Slottet Tre Kronor, 7 oktober 1520.

Det hade ätits, druckits och på andra sätt festats i tre dagar. Anledningen var att Kristian II, efter att slutligen – efter en flera månader lång belägring – släppts in i Stockholm den 5 september, hade krönts till svensk kung den 4 november.

Amnesti hade utlovats för de som på olika sätt bjudit motstånd, just i Stockholm ledda av Sten Sture den yngres änka Kristina Gyllenstierna, mot det danska tronövertagandet.

Det gjorde att större delen av det svenska frälset nu var på plats för att fira kröningen, många säkert med händerna knutna i fickorna. De trodde sig dock vara trygga, och Kristian hade inte gett dem anledning att befara annat under de tre dagarna som firandet pågått.

Men just nu var det annorlunda. När de kommit in i slottets stora sal strax efter middagstid så låstes portarna och det blev omöjligt att lämna salen. Kungen satte sig på sin tron och det är omöjligt att inte undra vad som for genom huvudet på de församlade. Men Kristian lät någon annan ta till orda. Det av motståndarna till Kalmarunionen avsatte ärkebiskopen Gustaf Trolle klev ut ur skuggorna.

Han avkrävde de närvarande ersättning för rivningen av Almarestäkets borg, stölder från Uppsala domkyrka och ärkebiskopsgården, för fängslandet av flera danskvänliga biskopar samt för att Sten Stures anhängare tvingat präster att hålla gudstjänst trots att interdikt var utfärdat. För allt detta och ytterligare några förbrytelser krävde han över en miljon mark lödigt silver. Som kuriosa kan nämnas att ”lödigt” har samma betydelse som ”fullödigt”.

Det var alltså rent silver det handlade om, och på 1500-talet vägde en viktmark för ädelmetall 210,6 gram. Vad Trolle begärde var i praktiken 210,6 ton rent silver, något som idag skulle ha ett värde på 3,48 miljarder kronor med rådande silverpris.

Man vågar nog påstå att Gustaf Trolle inte var intresserad av att bli ersatt för de förbrytelser han hävdade hade begåtts, han ville ha hämnd.

Bland de skyldiga räknade Trolle Sten Sture den yngre, som dock redan dött i februari samma år, hans änka Kristina och hennes mor, en rad riksråd, slottsfogdar, en rad andra närvarande samt samtliga borgare och rådmän i Stockholms stad.

Efter att han avslutat sitt anförande med att anklaga de inblandade för ”uppenbart kätteri” fick de anklagade tillfälle att yttra sig, och Kristina Gyllenstierna presenterade det brev med beslut om Almarestäkets rivning, det så kallade sammansvärjningsbrevet som där det framgick att de inblandade hade för avsikt att hålla ihop mot eventuella påföljder från kurian i Rom.

En av utfärdarna av detta brev var biskopen i Linköping, Hans Brask, som menade att han motvilligt deltagit i detta. Enligt folklig tradition ska han under sitt sigill, som han satt på brevet, stoppat in en lapp där det stod ”Härtill är jag nödd och tvungen”.

Oavsett om lappen fanns där eller inte föddes ut denna tradition ett uttryck vi använder än idag: brasklappen.

Rannsakningen fortsatte hela dagen och kvällen, då flera av de anklagade greps. Den 7 november 1520 drog mot sitt slut, och det skulle inte bli bättre.

Källor:

Stockholms blodbad – Lars Ericson Wolke

Stockholms blodbad – Dick Harrison