Men tillbaka till Knut. Hans regeringsperiod blev relativt lugn, mycket på grund av att de som motsatt sig hans roll som kung och ansett att de var bättre skickade att styra riket antingen var döda eller drivna i landsflykt. Under sin regeringsperiod så återupptog han den myntprägling som först startats i Sigtuna under Olof Skötkonung, men sedan avbrutits några år efter hans död på 1020-talet. 

Tillsammans med jarlen Birger Brosa slöt Knut även en handelstraktat med Henrik Lejonet, hertig av Bayern och Sachsen, något som är det första kända avtalet av denna typ i svensk historia. Knut Eriksson lierade sig också med den norske kungen Sverre Sigurdsson. 

Enligt historikern Dick Harrison är det sannolikt att det lugn som verkar ha dominerat under Knut Erikssons regeringsperiod var tack vare jarlen Birger Brosa, ett namn som helt enkelt betydde Birger den leende. Här är det omöjligt att inte fundera på om han faktiskt var en leende person, eller helt tvärtom, namnet sarkastiskt menat och att det är i bristen på en leende personlighet man hittar åtminstone en delförklaring till lugnet i landet. 

Knut dog 1196 efter att ha styrt riket i nära 30 år, och till skillnad från många andra vid denna tid så dog han i sin egen säng på Eriksbergs kungsgård i Västergötland. 

Precis som sin senare släkting med samma namn, precis Birger jarl tillhörde Birger Brosa den östgötska Bjälboätten, så såg Brosa att hålla sig kvar i maktens omedelbara närhet. Karl Sverkerssons son Sverker Karlsson vågade sig efter Knuts död tillbaka till Sverige efter att ha vuxit upp i Danmark, och Birger Brosa gifte snart bort sin dotter Ingegerd med mannen som nu gjorde anspråk på tronen. 

Att Birger Brosa hade haft en dämpande effekt på pyrande konflikter bekräftas av att de tog fart igen när han dog 1202. Enligt äldre historieskrivning hade det funnits en överenskommelse mellan de Sverkerska och den Erikska ätterna om att man skulle ”turas om” att regera landet, men modern historieforskning har inte lyckats hitta några samtida källor som bekräftar detta. Med det sagt så kan man konstatera att Sveriges nationalarkiv brann ned tillsammans med stora delar av slottet Tre Kronor i slutet av 1600-talet, så vad som en gång fanns och inte fanns kan man inte vara hundraprocentigt säker på. Dock stämmer det att idag kan ingen sådan uppgörelse bekräftas.

Åter igen var det möjligen Birger Brosas närvaro vid tronen som gjorde att övergången från Knut Eriksson till Sverker Karlsson gick relativt smärtfritt, men det skulle visa sig bara vara en kort respit. Men en sak i taget. Även om en kung kanske uträttar en mängd saker som märks för hans undersåtar där och då, så är det primärt de större sakerna som lever kvar i källorna, och för Sverker Karlssons del är det framför allt det faktum att han utfärdade ett donations- och privilegiebrev till Uppsala domkyrka år 1200, vilket är det äldsta, kända och generella kyrkoprivilegiet som utfärdats i Sverige.

Här behövs påpekas att det som under Sverker Karlssons levnad var känt som Uppsala domkyrka är inte samma kyrka som vi ser framför oss när vi hör namnet idag, utan i stället den kyrka som ligger i Gamla Uppsala, vilket var landets ärkebiskopssäte innan det flyttades till dagens Uppsala, dåtidens Östra Aros, när den domkyrka vi ser idag började byggas drygt 70 år efter att privilegiebrevet utfärdades.

I privilegiebrevet slogs det fast en rad saker, bland annat att prästerna hade rätt att dömas i sina egna domstolar, och att kyrkans hus och ägor skulle vara fria från kunglig uppbörd, vilket möjligen innebar att man var skattebefriade, samt inte behövde bidra till sådant som monarken kunde tänkas kräva in finansiering till från de världsliga samhällslagren. Privilegiebrevet ses som ett första steg till förekomsten av ett andligt frälse.

Något som ytterligare kastade bränsle på den pyrande elden var att Sverker nu till jarl utnämnde sin ettårige som Johan, och därmed drog in ämbetet i den egna familjen. De efterlevande till den döde Knut Eriksson och hans anhängare såg detta som ett hot, och nu exploderade det. Efter spridda våldsamheter under de kommande åren så blev det skarpt läge den 14 november 1205, då Sverker Karlsson och hans trupper stod ansikte mot ansikte med Knut Erikssons söner vid Älgarås kungsgård i Tiveden i Västergötland.

