Det är några år sedan den gick på TV nu, men många kommer kanske ihåg Game of Thrones, historien av George R.R. Martin som handlade om en rad släkter som kämpade om makten och tronen i bland annat det fiktiva riket Westros. En av Martins inspirationskällor ska ha varit det mångåriga, dynastiska kriget i England på 1400-talet, det som gått till historien som ”Rosornas Krig”. 

Men faktum är att vi vid flera gånger haft vårt eget Game of Thrones. Det första som dykerupp hos många är kanske krigen och konflikterna som omgärdade Kalmarunionen, främst mellan Sverige och Danmark. Men vi ska hålla oss innanför landets gränser och titta på en annan kamp om kronan, den mellan den Erikska och den Sverkerska ätten. 

Tidsmässigt hamnar vi nere på 1100-talet, och vi börjar med en kortare, nåja, presentation av respektive ätt. 

Den Erikska ätten börjar med mannen som aldrig blev kanoniserad av påven – kanske handlar uttalandet om att påven inte tänkte helgonförklara en fyllbult om honom, kanske handlar det om någon annan – men som ändå blev Sveriges nationalhelgon: Erik den Helige, eller Erik Jedvardsson som han egentligen hette. 

Den Erikska ätten hade sin bas och sina rötter i Västergötland, och kunde därför i de stridigheter som skulle komma räkna med stöd från Svealand och Norge. Till skillnad från den Sverkerska ätten ville den Erikska ätten ha så mycket självbestämmande som möjligt gentemot påven i Rom och själva utnämna biskoparna i landet. Här ska man också vara på det klara med att Rom ännu inte hade särskilt mycket inflytande över Sverige under 1100-talet och det tidiga 1200-talet, om man jämför med till exempel vårt grannland Danmark, som varit del av den europiska, katolska, gemenskapen sedan 900-talet. Detta ställningstagande gjorde inte kyrkan speciellt vänligt sinnad mot Erik den Heliges efterföljare, och den ställde sig därför oftast på den Sverkerska ättens sida i stridigheterna. 

Emellertid var den Sverkerska ätten mer internationellt sinnad och hade därför också oftast kyrkans stöd i kampen mot den Erikska ätten 

Erik den Helige hann vara kung över Sverige, som det såg ut då, ska påpekas, i bara cirka sex år innan han mördades i samband med en gudstjänst i Uppsala kyrka. Redan här finns de våldsamma svängarna som utmärker George R.R. Martins saga: Erik mördades av Magnus Henriksson, en dansk ädling i förskingringen och barnbarnsbarn till den svenske kungen Inge den Äldre. Som kuriosa kan nämnas att han därmed också var släkt med Erik den Heliges fru Kristina, vars morfar ska ha varit just Inge den Äldre.

Magnus hann dock bara vara kung i cirka ett år innan även han mördades. Hans baneman var Knut Sverkersson, som var son till kung Sverker den Äldre, vilken Magnus låtit mörda innan han mördade Erik den Helige. Magnus Henriksson togs av daga i vad som möjligen kan vara ett av vår historias minst omskrivna slag, så som det nu kan ha sett ut: Slaget vid Örebro 1161. Så lite dokumenterat är det, att hade det inte funnits omnämnt i den äldre Västgötalagens kungalängd från 1220 så hade vi kanske inte vetat att det ägt rum överhuvudtaget. Slaget finns också omnämnt i den något yngre Codex Upsaliensis, som är en av tre medeltida handavskrifter av Snorres Edda, och kallas därför också Uppsala Eddan.

 Så är det mord man vill ha i en dynastisk fantasy-saga, då har vi redan ett par kapitel, rätt ut vår egen historia. 

Efter segern vid Örebro utropade sig Karl till kung över svearna och götarna, vilket vid denna tidpunkt var det närmaste man kunde komma att kalla sig kung över Sverige. Medan vi vid denna tid fortfarande balanserade på gränsen mot hedendom, vi var officiellt kristnade, men i ärlighetens namn hade det ännu inte helt och fullt tagit fäste ute bland menigheten, så bidrog ändå Karls regeringsperiod till något som knöt oss starkare till den katolska gemenskapen som rådde i övriga Västeuropa: Sverige fick sin första egna ärkebiskop i och med Karls utnämning av Alvastramunken Stefan. På 1400-talet uppstod uppgifter om att han också skulle ha grundat Vreta kloster 1162, men det är mer troligt att han omorganiserade det hela. Vad som däremot stämmer är att hans syster Ingegerd var abbedissa där mellan 1164 och 1202. Men just detta har inte så mycket med vårt Game of Thrones att göra, så vi återgår till Karl personligen.

