När Elisabeth Gustavsdotter föddes den 27 november 1843 i Torslanda var det med absolut sannolikhet ingen som tittade på det lilla barnet och trodde att hon skulle bli en person vars öde skulle komma att diskuteras över hundra år senare. Inte heller lär hon själv ha trott att hon skulle gå till historien som Elizabeth Stride, det förmodade tredje offret för Jack the Ripper, seriemördaren som under det sena 1880-talet höll London i skräck.

Elisabeth var dotter till småbrukarna Gustav Eriksson och Beata Carlsdotter, som arrenderade sin mark, och tycks ha klarat sig relativt bra på det lilla jordbruket. Förutom åkermark där familjen odlade säd, lin och potatis, så hade familjen också flera kor, en häst, några grisar samt höns. 1860 följde Elisabeth sin storasyster Anna Christinas exempel och lämnade barndomshemmet för att aldrig återvända. Att tjäna som piga i några år sågs för många bonddöttrar som träning i att sköta det egna hushåll och familj som skulle komma. I just Anna Christinas fall utvecklades det så att hemmet där hon tjänade som piga kom att bli hennes eget. Efter sju års anställning gifte hon sig med skomakaren som anställt henne. Men för Elisabeth ville det sig annorlunda.

I oktober 1860 har Elisabeth en adress i Majorna, och här arbetar hon för Lars Fredrik Olsson och hans familj. Han själv verkar ha varit fastighetsskötare, det var nämligen inte bara överklassen som höll sig med tjänstefolk, så gjorde även medelklassen, vilket var räddningen för många unga kvinnor, då det vid denna tid helt enkelt var lag på att ha en anställning. Sedan kan man naturligtvis fundera om en liten familj i en hyresfastighet faktiskt behövde ha två pigor, vilket var fallet hos familjen Olsson.
Fyra år senare, 1864, har hennes anställning av okänd anledning upphört, och hon flytta vidare. Trots att Elisabeth uppges som husa i husförhörslängderna så finns det inga tecken på att hon skulle ha varit anställd någonstans.
Teorier finns om att hon kan ha levt tillsammans med en man, eller kanske helt enkelt var inhyst någonstans som en gift mans älskarinna. Hur det än var med den saken händer tre saker inom e kort tidsperiod. Elisabeth blir gravid, registreras som prostituerad av reglementeringsbyrån samt smittas med syfilis. Reglementeringsbyrån var ett system som inrättats i Sverige 1847, och vars motsvarighet fanns i de flesta europeiska länder. Det innebar att polisen registrerade de prostituerade de kom i kontakt med, och mot att de regelbundet kontrollerades för könssjukdomar fick de fortsätta med sin verksamhet.
I slutet av 1800-talet möttes systemet dock med ett växande motstånd av den spirande kvinnorörelsen, som menade att det stödde sexuell dubbelmoral, där kvinnor registrerades och kontrollerades medan deras manliga kunde så att säga flög under radarn, samt att det gav upphov till trakasserier och övergrepp mot kvinnorna. Reglementeringen kallades också för sundhetsbesiktning, och Elisabeths fall s skulle dessa undersökningar inte utfalla som hon ville, då det visade sig att hon inte var frisk. Om mannen som smittat henne var den samma som också gjort henne gravid och som hon eventuellt hade levt tillsammans med är omöjligt att veta. Hans namn finns ingenstans.

När sundhetsbesiktningen upptäckte de sår och vårtor som aviserade syfilis hos Elisabeth fördes hon med poliseskort till det så kallade Kurhuset, en vårdinrättning med rykte om sig att behandla sina patienter som fångar. Vid denna tidpunkt behandlades syfilis med en av två metoder, antingen var det kvicksilver som patienten både fick förtära samt att det applicerades på de sår och vårtor som uppstod, och den andra var användning av andra metaller, som guld, silver, koppar samt brom, jod och salpetersyra, det vill säga ämnen som egentligen knappast är lämplig för konsumtion.
Elisabeth Gustavsdotter behandlades med kvicksilver, och huruvida det var sjukdomen eller behandlingen av den samma som låg bakom vad som hände är det ingen som vet, men när hon är i sjunde månaden så sätter förlossningsarbetet igång, och hon föder en dödfödd dotter.
Elisabeth skrivs ut från Kurhuset i maj 1864, och även om hon möjligen inte varit prostituerad innan så är det vad som står till buds för henne nu. Att få en anställning var för en kvinna som skrivits in hos Reglementeringsbyrån var i stort sett omöjligt, och hon måste ändå försörja sig. Hon verkar inte heller längre ha kontakt med sin familj, hennes mamma dog under tiden Elisabeth var på Kurhuset, och det finns heller inget som tyder på att hon har kontakt med sin nygifta syster. Möjligen hade Anna Christina bestämt att skammen i att ha en syster som i praktiken registrerats som prostituerad var för stor.