Enligt uppgifter i ett påvebrev hade Knut Erikssons söner vistats vid Sverkers hov, men det är omöjligt att avgöra med om detta var uttryck för en vanlig tradition, att stormannasöner, eller i detta fall kungasöner, uppfostrades i en annan stormans hushåll eller hov, eller om de helt enkelt hade hållits som gisslan sedan Knut Erikssons död.

Uppgifterna kring slaget vid Älgarås är knapphändiga och ska tas med en nypa salt. Första gången det ens omnämns är i Chronologia Vetus som skrevs över sextio år senare. Men vad man kan konstatera är att Sverker Karlsson avgick med segern, för han satt kvar på tronen ytterligare en tid, medan tre av Knuts söner ska ha dödats och en fjärde, Erik Knutsson, flydde till Norge.

Ett år senare flydde Sverker själv, på oklara grunder, till Danmark men återkom vintern 1207-1208 med styrkor finansierade av den danske kungen. Sverker Karlsson och Erik Knutsson möttes vid Lena, också känt som Kungslena, i vad som gått till historien som den absolut största sammandrabbningen under denna oroliga tidsperiod. Sverker Karlsson påstås ha haft en armé bestående av 18 000 man, något som sannolikt är kraftigt överdrivet, Erik Knutsson betydligt färre. Inte ens om uppgifterna om Sverkers armé skulle stämma så hjälpte det, den blev i stort sett utplånad av Erik Knutssons styrkor.

Efter att Sverker återigen flytt till Danmark återkom han en gång till för att kämpa för vad han ansåg var hans, denna gång vid den de facto oidentifierade platsen Gestrilen 1210, och där slutade hans personliga historia med att han stupade.

I november 1210 ägde den i Sverige första historiskt dokumenterade kröningen rum, när Erik slutligen blev kung. En försoning ägde rum mellan Erik och Sverker Karlssons danske beskyddare, Valdemar Sejr, något som också resulterade i att Erik gifte sig med Valdemars syster Rikissa.

I april sex år efter kröningen, det vill säga 1216, bekräftade påve, nu Innocentius III, att Sverige var Eriks rike, men brevet som meddelade detta nådde aldrig Erik. Samma månad avled Erik i en hastigt påkommen feber i kungaresidenset på Visingsö, och begravdes senare Varnhems kloster. Kort därefter föds hans och Rikissas son Erik. För ung för att efterträda sin far blir Erik snuvad på kronan och i stället väljs Sverker Karlssons son Johan till kung, och kröns 1219. Varken Erik Knutssons svåger Valdemar Sejdr eller hans anhängare tänker stillatigande acceptera det, och konflikten blossar upp igen. Skillnanden denna gång är att det är katolska kyrkan som framför allt för kampen för förlikning och under åren 1220 till 1221 skrivs en uppsjö av påvliga brev om situationen i Sverige. Den löser sig dock snabbt, 1222 dör Johan, även han på Näs slott på Visingsö. Därmed är den Sverkerska ätten utdöd.

Den omyndige Erik Eriksson, efter sin död känd som Erik Läspe och Halte, blir kung under förmyndare fram till 1229, då han avsätts efter slaget vid Olustra, det sista i denna historia, som utkämpats mot rådmannen Knut Holmgersson. Erik Läspe och Halte återkommer dock på tronen 1234 och styr fram till sin död 1250, då även den Erikska ätten dör ut.

Kung blir i stället Eriks systerson Valdemar Birgersson, men det verkliga makten finns snett bakom tronen, hans far och tillika mannen som skulle komma att lägga grunden för Sveriges framtid: Birger jarl.

Källor:

Sveriges Medeltid – Dick Harrison

Svenskt Diplomatariums Huvudkartotek

Den äldre Västgötalagens Kungalängd

Sverker den äldre – Svenskt Biografiskt Lexikon/Roger Axelsson

Erik den Helige – Svenskt Biografiskt Lexikon/Sture Bolin och Bengt Hildebrand

Magnus Henriksson – Svenskt Biografiskt Lexikon/Hans Gillingstam

Knut Eriksson – Svenskt Biografiskt Lexikon/Hans Gillingstam

Sverker den yngre – Svenskt Biografiskt Lexikon/Roger Axelsson