Runstenar är något som med rätta fascinerar många. En röst från en förfluten tid som inte sällan berättar om en förlust i den mening att de för det mesta har rests av en förälder eller annan anförvant till någon som inte finns mer.

Det finns runstenar i samtliga skandinaviska länder, med de allra flesta placerade i Sverige, med en markant koncentration i Mälardalen. Här hittar man, från Brösarp i Skåne till Östersund i norr, 2 500 ristade stenar som, för det mesta kortfattat och ibland obegripligt, berättar om världen som den var för cirka 1 000 år sedan.

I Danmark finns det cirka 300 stenar och i Norge 150. Här ska det understrykas att det inte handlar om påträffade föremål med runor, för då ser siffrorna något annorlunda ut, då man inte minst i Norge har påträffat en stor mängd föremål med runor, framför allt träföremål från medeltiden

I Finland, som inte räknas till Skandinavien, men självklar till Norden, har inga traditionella runstenar påträffats.

I regel tänker man på runstenar som lämningar från vikingatiden, och det stämmer för den absoluta merparten av dem, men det gäller inte för alla. I Norge finns Hogganviksstenen i Lindesnes kommun, Agder fylke, som 2009, då den också påträffades, preliminärt daterades till 350 – 500 e.Kr.

Den är ristad med den äldre futharken, eller urnordiska runor som de också kommit att kallas, en runrad bestående av 24 runor som användes mellan år 0 och fram till 700-talet, då den ersattes med den yngre futharken bestående av 16 runor.

Hogganstenen har fyra linjer med totalt 62 runor, vilket gör det till en av de längsta inskrifterna med urnordiska runor som påträffats. Man läser den från höger till vänster.

När vidare arkeologiska undersökningar genomfördes 2010 kunde man konstatera att stenen en gång varit rest vid en grav, men på grund av husbyggen genom åren var graven utplånad.

Hogganviksstenen hade en text som till vissa delar gick att tyda; Skelba-þewaʀ’s [”Skaknings-tjänares”] sten [=(grav) monument].[Möjligen runmagisk del:] aaasrpkf | aarpaa Inifrån(?) hjulnavet(?) [eller: nål(?)]. Jag [=runristaren] [heter] Naudigastiʀ [=”Nöd-gäst”]; Jag, [kallas för] Järven.

Det är inte fallet med en folkvandringstida runsten i Sverige: Krogstastenen (U 1125) som står kvar på den plats den en gång restes (inte fallet med alla runstenar), i den nordvästra delen av ett gravfält i Krogsta, cirka en kilometer från Tuna kyrka i Uppland. Stenen är rest på 500-talet, det århundrade då folkvandringstiden gick över i vad som i Sverige kallas Vendeltid.

Stenen är ristad med korta runrader på båda sidor, även här med den äldre futharken, vilka har visat sig vara svårtolkade. Det enda man med säkerhet lyckats tolka är från stenens baksida, där man finner ordet s(t)ainaz.

Mysteriet med texten har naturligtvis lockat fram diverse fantasifulla tolkningar, där runologen och professorn Sigrud Agrell samt religionshistorikern Åke Ohlmarks tyckt sig kunna tyda orden ”Sven vilar här. Stör ej hans griftero, ty skräck föds ur talet nio”. Att siffran nio hade en speciell betydelse i fornnordisk mytologi, där Oden bland annat hängde i Yggdrasil i nio dagar för att lära sig just runornas hemligheter, och det finns nio världar.

Den norske runologen Ottar Grønvik, däremot, ansåg att det står ”Abbotens (prästens) sten”. Här kan man dock konstatera att när stenen restes var det många hundra år kvar till det att kristendomen nådde Svealand, så även om det fanns kultledare så var dessa varken abbotar eller präster.

Att stenen tolkas som en varning av vissa har dock inte så mycket med den i huvudsak otydda texten att göra, utan med figuren som delar sten med runorna. Med ett ansikte som närmast kan beskrivas som en dödskalle, och händerna resta i antingen en avvärjande eller tillbedjande gest stirrar han på besökare sedan ett och ett halvt årtusende tillbaka.