Det finns vid den här tiden inga uppgifter om var Elisabeth bodde, men det ska åtminstone temporärt vända för henne. Det fanns de som såg det som sin uppgift att rädda ”fallna” kvinnor, och Elisabeth får en anställning i november. Det är Maria Ingrid Wiesner som bestämmer sig för att öppna sitt hem för Elisabeth. Själv är hon gift med en tysk musiker med anställning vid Nya Teatern i Göteborg.
Paret har inga stora tillgångar, men när man anställde en kvinna som, så att säga, avfallit från den smala vägen behövde man inte ge henne en lön. Den ersättning Elisabeth och andra kvinnor i hennes situation fick var mat och husrum.
Det är möjligt att Elisabeths nya hem var fullt med musik och andra kulturyttringar, och det är sannolikt att det var här de kontakter formades som skulle ta henne med på nästa fas av hennes liv. Kanske var det genom Carl Wiesners vän, Joseph Czapak, organist i Engelska kyrkan i Göteborg som familjen Wiesner och Elisabeth fick vetskap om att en brittisk familj som skulle resa hem igen gärna tog med sig en svensk hushållerska.
Det är inte alls osannolikt att Elisabeth och hennes matmor samtalat om vilka framtidsutsikter Elisabeth hade i Göteborg. Hon var avförd som prostituerad ur polisens rullor, men ute på Göteborgs gator fanns fortfarande de som visste hur hon under en period varit tvungen att försörja sig. Den 7 februari 1866 kliver Elisabeth ombord på ett skepp som ska ta henne till England.
Det står i passagerarlistan att hon reste utan familj, men den familj hon skulle arbeta hos fanns med största sannolikhet med på samma skepp.

Elisabeth Gustavsdotter hamnade i ett högreståndshus vid Hyde Park, och ingick nu i en hel stab av tjänstefolk. Det måste ha varit svårt för henne, att finna sig till rätta i denna hierarki, och samtidigt lära sig ett främmande språk. Det faktum att hon ansökte om permanent bosättning, och skrev in sig hos Svenska kyrkan som fast boende visar att hon dock inte hade några tankar på att återvända till Sverige.
Vid ett tillfälle ansökte hon dock om ändrad bostadsort: hennes arbetsgivare skulle åtminstone för en period flytta till Brest i Frankrike. Det går inte att veta om Elisabeth faktiskt följde med, för det är ett streck över hennes namn i familjens ansökan. Vad detta streck betyder är osäkert. Det kan ha gjorts efter hennes återkomst till England.
Sedan upphör hennes anställning hos familjen vid Hyde Park. Varför är inte känt, men det har föreslagits att någon typ av skandal ägde rum som möjligen innefattade hennes arbetsgivares bror. Hur det än var med den saken, så fanns en lapp med broderns adress kvar 20 år senare, när en besiktning av det liv som varit Elisabeths genomfördes av polisen.
Hursomhelst så fick Elisabeth en ny anställning, 1869 arbetar hon hos änkan Elizabeth Bond, som drev ett härbärge där hon hyrde ut möblerade rum.

Någon gång under den här perioden möter hon snickaren John Stride, som är inflyttad till London från Kent. De gifter sig, och börjar med arbetet att etablera ett kaffehus, något som John velat ända sedan han kom till London.
Kaffehusen serverade, förutom kaffe, enklare luncher och middagar för arbetarna som fanns i närområdet. Vad man dock inte serverade var alkohol, vilket skilde dem från pubarna de säkerligen ofta konkurrerade med.
Johns far hade haft pengar, och sannolikt väntade han sig ett arv när fadern gick bort, runt 90 år gammal. Sannolikt kom det som en chock att han till skillnad från sina syskon inte ens var omnämnd i testamentet, och det var också slutet på drömmen om ett kaffehus. Paret Stride hade inte längre råd att ha det kvar, och med den egna verksamheten gick även äktenskapet upp i rök. Efter åtta år tycks det som om Elisabeth lämnade John 1877. Snart blev hon dock tvungen att återvända: hon hade ingenstans att bo, och efter bara några veckor grips hon av polisen för lösdriveri.
Livet i London hade börjat likna det hon hade i Göteborg. Hon återvände till John, men äktenskapet blev allt stormigare, och när han sedan blev sjuk och det inte längre kom in någon inkomst blev läget desperat. Elisabeth vänder sig till Svenska kyrkan för att få hjälp, och hon förekommer också i arbetshusens register, där anteckningen ”utblottad” står efter hennes namn.
I november 1880 separerar Elisabeth och John en sista gång, och efter det verkar det ha gått utför för Elisabeth. Hon är strax under 40 år gammal, och de enda arbeten hon får är som ”hjälp” till tjänstefolk i olika familjer. Hon är med andra ord absolut lägst i hackordningen, och tjänar sannolikt därefter.

