Det var 1036 som vad som anses vara det sista större vikingatåget lämnade vad som idag är Sverige för att fara österut i sökande efter rikedomar och möjligen också berömmelse. Berömmelsen kom, men säkerligen inte på det vis deltagarna hade tänkt sig.
Ingvarståget, som det gått till historien som, blev en katastrof som 26 erkända runstenar i Södermanland, Uppland och Östergötland berättar om. Möjligen finns det ytterligare fyra stenar som berättar om tragedin, men dessa är ännu inte bekräftade av runforskare och historiker.
Den runsten som berättar mest utförligt om Ingvarståget är Gripsholmsstenen, eller SÖ 179, som den heter i runstenssammanhang. Här kan man läsa att:

Tola lät resa stenen
efter sin son Harald, Ingvars broder
De foro manligen
fjärran efter guld
och österut
gåvo örnen föda.
De dogo söderut
i Särkland.

Vem Ingvar var vet man inte med absolut säkerhet, men det är hans namn som återkommer på runstenarna, vilket gör att man förmodar att han var den som ledde tåget. Ingvar har också odödliggjorts i en av de isländska sagorna, Ingvar den Vittfarnes Saga, och även om sagan broderar ut med fantasifulla varelser, så har forskare också kunnat styrka den genom vad som berättas på stenarna.
Enligt sagan ska Ingvar ha varit son till Edmund, som i sin tur genom en dotter var barnbarn till Erik Segersäll , den första historiskt bekräftade kungen över Sviþjod, Sveariket 970 till 995, eventuellt även Västergötland och Östergötland. Han var även den som anses ha grundat Sigtuna. Erik hade självfallet inte bara en dotter, han var även far till Olof Skötkonung, den förste helhjärtat kristne kungen. Erik själv lät döpa sig, men ska mot slutet av livet ha ångrat sig och återvänt till de gamla gudarna.

Hursomhelst; Ingvar ska med andra ord ha varit av kunglig släkt, och sägs ha uppfostrats vid Olof Skötkonungs hov. Relationen mellan Olof Skötkonung och hans syskonbarn Edmund ska ha varit ansträngd; Erik Segersälls dotter, Olofs syster, ska mot Eriks vilja ha gift sig med en Åke vilken senare mördades av Erik vid ett gästabud.
Edmunds arv övergick till Olof, och det var när Edmund ville ha tillbaka detta som det skar sig, och Edmund gick i landsflykt hos Jaroslav I av Kiev, gift med Olof Skötkonungs dotter Ingegärd.
Vi ska inte förlora oss allt för mycket i alla släktförhållanden, för de kan – om man följer dem fullt ut – göra den bäste djupt förvirrad. Ingvar ska dock ha bidragit till en försoning mellan Edmund och hans morbror Olof.
Olof Skötkonung dog någon gång 1021–1022, och tronen gick till hans son Anund Jakob, som kom att styra riket, så som det nu såg ut, fram till 1050. Omfattningen av Ingvarståget, med enligt uppgift 30 skepp och Ingvars förmodade koppling till Anund Jakob, har fått en del forskare att tro att det var en del av den ledung en kung förfogade över, en stridsflotta.

Stenarna kan också berätta att stormän deltog med egna skepp, däribland Banke från Svinnegarn, vilket idag är en småort i Enköpings kommun, belägen en knapp kilometer från Svinnegarnvikens västra strand. På runstenen U 778 kan man läsa att ”Tjälve och Holmlög lät resa alla dessa stenar efter Banke, sin son. Han ägde ensam ett skepp och styrde österut i Ingvars här. Gud hjälpe hans själ.”

Den drygt två meter höga stenen är idag inmurad i vapenhuset på Svinnegarns kyrka, och man vet inte var den ursprungligen stod. Det är dock inte sannolikt att den flyttats särskilt långt. Enligt arkeologen Mats G. Larsson kan den koncentration av Ingvarsstenar som finns runt Strängnäs och Eskilstuna tyda på en sådan enskild medverkan.
När den lämnade Sverige 1036 ska Ingvar ha varit 20 år gammal, och siktet var i ett första steg inställt på Gårdarike. Nestorskrönikan berättar att Jaroslav anlitade varjager, det namn som i dessa trakter användes för skandinaver, för att strida mot nomadfolket Petjeneger som hade börjat belägra Kiev medan Jaroslav befann sig i Novgorod. Möjligen var det Ingvar som ledde de skandinaviska styrkorna i de striderna, som i källmaterialet beskrivs som våldsamma och blodiga.