Figuren är precis som inskriptionen ett mysterium som kanske aldrig låter sig lösas, och huruvida stenen är ristad av någon som själv inte kunde tyda runor eller om det är en så kallad lönnskrift lär locka till spekulationer även i framtiden.

Det är naturligtvis omöjligt att i en bloggpost, som redan här är i längsta laget, gå igenom Skandinaviens samtliga närmare 3 000 runstenar.

Men några ska med, och vi börjar med vad som kan kalla runstenarnas kändisar:

Rökstenen (Ö 136), som står i Röks socken i Östergötland, tros vara från den första halvan av 800-talet. Runorna på stenen skiljer sig från 1000-talets runstenar, och är skriven med flera olika typer av runor, den äldre med 24 runor, den yngre med 16 runor, isrunor – en typ av lönnrunor – samt kvistrunor. Stenen anses med sina 760 runor vara den längsta runinskrift i världen samt ses av en del som det äldsta litterära verket.

Stenen är ristad på samtliga fyra sidor och medan den ännu inte är helt tolkad, så anses den vara berättelsen om olika kungar, däribland ”Tjodrik”, som tolkats som åsyftade på Theoderik den Store, kung över Ostrogoterna och under en period Italien under 400-talet.

Stenen har sex snedställda kors, tre på stenens ”baksida” och tre på dess toppdel, vilka har tolkats som lönnrunor.

I Danmark är det främst Jellingestenarna som får ses som de danska runstenarnas främsta kändisar. Den mindre av de två stenarna är rest av kung Gorm den Gamle cirka 955 till minne av hans hustru Tyra Danebot, och är den äldsta danska källa där Danmark nämns.

Den större stenen i sin tur är rest av Harald Blåtand till minne av hans far, som var just Gorm den Gamle. Harald var den kung som kristnade Danmark under 900-talet, och stenen uppmärksammar just detta på en av de tre ristade sidorna, där man kan se den korsfäste Jesus.

Vangstenen (N 84) i Opplands fylke är Norges mest kända runsten, inte i huvudsak på grund av sin runinskrift som består av kortkvistrunor, utan till följd av dess bildmotiv.

Norge kan också stoltsera med vad som anses vara den äldsta runstenen i världen; 2021 påträffades denna sten vid ett gravfält i Svingerud i Hole kommun utanför Oslo. Stenen ör nu daterad till perioden mellan år 0 och 250 e.Kr, vilket innebär att den är runt 2 000 år gammal. Stenen, som fått namnet Svingerudsstenen uppvisar också en B-runa som inte har någon motsvarighet på någon i dagsläget känd runsten.

Runstenarna restes i huvudsak under den period som kommit att kallas vikingatid, vilket kan föra tankarna till forntida asatro, eller fornsed som det kallas, men faktum är att i Sverige så är 58 procent av drygt 2 000 runstenar försedda med kors, vilket antyder att de som lät resa stenarna var kristna. Detta gäller naturligtvis de stenar som restes under 1000-talet.

Med detta sagt, så finns det självfallet också stenar som anknyter till de gamla gudarna. En av dessa är placerad på Altuna kyrkogård, och kallas därmed för Altunastenen (U 1161). Stenen är rest till minne av en far och en bror som dog i en brand. Här kan man se guden Tor på hans fisketur, där han fick Midgårdsormen på kroken och trampade igenom båtens botten under kampen med vidundret som höll samman världen. Det skulle dröja 200 år innan Snorre Sturlason skrev ned samma berättelse, vilket säger något om hur länge den muntliga traditionen var levande.

I översättning till nutidssvenska lyder texten ” Vifast, Folkad, kuÞar läto resa stenen efter sin fader Holmfast (och efter sin broder) Arnfast. Far och son blevo båda innebrända. Och Balle och Frösten, Livstens följeslagare, (ristade)”

På stenen syns också vad som kan vara Oden med hans korpar.

På Ramundsberget i  Södermanland samt vid Göksbo i Uppland hittar man även stenar där Sigurd Fafnesbane (drakdräparen), som även han förekommer i fornnordisk mytologi, är avbildad.

