlige ärkebiskopen Gustav Trolle samt totalförstöringen av ärkebiskopsslottet Almare-Stäket.

När kung Kristian II och Sten Sture den yngre skulle mötas  1518 så utvecklades gisslan för som en försäkring om att förhandlingarna skedde under civiliserade former. I den svenska gisslan ingick Hemming Gadh och en viss ung frälseson vid namn Gustav Eriksson, senare kung och den som slutligen smulade sönder Kalmarunionen.

När mötet mellan kungen och riksföreståndaren var över släppte danskarna inte sin gisslan, utan förde den i stället till Danmark. Gustav Eriksson rymde så småningom, men Hemming Gadh blev kvar.

Allt tyder på att han stod på unionsmotståndarnas sida fram till det Sten Sture den yngres död till följd av Slaget på Åsundens is, men efter fångenskapen i Danmark hade förtroendet från Stures sida minskat. Sannolikt handlade det mest om självbevarelsedrift, men Hemming Gadh gick sedan över till danskarna sida. Inte här, och det är högst förståeligt, fanns något större förtroende för den nu säteslösa biskopen som bekämpat unionen under merparten av sitt liv. Han utsågs till Kristians sändebud i Finland, men detta uppdrag blev inte långvarigt.

Den 16 december 1520, bara en dryg månad  efter Stockholms blodbad, avrättades Hemming Gadh på order av Kristian II vid Raseborgs slott.

Källor:

 Hemming Gadh: en statsman och prelat från sturetiden – Gottfrid Carlsson

Hemming Gadh i Svenskt Biografiskt Lexikon – Sten Carlsson

Hemming Gadh: Vasatidens Gudfader – David Lindén