Axel von Fersens liv började i den svenska högadelns trygga värld, men skulle komma att föras rakt in i några av 1700-talets mest omvälvande händelser. Han rörde sig mellan Gustav III:s hov, den amerikanska frihetskampens slagfält och den franska revolutionens allt farligare centrum. Där blev hans nära relation till Marie Antoinette en del av hans eftermäle. Men berättelsen om von Fersen slutar inte i ett praktfullt europeiskt hov, utan på Stockholms gator 1810, där rykten, politisk oro och en rasande folkmassa förvandlade en av rikets främsta aristokrater till ett offer för sin tid.

Axel von Fersen föddes den 4 september 1755 i Stockholm, in i en värld där namn, börd och kontakter kunde forma ett helt liv. Hans far, Axel von Fersen den äldre, var en framstående politiker och fältmarskalk, och hans mor, Hedvig Catharina De la Gardie, tillhörde en av landets mäktigaste adelsfamiljer.

Redan som ung skickades han ut i Europa för att utbildas, prövas och formas till en man för hov, politik och krig. Resan tog honom först till Braunschweig, där han avslutade den utbildning han hade påbörjat i Sverige, och därefter till krigsakademin i Turin. Han studerade språk, besökte hov och lärde sig tidigt att röra sig med självklarhet i internationella miljöer.

Von Fersen blev inte bara en man för salonger, diplomati och hovliv. Han drogs också till den militära banan och deltog på den amerikanska sidan i frihetskriget mellan 1775 och 1783. Där fick han bland annat fungera som tolk mellan George Washington och den franska expeditionens ledare, greve de Rochambeau, eftersom ingen av dem talade den andres språk. Von Fersen, som behärskade både engelska och franska, kunde röra sig mellan världarna.

Han deltog också i aktiv strid under det avgörande slaget vid Yorktown 1781, då de kombinerade amerikanska och franska styrkorna under ledning av George Washington och de Rochambeau besegrade de brittiska trupperna under Charles Cornwallis.

För sina insatser i kriget dekorerades von Fersen med Cincinnatusorden.

När han återvände till Sverige 1783 blev vistelsen hemma kort. Redan samma höst gav han sig ut i Europa igen, denna gång tillsammans med Gustav III och kungens följe på en resa till Italien. Resan var främst tänkt som en nöjesresa, men den innehöll också inslag av krigsplanering. Hemma i Sverige väckte den kritik, eftersom landet samtidigt plågades av missväxt och hotande hungersnöd. Under resan fick von Fersen möjlighet att besöka Frankrike, och där blev han kvar fram till 1791, bortsett från 1788 då han deltog i Gustav III:s ryska krig.

Det är framför allt relationen till Marie Antoinette som har gjort Axel von Fersen till en så omdiskuterad gestalt. I de bevarade breven från drottningen till honom finns en stark känslomässig ton, och breven har ofta uppfattats som kärleksbrev. Samtidigt levde Marie Antoinette under ständig övervakning vid hovet, där varje blick och varje möte kunde få betydelse. Därför är det svårt att säkert säga vilken form relationen hade. Den vanligaste tolkningen är att den sannolikt var platonisk, men också att den var ovanligt nära.

När den franska revolutionen bröt ut drogs von Fersen allt närmare drottningens öde. Han ville hjälpa henne och hennes familj att lämna Paris och ta sig i säkerhet. Flykten till Varennes ägde rum natten mellan den 20 och 21 juni 1791 och blev ett av revolutionens mest ödesdigra ögonblick. Planen var att kungafamiljen och deras följe skulle resa från Paris till Montmédy, där kungen hoppades kunna återfå politisk handlingsfrihet efter den husarrest som familjen hade levt under sedan 1789.

Där fanns också styrkor inom den franska armén, ledda av general François Claude Amour, markisen de Bouillé, som fortfarande var lojala med kungafamiljen. Vad som skulle ske därefter är inte helt klart, men ett dokument som lämnades kvar i Tuilerierna visar att kungen var beredd att möta flera av revolutionärernas krav från 1789, bland annat avskaffandet av feodalismen och utökade rättigheter för befolkningen.

Von Fersen hade tänkt sig en snabbare och mer diskret flykt. I hans ursprungliga plan skulle kungen och drottningen resa i varsin mindre vagn, nästan som resande i mängden. Sådana vagnar kunde färdas snabbare och drog sannolikt inte lika mycket uppmärksamhet till sig.

Så blev det inte. Kungen och drottningen vägrade att skiljas från varandra och sitt följe, eftersom de hade lovat att hålla samman oavsett vad som hände. I stället reste hela sällskapet i en stor vagn dragen av sex hästar. Den var tung, långsam och långt ifrån diskret. Det som skulle ha varit en snabb flykt blev i stället en färd som nästan tycktes bjuda in till upptäckt.