Ingvars sällskap ska ha enligt sagan stannat hos Jaroslav och Ingegärd i Gårdarike i tre år, och det är möjligt att en del vände åter till Sverige härifrån, inte minst de som hade familjer. De stenar som rests över dem som dog under tåget efter att man lämnat Gårdarike är primärt resta av föräldrar som sörjer sina barn, inte av barn som sörjer en förälder. De fäder som dog tycks övervägande ha gjort det i Gårdarike.
Medan Gårdarike är den fornnordiska benämningen på Kievriket, som sannolikt grundades av skandinaver från Svealand, Rus, så anses Särkland betyda saracenernas land, eller möjligen komma från det latinska ordet för silke. En annan teori är att ordet särk syftar på den klädedräkt som bars. Under alla omständigheter anser man idag att det rör sig om länderna kring Kaspiska havet: Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Turkiet, Iran och Irak samt ryska områden kring nedre Don och Volga.

Det tycks som att styrkan fortfarande bestod av 30 skepp när man lämnade Gårdarike, men om det var samma skepp som när man lämnade Sverige, eller om nyrekryteringar gjorts, från Sverige eller i Gårdarike är omöjligt att veta.

Med på färden fanns nu ett antal i sagan angivna män, däribland en Valdemar, den nordiska varianten av Vladimir, som eventuellt kan ha varit Jaroslav och Ingeborgs son, fyra år yngre än Ingvar, och som enligt Nestorskrönikan två år efter Ingvars död skulle komma att leda ett misslyckat korståg mot Konstantinopel.
När Ingvars här når Georgien ska de ha utkämpat slag vid sidan av den georgiska regenten Bagrat. Den georgiska krönikan Kartlis tsovreba berättar att den i början av 1040-talet, när Ingvarståget ska ha befunnit sig i området, anländer en styrka varjager till orten Bashi. Kung Bagrat uppmanar 700 av dem att bege sig inåt landet för att strida mot kungens fiender strax utanför Tblisi. Trots understödet av vad som mycket väl kan ha varit Ingvars män, förlorar kungen slaget och flyr.

Färden går vidare mot det Kaspiska havet, och i sagan nämns några stridigheter, men på det hela taget verkar det ha varit, under de förutsättningar som fanns, en okomplicerad resa. Nu hade man nått den del av världen där man avsåg att skaffa den guld som omnämns på Gripsholmsstenen. Siden och kryddor var också attraktiva varor att föra med hem igen. Färden hemåt via floderna Kura och Dnpr görs motströms, vilket innebär att hemresan tar längre tid än utresan. När man når Georgien väntar återigen kung Bagrat, i Ingvarssagan kallad Julf, på att få använda Ingvars här i strid, denna gång mot sig bror. Här är den georgiska krönikan mycket lik den isländska sagan när det gäller händelseförloppet.

Enligt Katlis tsovreba ska det ha varit 3 000 varjager på slagfältet, men Bagrats styrkor jagades än en gång på flykt, och Ingvars här var decimerad. Man drog sig förmodligen tillbaka.
När de väpnade sammandrabbningarna var över ska en större grupp kvinnor ha närmat sig, sjungande och dansande. Trots att Ingvar varnade sina mannar för dessa så valde ändå några att tillbringa natten med dem. När gryningen kom låg 18 man döda i sina bäddar.
Under den fortsatta färden hemåt drabbades de överlevande männen av svår sjukdom. Om det faktiskt var kvinnorna som smittat med något, om det var dysenteri, matförgiftning eller helt enkelt dåligt motstånd mot främmande virus och bakterier är omöjligt att säga. Även Ingvar dog, 25 år gammal, och ska ha lämnats till Bagrats drottning i Georgien.

Ingvarssagan berättar att bara ett skepp återvände hem till Sviþjod, men att man inte vet hur de övriga skeppen gått under.
Men i Södermanland, Uppland och Östergötland står stenarna kvar.

Källor:

Runes in Sweden – Sven B.F. Jansson

Ingvarsstenarna i tid och rum – Svante Fischer

Vikingar i österled – Mats G. Larsson

Ett ödesdigert vikingatåg. Ingvar den vittfarnes resa 1036-1041 – Mats G. Larsson

Bilder:

Gripsholmsstenen – Bloggägaren

Olov Skötkonung – Holger Ellgaard

Övriga bilder: public domain