I Sverige förekommer det också vad man kan kalla ”temastenar” som även om de är utspridda över ett område behandlar samma historia. Till dessa hör Ingvarsstenarna, Englandstenarna och Greklandsstenarna.

De förstnämnda berättar om den katastrofala vikingafärden i österled under ledning av Ingvar den Vittfarne, som ska ha varit dottersonson till Erik Segersäll, Sveriges första historiskt säkerställda kung och grundare av Sigtuna.

Färden ska ha ägt rum mellan 1036 och 1041, och att den var en katastrof kan utläsas av att ingen av de 25 runstenar, främst i Mälardalsregionen, som berättar om färden nämner att någon skulle ha överlevt. Enligt Ingvar den Vittfarnes Saga så ska endast ett skepp av ett 30-tal ha återvänt till Sverige.

Den mest kända av Ingvarsstenarna är Gripsholmsstenen, som lakoniskt konstaterar att de deltagande på färden dog i Särkland (regionerna kring Kaspiska havet; nuvarande Armenien, Azerbadjan, Georgien, Turkiet, Iran, Irak samt ryska områden kring nedre Don och Volga);

Tola lät resa stenen efter sin son Harald, Ingvars broder
De foro manligen fjärran efter guld
och österut gåvo örnen föda.
De dogo söderut i Särkland.

Under en period användes denna sten som entrésten på Gripsholms slott.

Englandsstenarna å sin sida är spridda över ett större område än Ingvarsstenarna, men påträffas trots det övervägande i Sverige.

Här är det inte överraskande vikingafärder till England som beskrivs, och stenarna uppgår till 30 stycken i Sverige, en i Norge och en svensk sten i tyska Schlesvig som en gång var danskt och hyste den vikingatida handelsplatsen Hedeby.

En av Englandsstenarna är Grindastenen (Sö 166) i Södermanland, som översatt till nutidssvenska berättar att:

”Grytgard, Ändride, sönerna, gjorde (vården) efter sin käcke fader. Gudver var västerut i England, skiftade (dana)gälden, hemsökte i Saxland (nuvarande Tyskland) befolkningens städe”

Den sista gruppen temastenar är Greklandsstenarna, som precis som de tidigare nämda berättar om resor, i detta fall till Grekland vilket under vikingatiden avsåg hela det byzantiska riket. Återigen är det i Sverige man finner dessa, med koncentration i Mälardalen men även på Gotland. Många av de som stenarna är resta till minne av ingick i Väringagardet, elitstyrkan som skyddade den byzantiska kejsaren. En av Greklandsstenarna finns idag på Ashmolean museet i Oxford, som ett resultat av att James II bad Karl XI om två runstenar till museet 1687.

Jag ska avrunda denna väldigt långa sten med att säga att vissa stenar var målade när de var nya, detta vet man genom att den som ristat stenen helt enkelt nämnt det, samt att man i vissa fall påträffat bevarade färgfragment, eller som i fallet med stenfragmentet från Köpings kyrka på Öland, där färgen fortfarande finns kvar, om än något blekt, inte osannolikt var det bruna partiet en gång svart och den orange runslingan röd.

Källor:

Experten om rekordgamla runstenen: ”Forskningen får omvärderas” – Riksantikvarieämbetet.

Runstenar i kyrkomiljö, en länk mellan hednisk tradition och kristen tro? – Lars Våge Rickard Bindberg, uppsats i historisk arkeologi, Lunds universitet.

Runstenar i Uppsala län berättar – Marit Åhlén.

Runstenar i Sverige – Sven B. F. Jansson

Språk, namn, bilder och färg – Riksantikvarieämbetet

Rörande målade runstenar; fråga även ställd till, och besvarad av, arkeologer i gruppen ”Arkeologi i Sverige”

Foton:

Rökstenen – Bengt Olof Åradsson

Jellingestenen – Jürgen Howaldt

Vangstenen – John Erling Blad

Altunastenen – Bengt A. Lundberg/Riksantikvarieämbetet

Gripsholmsstenen – Bloggägaren

Greklandsstenen – Ethan Doyle White

Målat stenfragment, Köpings kyrka, Öland – Bengt A. Lundberg/Riksantikvarieämbetet