När vagnen senare behövde stanna för reparation rörde sig Ludvig XVI öppet bland människor som sannolikt förstod vem han var. Marie Antoinette gav dessutom bort silvertallrikar till en tjänsteman i Chantrix. När sällskapet kom till Châlons hade ryktet redan hunnit före dem, och längs gatorna stod människor som hurrade och applåderade. Flykten höll på att förvandlas till en offentlig procession.

En person som däremot inte applåderade var Jean-Baptiste Drouet, postmästare i Sainte-Menehould. Han rapporterade var kungafamiljen befann sig, och bara fem mil från slutdestinationen greps de.

Själv var Axel von Fersen inte på plats i Varennes. Han hade tagit en annan väg för att förvirra eventuella förföljare. När han senare fick veta vad som hade hänt stod det klart att flykten inte bara hade misslyckats, utan också gjort kungafamiljens situation ännu värre. Familjen var nu helt misskrediterad och fördes tillbaka till Tuilerierna under hårdare bevakning. Von Fersen lyckades ta sig över gränsen till Belgien, där han stannade fram till 1794 innan han kallades tillbaka till Sverige. Ändå förblev han lojal mot kungafamiljen, och framför allt mot Marie Antoinette, ända fram till deras avrättningar.

Senare lyckades von Fersen besöka kungafamiljen inkognito, men tiden höll på att rinna ut. Kort därefter förändrades också den politiska situationen i Sverige. Ungefär en månad efter hans besök i Paris sköts Gustav III på maskeradbalen i Stockholm och avled två veckor senare. Mellan 1792 och 1796 styrdes Sverige av en förmyndarregering, eftersom Gustav III:s son, Gustav IV Adolf, ännu inte var myndig. Under denna period fick von Fersen gradvis en mer framträdande roll i svensk politik och kunde använda den diplomatiska erfarenhet han hade skaffat sig ute i Europa.

Under Gustav IV Adolfs regering stod von Fersen fortfarande nära maktens centrum. År 1799 blev han en av rikets herrar och kansler för Uppsala universitet, och 1801 utsågs han till riksmarskalk. Hans ställning byggde på lång erfarenhet, internationella kontakter och en tydlig förankring i det gustavianska Sverige. Men den värld som hade format honom höll på att förändras.

Efter statskuppen 1809 såg Sverige annorlunda ut. Gustav IV Adolf avsattes, landet hade förlorat Finland och en ny grundlag begränsade kungamakten. Von Fersen höll fast vid den äldre gustavianska ordningen, även om han inte öppet gjorde uppror mot den nya regimen under Karl XIII. Hans lojalitet placerade honom allt tydligare på fel sida av den nya tiden.

Våren 1810 blev läget ännu mer spänt. Den nye tronföljaren Karl August dog plötsligt under en militärövning i Skåne, och snart började rykten spridas om att han hade blivit förgiftad. Misstankarna riktades bland annat mot Axel von Fersen och hans syster Sophie Piper, trots att det saknades bevis och obduktionen tydde på naturliga orsaker. I en tid av oro, misstänksamhet och politisk bitterhet fick ryktena snabbt fäste.

Den 20 juni 1810 fördes Karl Augusts likprocession genom Stockholm. Som riksmarskalk hade von Fersen en officiell roll i ceremonin, trots varningar om att stämningen i staden var hotfull. När processionen nådde centrala Stockholm övergick misstänksamheten i öppet våld. En uppretad folkmassa angrep honom, och trots att soldater fanns på plats ingrep de inte tillräckligt för att skydda honom.

Von Fersen drogs ur sin vagn, misshandlades svårt och dödades utanför Bondeska palatset. Händelsen har senare blivit känd som Fersenska mordet och räknas som en av de mest skakande politiska våldshändelserna i svensk historia. I efterhand friades både han och hans syster från misstankarna om inblandning i Karl Augusts död, men då var skadan redan oåterkallelig.

Axel von Fersens liv kom därför att spegla en hel tids oro och förändring. Han rörde sig mellan aristokratins värld, revolutionens kaos, monarkins kriser och den växande kraften i den offentliga opinionen. Från Europas hov och slagfält till en våldsam död på Stockholms gator blev hans livsöde en berättelse om ära, lojalitet och om hur snabbt historien kan vända sig mot dem som en gång stod nära makten.

Källor:

Count Hans Axel von Fersen: aristocrat in an age of revolution – Arnold H. Barton

”Fersenska mordet”. Den svenska historien 11, Finland förloras. Karl Johan och freden – Gunvor Grenholm, Jerker Rosén, Sten Carlsson, Jan Cornell, red 

Förbindelsen: Marie-Antoinette och Axel von Fersen – Kristina Ekero Eriksson