Inte heller han blev så gammal på tronen över ”allihop”, för i kulisserna väntade Erik den Heliges son, Knut Eriksson. Våren 1167, den 12 april för att vara exakt, så överfölls Karl på Visingsö, när han färdades från en mässa han bevistat till sitt residens på Näs slott, av Knut och hans mannar, och mördades efter bara cirka sex år på tronen. Tillhör man de där som myser lite över irrelevanta sammanträffanden, så kan det vara intressant att veta att hans far, Sverker den äldre, hade dödats på vägen till en mässa, julottan, närmare bestämt. Man kan lite sarkastiskt tänka att de medeltida kungarna kanske borde ha varit mer försiktiga med sina färdvägar.

 Karls Sverkerssons son, den sannolikt tilltänkta tronföljaren, flyr till Danmark och bidar sig tid där medan fejderna rasar hemma på andra sidan sundet. Två tronpretendenter kliver upp på scenen, Burislev och Kol. Dessa var släkt med Karl, men exakt hur varierar beroende på vilka källor man tittar på. Antingen var både han och Kol söner till Sverker den äldre i hans äktenskap med den polska prinsessan Rikissa, och i så fall helt enkelt halvbröder till Karl Sverkersson, eller så var de söner till hans bror Johan och i så fall, logiskt nog, hans brorsöner.

En period kunde nu Knut anse sig sitta om inte stadigt, så i alla fall relativt ostört på tronen, den enda från den Sverkerska ätten som kunde utmana honom hade som tidigare nämnts flytt till Danmark. Det ska nämnas också att när Karl Sverkersson dödades 1167, då var hans son Sverker Karlsson, eller Sverker den yngre som han skulle komma att kallas, inte mycket mer än ett par år gammal, så hans flykt skedde i armarna på hans mamma, drottning Kristina.

Något som var viktigt för Knut var att få sin far kanoniserad, och som modell för vad som i praktiken var monarkiska ambitioner lutade han sig mot ett annan konungahelgon, Olav den Helige i Norge som hade uppnått helgonstatus, och kanoniserats av påven, efter att han stupat i slaget vid Sticklestad. Men som tidigare nämnts så hade påven sannolikt synpunkter på detta. ”Sannolikt” för att vi som sagt inte med absolut säkerhet vet vem han refererade till i sitt indignerade brev där han konstaterade att han inte tänkte tolererar en helgondyrkan av någon som blev ihjälslagen när han var på fyllan. Här kan som kuriosa nämnas att den officiella berättelsen om Erik den Heliges död meddelar att Magnus Henriksson anlände till Uppsala kyrka när Erik var där på mässa. Alla uppmanades att fly, men Erik vägrade. Det sturska beteendet hos någon som inte är riktigt nykter? När han kom ut på kyrkbacken höggs han enligt legenden ned, och dog. 

Vad vi faktiskt vet, det är att de kvarlevor som bevaras i relikskrinet i Uppsala domkyrka är efter en man som var i den ålder när han dog som Erik ska ha varit. Skelettet uppvisar även de skador han enligt legenden ska ha fått. Vad som dock inte bevarats genom århundradena är den eventuella promillehalten. 

Alexander III:s brev är adresserat till en kung med initialen K. Vi vet alltså inte heller vare sig när brevet skickades, eller vem mottagaren var. Det kan ha varit Knut, men det kan också ha varit Kol eller Karl. Förutom att vägra helgonförklara Erik så förbjuder Alexander också all vidare dyrkan av den förmodat onyktre monarken. Det är inte utan att man undrar vad Alexander skulle ha sagt att han vetat att Erik 866 år efter sin död har status som både nationalhelgon och Stockholm stads skyddshelgon. Kanske skulle han inte bli förvånad, svenskarna skulle ha rykte om sig att göra lite som de ville i relation till Rom i ett par hundra år. 

Fortsättning följer….

Källor:

Sveriges Medeltid – Dick Harrison

Svenskt Diplomatariums Huvudkartotek

Den äldre Västgötalagens Kungalängd

Sverker den äldre – Svenskt Biografiskt Lexikon/Roger Axelsson

Erik den Helige – Svenskt Biografiskt Lexikon/Sture Bolin och Bengt Hildebrand

Magnus Henriksson – Svenskt Biografiskt Lexikon/Hans Gillingstam

Knut Eriksson – Svenskt Biografiskt Lexikon/Hans Gillingstam

Sverker den yngre – Svenskt Biografiskt Lexikon/Roger Axelsson