Elisabeth börjar också förändras. Hon grips ofta för fylleri, och efter att tidigare ha beskrivits av de som kände henne som snäll och hjälpsam, så berättar polisrapporterna nu att hon är aggressiv och våldsam, och dessutom ful i munnen. Den mest troliga förklaringen är att den syfilis hon smittats med drygt tio år tidigare nu gått in i sin slutfas och börjat angripa hennes hjärna.
Under denna period bodde hon i huvudsak i Whitechapel, och verkar bland annat ha försörjt sig genom bedrägerier och svindlerier. Bland annat var hennes engelska nu tillräckligt bra för att hon verkar ha lurat en kvinna med nedsatt syn att hon var hennes syster som hon sedan många år förlorat kontakten med. Under fem år bidrog Mary Malcolm till Elisabeths försörjning samtidigt som Elisabeth också verkar ha försörjt sig som prostituerad igen.
I oktober 1884 dör John Stride, och trots att de inte längre levde tillsammans verkar han ändå ha varit som en slags förtöjning för Elisabeth. Efter hans död gick det bara utför, hon grips oftare, dricker mer och fortsätter dryga ut kassan genom bedrägerier. Under en tid är hon tillsammans med en man, Michael Kidney, som senare förhörs angående Elisabeths både liv och död.
Sista gången hon syntes i livet var hon inbegripen i ett gräl med en okänd man, som slänger ned henne på backen. Det vet man då det fanns flera vittnen i området runt Dutfield’s Yard, som senare skulle berätta om vad de sett.

Huruvida mannen som angrepp Elisabeth var hennes mördare, och om han i så fall var den som kallade sig själv Jack the Ripper har diskuterats mycket. När Elisabeth påträffas död vid Dutfield’s Yard i Whitechapel den 30 september 1888 är hennes hals avskuren. Men i övrigt är hon inte lemlästad som de övriga offren till seriemördaren som härjade i Whitechapel under en period. Det har gjort att en del ifrågasatt om Elisabeth Stride verkligen mördades av jack the Ripper, men detta ha bemötts med det faktum att det fanns åtminstone tre vittnen i närområdet – varav ingen såg mördaren – och att han sannolikt blev störd innan han avslutat sin vanliga ritual. Att det var Jack the Ripper som tog Elisabeths liv kan sägas bekräftat av det faktum att mindre än en timme senare mördades hans fjärde offer, Cathrine Eddowes, bara en kort promenad från var Elisabeth påträffats. I Cathrines fall fanns alla de groteska detaljer som kommit att utmärka dessa mord. Detta var den enda kväll som Jack the Ripper mördade två kvinnor. En förklaring kan vara just att han trodde sig vara nära att avslöjas vid Dutfield’s Yard.
Elisabeth Stride begravdes med sin makes efternamn på Östra Londons fattigkyrkogård. Den ende närvarande var en präst från Svenska kyrkan. Jack the Rippers identitet har aldrig avslöjats.

Jack the Rippers fem kanoniska offer:
Mary Ann Nichols, påträffad vid Buck’s Row, 31 augusti 1888
Annie Chapman, påträffad på bakgården till 29 Hanbury Street, 8 september 1888
Elizabeth Stride, mördad vid Dutfield’s Yard, 30 sepember 1888
Cathrine Eddowes, påträffad vid Mitre Square, 30 september 1888
Mary Jane Kelly, påträffad i rummet hon hyrde vid 13 Miller’s Court, 9 november 1888.
Teorier finns om ytterligare offer.
Källor:
Fem Kvinnor: Den aldrig återgivna historien om Jack the Rippers offer – Hallie Rubenhold
Jack Uppskäraren: kriminalfall och legend – Glenn Lauritz
Jack the Rippers tredje offer – Birgitta Leufstadius
Födelse- och Dopbok 1841 – 1870 från Torslanda
Vigsellängd – St Giles in the Fields

Lämna en kommentar